PAUS – Personrörlighet för Akademin med fokus på Utbildningssamverkan och Studentmedverkan

Här samlar vi inspiration och resultat från det lärosätesövergripande projektet PAUS

Vad finns i ett arkiv?

Författare: Ann Werner, docent och lektor, genusvetenskap, institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola

Inom ramen för PAUS har jag, forskare och lärare i genusvetenskap vid Södertörns högskola, vistats en dag i veckan på Musikverket under hösten 2019. Jag har suttit i ett rum med namnet ’forskarcellen’ på Svenskt Visarkiv och syftet med vistelsen var att samverka både kring forskning och undervisning.

Undervisningsdelen av samarbetet har gått väldigt smidigt. Genom att befinna mig på plats har jag lärt känna flera av de arkivarier, bibliotekarier och forskare som arbetar på Svenskt visarkiv och i Musik- och teaterbiblioteket. Tillsammans med dem har jag planerat undervisningstillfällen: ett för nybörjare i genusvetenskap och ett för masterprogrammets studenter. Studenterna på nybörjarnivå fick lära sig om en institution med kulturarvsuppdrag och dess arbete med genusfrågor – ingen av studenterna var bekant med Musikverket och dess uppdrag att bevara svensk musik-, teater- och danshistoria innan besöket. Flera hörde av sig efteråt och tyckte att besöket varit ögonöppnande för hur teorier om kultur och genus kan användas i praktiken. Masterstudenterna har istället fått bekanta sig med arkivet genom tre exempel på material som arkivarier och forskare berättat om; jazzfotografi, insamling om queerdans och forskning om skillingtryck och brott. Vid undervisningstillfället så presenterades arkivet som en konstruerad plats för forskning samt de problem; praktiska, etiska och vetenskapliga som arkivet aktualiserar.

För mig som forskare och lärare har den största behållningen med min vistelse varit ökad kunskap om vad en kulturinstitution som Musikverket, och dess arkiv, har att bidra med till högskolan. Dels i bibliotekets och arkivets faktiska innehåll vars bredd jag lärt mig mer om. Men kanske framförallt genom de berättelser som skapas från arkivet av både de som arbetar på plats, och av externa forskare. Vilka berättelser som kommer ur ett arkiv är beroende av vad som finns där, men också av hur arkivet är organiserat, hur de som arbetar med arkivet gör det begripligt och vad som intresserar dem, och vilken kunskap om arkivet som finns utanför institutionen själv. Att framväxandet av queerdans i Sverige är bevarat på Svenskt visarkiv är nog inte känt för många. Heller inte att arkivet samlar in berättelse från ett antal #MeToo upprop inom musik- och teatersektorn. Om dessa material inte blir beforskade, och på så sätt olika berättelser, på grund av att de är okända vore synd. Kontinuerligt samarbete mellan högskola och kulturinstitutioner är därför värt att satsa på för höjd kvalitet på undervisning, grundforskning och för en levande diskussion om kulturarv. 

Målkonflikter, motstånd och mening – och forskning som började flyga.

Maria Wolrath Söderberg berättar om sitt PAUS-projekt på Fores klimatprogram

Författare: Maria Wolrath Söderberg, Fil.dr lektor i retorik, institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola

Boken Grounded – Beyond Flygskam lanserades i början av december. Det är en forskningsrapport (finansierad av Riksbankens jubileumsfond) som undersöker hur människor resonerar som faktiskt ändrar beteende för klimatets skull – de 650 informanterna har alla slutat flyga. har väckt stor uppmärksamhet i medierna nu under vintern.

Att det här hände, var ett direkt resultat av att jag fick tillfälle att göra ett PAUS-utbyte på Fores klimatprogram.

Som retoriker forskar jag om hur människor resonerar i klimatfrågor, och som föreståndare för Högskolepedagogiken brinner jag för pedagogik som stärker studenternas förmågor att möta komplexa och svåra samhällsfrågor, just som hållbarhetsfrågor ofta är. Under mitt PAUS-projekt på Fores klimatprogram tänkte jag förena de här intressena – uppleva en kontext där min forskning både kunde informeras och användas och i detsamma fiska upp frågor och problem för studenter att arbeta med och skapa kontakter för praktiktillfällen. Så blev det, på sätt och vis.

Den kanske viktigaste kunskapen jag fick gällde komplexiteten i de svåra förhandlingar mellan värden och olika aktörer som behövs för att det ska ske verkliga beteendeförändringar på systemnivå. Fores samlar näringslivsföreträdare, politiker, media, forskare och engagerad allmänhet till olika former av möten och samverkan exempelvis när det gäller att få till minskning av fossilberoende transporter. För att komma in i Fores verksamhet krävdes en del socialt engagemang och många initiativ, inte minst för att min kontaktperson hade slutat, så jag fick själv tränga mig på. Men jag blev insläppt och kunde snart också bidra med perspektiv, analyser, kontakter och inte minst med en del utbildning av och stöd till personalen med retoriska perspektiv.

Det var svårare att få till studentsamarbetet. Jag hittade lätt angelägna frågor och problem att arbeta med och möjliga praktikuppgifter och kontakter. Det som ibland satte käppar i hjulet var logistiken och tajmingen – kurserna där detta skulle matas in hade sina färdigplanerade upplägg och uppgifter och det var svårt att matcha de ofta plötsliga möjligheter som dök upp med studenternas arbetsprocesser. Å andra sidan gav det mig viktiga högskolepedagogiska insikter om vad som krävs för att arbeta med samhällsintegrerad undervisning. Det blev trots allt en del praktikplatser och nya uppgiftsformat, men på sikt ser jag att det kommer generera mer.

Det jag inte hade väntat mig var något annat. Fores är en liberal tankesmedja, visserligen med breda politiska samarbeten och som bevakar sitt fristående med stark integritet, men trots allt med en politisk värdegrund. Min forskning handlar om hur människor, både individer och kollektiv, resonerar om och hanterar att vi måste ge upp en del viktiga värden för att nå klimatmålen. På många sätt krockar det med liberala värden som har att göra med frihet för individen. Exempelvis måste vi minska flygandet enligt IPCC-rapporterna. Det är samtidigt något som är starkt förknippat med frihet, utveckling, välstånd, teknik, globalisering, internationalisering och en mängd andra värden som omhuldas av liberaler. På Fores mötte jag insikter om att dessa svåra målkonflikter trots allt måste hanteras. Och så kom den förvånande frågan – kan du och din forskningskollega (Nina Wormbs på KTH) göra en bok av den rapport ni håller på med – att delas ut till EU-parlamentarikerna? European Liberal Forum skulle finansiera det hela. Vi tvekade, men när vi blev lovade full vetenskaplig integritet såg vi det som en intressant möjlighet att nå personer som på ett ovanligt direkt sätt kan dra nytta av forskningen. Jag tänkte också att det skulle bli intressant att själv på ett rätt långtgående vis prova samverkansformer som kunde ge relevanta erfarenheter för mina egna högskolepedagogiska kurser. Och så blev det också. Det dök upp en mängd frågor och incidenter som givit mig värdefulla insikter.

Boken väckte intresse och ledde till många artiklar och medieinslag, men redan innan den kom innebar vistelsen på Fores en ny plattform för kontakter och samtal. Jag passade också på att delta i debatten med perspektiv från min forskning både i medier och i olika nya forum så som myndigheter, politiska utskott, beredningar och konferenser. Man kan säga att jag fått tillfälle att verka med min forskning i sammanhang där den kan användas på olika konkreta vis. Det ger en stark känsla av meningsfullhet. Samtidigt utsätter jag mina tankar för input av olika slag och för prövning – verklighetens ibland skoningslösa friktion, både i form av ignorans och motstånd. Det har varit oerhört intressant. Och nu fortsätter äventyret.

Tankar efter tre månaders PAUS

Författare: Eva Hesslow, Universitetsadjunkt, Akademin för bibliotek, information, pedagogik och IT (inklusive Bibliotekshögskolan),
Högskolan i Borås

Våren 2019 sökte jag till PAUS-projektet, med förhoppningen att som kurs- och programansvarig inom ämneslärarutbildningen i svenska, engelska och svenska som andraspråk få möjlighet att ha en nära kontakt med en verksamhet som våra studenter blir en del av som färdigutbildade lärare.

Nu är jag halvvägs i min PAUS-vistelse och kan konstatera att jag är mer än nöjd. Jag har sedan september tillbringat en dag i veckan på min PAUS-skola, där jag har blivit väl mottagen av såväl kollegor som elever. En av eleverna hade i samband med att de informerades om min roll på Högskolan i Borås ställt den mycket kloka frågan ”Vem lär henne att lära de som ska bli lärare?” och ett svar på den frågan är väl att de elever som jag nu möter också kan betraktas som mina lärare. I mitt PAUS-projekt samverkar jag i så kallat tvålärarskap med en svensklärare på skolan i två av hennes klasser, vilket innebär att vi planerar och utvärderar tillsammans och framförallt att vi tar ett gemensamt ansvar för undervisningen i klassrummet. Det är verkligen givande att efter ca fem års frånvaro från grundskolan återigen vara ”i hetluften”. Jag finns också som en form av ”bollplank” för andra kollegor och kan samarbeta även med dem kring undervisning. Tanken med min PAUS-samverkan är givetvis också att lärare från skolan ska kunna föreläsa för våra studenter och en gästföreläsning är planerad i vår. Med ett så långvarigt projekt som PAUS finns goda möjligheter till fördjupat samarbete med fler lärare framöver och nu efter tre månader börjar jag allt mer känna mig som en del av lärarlaget på skolan.

Eftersom jag huvudsakligen undervisar om olika aspekter av svenskämnets didaktik, även i våra andra lärarprogram, känns det naturligt att knyta min undervisning på högskolan till praktiken på skolan. PAUS blir alltså för mig ett sätt för mig att behålla min trovärdighet gentemot studenterna. Bland mina kollegor på Högskolan i Borås märker jag en nyfikenhet på vad jag gör och också ett intresse av att skapa egna samarbeten. Ofta stupar liknande samarbeten på att det är svårt att få tid i sin tjänst eller att man inte har upparbetade kontakter. Att få det stöd som PAUS-medverkan erbjuder är mycket värt och jag hoppas att det kan finnas möjlighet för andra att genomföra liknande samarbetsprojekt!

Nu tar vi en paus från PAUS fram till januari, då vi har tre månader av fortsatt samarbete framför oss. Det ser både jag och mina samarbetskollegor fram emot!

Personlig rörlighet till Fryshuset

Författare: Sofia Ågren, adjunkt på Socialt arbete, Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola

Jag vill framförallt tacka för chansen att få komma till Fryshuset. Tack till er som accepterade ansökan och framförallt tack till Camila Salazar Atías, min kontakt på Fryshuset.

Syftet från början var att med hjälp av PUSH-pengarna försöka hitta naturliga samarbeten mellan Södertörns högskola, framförallt inom ämnet socialt arbete och Fryshuset samt att etablera relationer för att kunna göra detta. För mig var det inte riktigt möjligt att vara på Fryshuset en dag i veckan i sex månader utan jag har använt mig av timmarna till att vara där sporadiskt under ett år. Ibland hela dagar eller fler dagar i sträck och ibland för möten på Fryshuset eller på Södertörns högskola. Tiden har gjort att vi lärt känna och fått inblick i varandras organisationer och sett mer av möjligheter och hinder till ett mer långvarigt samarbete. Vi har också fått chansen att etablera en relation som leder till att vi kan se varandra mer naturligt och bjuda in varandra till olika tillfällen där vi kan ha ett utbyte.

Vi hoppas bidra till en miljö och aktiviteter där högre utbildning blir ett naturligt alternativ till förflyttning för Fryshusets ungdomar och unga vuxna. Vi har försökt att bredda kontakter till att fler personer inom våra organisationer ska träffas och det kommer vi att försöka fortsätta med på olika sätt. Samarbetet har bland annat lett till att vi på socialt arbete ska pröva att anordna studielabb för att stötta våra studenter i deras studier. Vi vill att våra studenter ska lyckas när de väl kommit in på utbildningen. Vi vill inte bara rekrytera dem utan behålla dem, ge dem en gedigen utbildning och examen. Fryshuset och framförallt Camila har många järn i elden och är mycket snabba i att ta sig an frågor i jämförelse med vår lite segare organisation men vi har hittat en del frågor som vi kan driva gemensamt. Dels har vi pratat en del om förflyttning som man kallar det på Fryshuset som kopplar ihop till rekrytering och breddad rekrytering av studenter till högre utbildning. Breddad rekrytering är ett mål för Södertörns högskola vilket betyder att vi vill ha studenter som inte nödvändigtvis själva kommer från akademiska hemmiljöer. Vi har identifierat att det ibland kan vara en ordentlig kulturkrock att komma från mysig folkhögskola eller gymnasieskola till en högskola. Vi har träffat folkhögskolan och gymnasiet på Fryshuset för att komma på hur vi kan samarbeta för att deras elever och våra studenter ska kunna ha ett givande utbyte.

En konkret sak som vi har bestämt är att vi varje termin ska anordna ett studiebesök på Fryshuset för socionomprogrammets studenter, där Fryshusets personal och ungdomar kommer att berätta om erfarenheter av bemötande av myndigheter. Vi ska försöka få till ett högre seminarium om Fryshusets utmaningar med krav på evidensbaserade metoder och att knyta praktik till forskning. Att hitta praktiknära sätt att tänka vetenskap för att verksamheter ska kunna sägas vara kunskapsbaserade, vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Andra spår som vi spånat på är att förlägga någon kvällskurs på Fryshuset och att Fryshusets folkhögskola skulle kunna komma till vårt bibliotek och lära sig informationssökning. Studenterna har varit med och kommit med idéer för samarbeten och ett resultat var att Passus, en avhopparverksamhet på Fryshuset, kom och föreläste på After Studies. After Studies är en föreläsningsserie som socialt arbete arrangerar tillsammans med polisutbildningen. PUSH har gett oss möjlighet till en start på en långvarig och givande relation för båda parter. Nu har vi hittat varandra och har möjlighet till kontakt rakt in i våra respektive organisationer.

Ett tips till PUSH-deltagare, även om det inte blir exakt som du föreställt dig så kan det bli toppenbra ändå.

”Första skoldag” på Ekonomistyrningsverket

Författare: Therese Reitan, docent och lektor i offentlig förvaltning,
Södertörns högskola

När planeringen av min PAUS-vistelse började tidigt på året kändes höstterminen och september väldigt långt borta. I dag, måndagen den 2 september, var det emellertid dags för ”första skoldag” på Ekonomistyrningsverket (ESV). Lite tjuvstart hade jag dock hunnit med, eftersom jag bjöds med på en workshop kring en så kallad systemanalys av precisionsmedicin redan i våras. Mer om detta nedan.

Hela idéen om ett PAUS-utbyte uppstod då jag var på ESV med mastersstudenterna i Offentlig organisation och ledning förra läsåret med något påföljande möte för att diskutera detta, så det kändes ändå lite välbekant att kliva in på ESVs kontor längst uppe på Drottninggatan, nära Observatorielunden – och granne med August Strindberg. Mer om detta sedan.

Ekonomistyrningsverket är en statlig myndighet under Finansdepartementet. Kärnuppdraget är att göra analyser och prognoser för statens ekonomi samt att utveckla den ekonomiska styrningen. På ESV finns också en avdelning som arbetar med revision av hur EU-medlen används i Sverige. Om man utgår från att den offentliga förvaltningen har att balansera demokrati, rättssäkerhet och effektivitet så står ESV i första hand för effektivitetsvärdet – genom att ”utveckla och förvalta en effektiv ekonomisk styrning av statlig verksamhet, bidra till att de budgetpolitiska målen uppfylls samt bidra till en korrekt hantering av Sveriges EU-medel”. Enligt hemsidan (www.esv.se) är ESVs vision ”Ett rikare Sverige”. Myndigheten har ca 150 medarbetare och består av fyra avdelningar. ”Min” enhet – Statlig styrning – har ungefär 10 medarbetare och ingår i avdelningen Styrning, redovisning och finansiering.

På morgonen möttes jag av min ”mentor”, som tidigare varit anställt på Södertörns högskola och ansvarig för mastersprogrammet i Offentlig organisation och styrning. Vi har haft en del kontakt innan och har många gemensamma referenser, så det kändes lite hemtamt ändå på något sätt att kliva in i lokalerna.

Medarbetarna sitter i öppet landskap – även cheferna. För tillfället har de fasta platser men under hösten kommer ytan att minskas, vilket innebär att alla får ta den plats som råkar vara ledig. Jag har själv provat att sitta i öppet landskap en period då jag arbetade på Kulturrådet och rådet flyttade från charmiga men opraktiska lokaler på Skeppsholmen till Filmhuset på Gärdet. Min erfarenhet från den tiden är ganska positiv, men det handlar mycket om hur lokalerna är utformade och att det är bra tillgång till mötesrum osv. Som ny gäller det också att vara extra uppmärksam på kulturen i rummet; hur högt och mycket pratar folk? Hur rör de sig mellan skrivborden? Hur många kaffemuggar har man på sitt skrivbord? Tar de telefonsamtal vid datorn?

Efter att det viktigaste hade avklarats – kaffeautomaten och pentryt – var det dags för enhetens fasta måndagsmöte. Alla samlades i ett mindre rum, stående framför en whiteboard-tavla med medarbetarnas initialer och veckans möten och aktiviteter (de viktigaste). Det slog mig att stående möten har sina fördelar – det blir inte långrandigt! Det blev verkligen en kort avstämning och informationsutbyte.

Resten av dagen bestod av att ordna med praktiska saker och möten med min närmste ”chef” och den kollega som jag kommer arbeta mest med. Om man ska döma en arbetsplats efter hur de tar emot nya medarbetare måste jag ge ESV typ högsta betyg. Det var nästan omvälvande hur välordnat allt var. Dator, passerkort, inloggning – och mobil (!) fanns på plats, och jag fick hjälp från världens trevligaste helpdesk-person att fixa till allt. På skrivbordet fanns två stora skärmar och utsikten mot Rådmansgatan går inte av för hackor..:

Vad ska jag göra på ESV då? Förutom att fika och vandra runt i korridorerna? Temat för vistelsen är alltså statlig styrning, och ESV ska alltså bidra till att utveckla den statliga styrningen. Här har ”min” enhet börjat arbeta med en ny modell som de kallar systemanalys. I korthet går det ut på att bredda perspektivet så att flera aktörer på ett politikområde tas med i analyserna, att inte enbart ekonomiska styrmedel beaktas och att man i större grad utgår från medborgarnas och företagens perspektiv – hur landar styrningen egentligen och vilka hinder finns på vägen som kan hindra att man uppnår de mål man faktiskt vill uppnå. I ett första skede har man testat denna modellen på fältet precisionsmedicin, vilket var ett nytt begrepp för mig. Men det handlar egentligen bara om att medicinska behandlingar i större grad ska individualiseras utifrån den enskilde individens behov och önskemål, dvs mer skräddarsydda interventioner. I nästa steg ska detta testas på andra politikområden och här hoppas ESV inleda ett samarbete med Statskontoret – som kan sägas vara en systermyndighet till ESV. Därutöver kommer jag involveras i att skriva något remissvar, jag fick vara med på ett möte med SCB om möjligheter att utbyta och tillgängliggöra data, och kommer att försöka vara med lite här och var – för att få bättre grepp om vad ekonomistyrning – och styrning överhuvudtaget – egentlig är.

Efter att ha låst in min laptop i för detta ändamål avsedda skåp, vandrade jag sedan genom korridorerna och fick samtidigt en liten litteraturhistorisk lektion. På ESV har man givetvis döpt mötesrummen efter grannens olika alster. Jag passerar Röda rummet och tänker att – det där vore en rolig bok att skriva; hur myndigheter namnger sina mötesrum. En tjock bok med massa bilder som kommer köpas av varenda statsanställd, dvs en upplaga om ca 260 000.

Trygg känsla att söka till PAUS

Författare: Ellen Bergseth, Lektor Bitr KTH/ITM/Maskinkonstruktion

Trygg känsla att söka till PAUS

Jag sökte till projekt PAUS för att jag ville gå lite utanför min komfortzon, hade aldrig vågat söka om jag samtidigt var tvungen att leverera forskningsresultat, då hade jag valt ett område jag redan är bra på. Nu kunde jag samverka med en grupp som jobbar med diagnosarkitektur på Scania och sätta mig in hur de jobbade och vilka utmaningar de står inför, bland annat förarlösa bilar och elektrifiering av drivlinan. Efter mitt utbyte känner jag mig säkrare på att diskutera frågeställningar som jag inte jobbat med, t.ex. felsökning, cyberfysiska system och informationshantering. Gruppen påverkas av att system blir alltmer komplexa ju fler tjänster och funktioner som ska implementeras. Hur ersätter man till exempel förares erfarenheter? De flesta kom från IT-sidan och hade jobbat mindre än 10 år på Scania. Medarbetarna var heller inte lika vana vid forskningsprojekt.

Jag har börjat bygga upp mitt forskningsområde, maskinelement med inriktning mot tillståndskontroll och hoppas snart kunna ta ut en docentur. Jag behövde bygga upp ett större kontaktnät, både vid KTH och i industrin, för att bättre förstå industrins utmaningar och då kom projekt PAUS mycket lägligt! Jag ville samverka med ingenjörer som jobbar med systemarkitektur på Scania för att förstå produkten i ett högre systemperspektiv.

 Förväntningar

Jag upplevde att gruppen på företaget kanske blev lite glatt förvånade att deras jobb och erfarenhet hade ett värde för akademin. Att kunna applicera deras kunskap på konstruktion av drivlinan, att redan under konstruktionsfasen planera för hur eventuella fel ska upptäckas i tid. Hur ett system ska diagnostiseras är inte alltid prioriterat när man tar fram nya system/produkter. Jag vill att konstruktörer ska tänka diagnos och felsök redan under konstruktionsfasen. För att kunna det krävs det också att man har ett systemperspektiv. Ibland kan man tappa det och helt koncentrera sig på den mest optimala konstruktionen och glömma i vilket sammanhang man jobbar i.

Jag har rekommenderat projektet till mina kollegor, om det positiva i att byta miljö ibland. En av mina närmaste kollegor ska vara med i projektet PAUS i höst men hos en annan mottagare. För att sprida mina erfarenheter har jag även föreläst om mina erfarenheter och använt mig av nya insikter i forskningsansökningar.

Hur påverkas kundrelationer i en finansiell kontext när de övergår till digitala kanaler

Författare: Ingalill Söderberg, Tekn Dr, Avdelningen för bank och finans, Institutionen för Fastigheter och byggande, Skolan för Arkitektur och samhällsbyggnad, KTH

Mina högt ställda förväntningar på att få komma nära den verksamhet som jag i min vardag studera – leverantörer av finansiella tjänster – har definitivt infriats inom ramen för projektet. Jag har genom att arbeta med företaget på ett regionkontor fått tillgång till data som vi gemensamt analyserat; fått möte medarbetare som verkar inom det fält jag studerar, fått delta i samtal om styrning av förändring av processer för tjänsteproduktion; och kunnat studera såväl interna som kundrelaterade effekter av digitaliseringen av en tidigare manuellt distribuerad tjänst.

Vi kommer också gemensamt – företagets ansvariga och jag – att skriva en ansökan om fortsatt forskningsfinansiering för att fördjupa studiet av digitaliseringen av den kvalificerade tjänsten. Genom de möjligheter PAUS-programmet givit har möjligheterna ökat till fortsatt forskning och till utveckling av tillämpade lösningar på företagets/branschens problem vid digitalisering av kundrelationen.

En utmaning för mig har varit att planera tiden tillsammans med företaget. Själva planeringen tar också tid och eftersom flera parter inom företaget varit inblandade har det varit svårt att få till möten på tider då jag varit hos dem. Det har inneburit att jag fått vara lite mer tidsflexibel än vad jag ursprungligen tänkt. En stor koncern inom en icke forskningsbaserad bransch ska vara flexibel är inte ”van” att ta emot tillfälliga forskare och har inte någon inneboende flexibilitet.

Ett tips för framtida deltagare är att tänka igenom tidsåtgång och ambitionsnivå inte bara en utan två gånger innan ansökan om medel. Planeringen med företaget kan ta tid och eftersom förväntningarna är stora på en tillfällig ”inhouse-forskare” är det viktigt att själva arbetet kan komma igång direkt.

PAUS projektets halvtidskonferens

Johanna Tollbäck, nationell projektledare för PAUS,
Södertörns högskola

Den 29 augusti hade projektet en konferens, lärande möte, för erfarenhetsutbyte och kunskapsspridning kring personrörlighet. Konferensen syftade till att dokumentera erfarenheter samt att sprida resultat från de 30-tal som hittills har deltagit i ett utbyte. Det blev en väldigt intressant dag med stort engagemang från alla deltagare!

På förmiddagen fick vi lyssna till Annika Öhrner, docent i konstvetenskap vid Södertörns högskola som tillsammans med Martin Olin forskningschef på National museum och student Hanna Gordon berättade om sin vistelse hos National museum. Hanna deltog som student i den kurs som utvecklades under utbytet.

Per Fransson, adjunkt och grundutbildningsansvarig på KTH berättade om sina erfarenheter från utbytet hos Knivsta kommun, Alsike fastighets AB i projektet Self build city.

Mikaela Almerud, Högskolepolitisk expert och ansvarig för högskolefrågor/kompetensförsörjning på Svenskt näringsliv berättade om näringslivets utmaningar med kompetensförsörjning och hur ökad samverkan mellan näringsliv och akademin är en viktigt åtgärd för att möta dessa utmaningar.

Martin Olin, Annika Öhrner och Hanna Gordon

Under dokument i menyraden kan ni ta del av presentationer och ritade bilder. 

På eftermiddagen jobbade vi i workshops kring olika teman; ”Värde av personrörlighet”, ”Studentmedverkan och utbildningskvalitet”, ”Effekter av personrörlighet” och ”Personrörlighet som del av ordinarie verksamheter”. Det var ett stort engagemang från alla deltagare och mycket intressanta diskussioner. Allt dokumenterades av Anna Hedman Jernberg, AHA byrån i bilder som nu kan användas som inspiration och informationsspridning (se under Dokument).

Anders Green, SH och Per Franson, KTH

Nu är det allas uppgift att fortsätta kommunicera de positiva effekter som rörlighet mellan sektorer leder till och se till att skapa forum för att sprida den här kunskapen. PAUS projektet rullar på med en omgång utbyten till!

En dag hos Örebro Hockey med PAUS-projektet

Författare: Peter Edholm, Idrottsfysiolog Örebro universitet

Undertecknad arbetar som lärare och forskare i idrottsfysiologi vid Örebro universitet och har under vårterminen tillbringat en dag i veckan hos Örebro Hockey via PAUS-projektet. Ett av huvudmålen med detta projekt var att finna samarbetsformer för verksamhetsförlagd utbildning och kandidatuppsatser kopplat till våra studenter på tränarprogrammet. Dessa uppgifter arbetade vi intensivt och framgångsrikt med under första delen av projektettiden. Nu under den senare fasen har vi istället fokuserat på utvecklingsarbete inom områden som vi identifierat viktiga för Örebro Hockey

Ishockey är som känt en av de största vinteridrotterna. Det är därför förvånande att mycket rörande belastning under match och träning på is är okänt. En sökning på databasen PUBMED, där all medicinsk forskning samlas, visar att det jämfört med idrotter som rugby, fotboll och simning finns relativt få artiklar om ishockey. Även på en nationell nivå märks dessa skillnader då exempelvis svenska fotbollsförbundet har antal anställda fysiologer, psykologer och spelanalytiker. Motsvarande siffra för svenska hockeyförbundet är noll…

Frågor som jag och Örebro hockey intresserat oss för är exempelvis exakt vilka muskler som är involverade i olika moment på isen och hur stor kraftutveckling som sker i dessa. För att kunna mäta detta har vi använt oss av Elektromyografi (EMG). EMG mäter musklernas respons på stimulering från nervsystemet och de elektriska spänningsförändringarna som muskelcellerna genererar när de arbetar. Det system som vi använder tillåter oss att mäta ett flertal muskel samtidigt och i realtid. Vi har även undersökt hur stor den aerob och anaerob belastningen är hos spelarna under matchliknande spel. Detta skedde genom så kallad indirekt kaloriometri. Denna utrustning mäter bland annat hur mycket syre spelarna tar upp under arbete. Då förmågan att ta upp, transportera och omsätta syre i den arbetande muskulaturen är den enskilt viktigaste faktorns uthållighet så ger denna typ av mätning ett mycket bra mått på aerob belastning.

Vi håller i skrivande stund på att analysera och tolka våra pilottester, men redan nu kan vi se att den aeroba (uthålliga) belastningen var större än förväntat. Ett nästa steg är att undersöka samma parametrar under träning för att se om träningsövningarna genererar samma belastning som matchspel. En annan intressant fråga är hur vi kan optimera spelarnas återhämtningsförmåga efter match? Detta är en mycket viktig parameter då spelarna under säsong spelar match 2-3 gånger i veckan. Sammanfattningsvis är samtliga involverade i projektet överens om att vi hunnit med mycket på kort tid, men att mycket arbete kvarstår, då varje framsteg genererat minst en eller ett par nya obesvarade frågor!

PAUS på IKEA

Författare: Sara Hjelm, lektor Högskolan i Borås

Hej mitt namn är Sara Hjelm Lidholm och jag arbetar som lektor på Högskolan i Borås inom företagsekonomi, management. Utöver detta har jag en bakgrund inom kulturområdet som antikvarie och projektledare på olika museer i Sverige. Jag är nyfiken på de förändringar som handelsutveckling för med sig för individen, det enskilda företaget och det omgivande samhället.

För att få en ökad förståelse för och kunskap om de möjligheter och utmaningar som digitaliseringen av tjänster inom försäljning medför fick jag möjlighet att göra en vistelse via PAUS på IKEA.

Jag rörde mig mellan flera olika varuhus i Sverige och fick träffa personal på kundtjänst i Älmhult, på varuhusen i Kungens kurva, Kållered samt Jönköping. Det var spännande att studera hur personalen interagerade med kunderna och de digitala verktygen för att göra köpupplevelsen bättre för båda. Personalen närmade sig de digitala verktygen på olika sätt och tolkade även användningen av dem utifrån sin kontext.

Min kontaktperson på IKEA var mycket viktig för mig inte minst då han gav mig namn på personer och platser som var viktiga att besöka för att förstå och studera hur försäljningen utvecklades och förändrades med hjälp av den digitala tekniken. Genom att min kontaktperson kände till vilka personer på varuhusen som gav näring till idéerna kring de digitala verktygen fick jag alltid träffa personer som var engagerade och ville berätta om utvecklingen utifrån deras perspektiv. Jag upplever att mötena med personalen på IKEA var givande inte bara för mig utan även för dem då de fick en möjlighet att formulera och reflektera kring sitt arbete med de digitala verktygen.

Som lektor har tiden på IKEA varit stimulerande och jag upplever att den givit mig flera nya uppslag på relevanta problem som jag vill lyfta med mina studenter och i rollen som forskare vill jag studera detta ytterligare. Som företrädare för en viktig samhällsinstitution, högskolan, anser jag också att de möten och den kunskap som PAUS har givit upphov till är viktiga eftersom vi behöver interagera med varandra för att kunna främja nya lärdomar och ny kunskap och därmed kunna ge våra studenter en bra utbildning.

1 2