Efter tre och ett halvt år är det nu dags att slutredovisa PAUS-projektet. http://paus.k3-projekten.se

76 forskare/lärare från åtta lärosäten har fått möjlighet att göra personrörlighetsutbyten hos 71 olika icke-akademiska organisationer under två omgångar mellan 2018 och 2021.

Projektets syfte var att dokumentera och sprida erfarenheter samt möjliggöra erfarenhetsutbyte och lärande bortom lärosätesgränser kring framför allt utbildningsrelaterad personrörlighet med studentmedverkan. Deltagarna i projektet har bidragit med resultat och erfarenheter som bland annat samlats i den här bloggen för spridning och inspiration och också resulterat i en handbok som kan underlätta för lärosäten som vill driva personrörlighetsprogram och för forskare/lärare som vill göra utbyten. Här finns tips, rekommendationer, inspirationsfilmer och rapporter:

https://paus.k3-projekten.se

PAUS-projektet varit mycket uppskattat hos lärare/forskare och hos mottagarorganisationerna. Inom lärosätena är det många som önskar att möjligheten till personrörlighet kommer att fortsätta och finnas med som en långsiktig möjlighet. Med relativt små medel bidrar personrörlighetsutbyten stort till utveckling av både individer och organisationer.

Coronapandemin
Som projektledare har det varit ett otroligt intressant och spännande projekt att leda och tillsammans med de mycket kompetenta kollegorna på de andra deltagande lärosätena har det mesta flutit på smidigt utan allt för stora utmaningar. Naturligtvis påverkades projektet av coronapandemin och några utbyten i omgång 2 fick pausas och blev mer utdragna, några avslutades digitalt och ett internationellt utbyte fick bli helt på distans. Detta blev ju helt klart en utmaning för de som drabbades, för även om det inte är omöjligt att samverka digitalt så tappar man en framgångsfaktor med personrörlighet – det fysiska mötet utanför de konkreta arbetsuppgifterna som sker i korridorer och vid kaffeautomaten. Det är ofta de små mötena som gör att forskaren/läraren känner sig som en i gänget och som leder till att nätverken växer.

TACK!
Stort tack till alla deltagare! Särskilt stort tack till min kollega Peter Dobers vid Södertörns högskola och projektledarna på de andra lärosätena:

Susanne Edström, Högskolan i Borås
Lena Vogelius och Andreas Larsson, Blekinge tekniska högskola
Jonas Rimbäck, Göteborgs universitet
Anethe Mansén, Karolinska institutet
Sara Nyberg, Kungliga tekniska högskolan
Olivia Franck, Åbo akademi
Karin Collén, Örebro universitet

Alla resultat finns samlade i den webb-baserade handboken i form av inspirationsfilmer, tips, rekommendationer, presentationer och rapporter.

Utdrag från handboken:

”Det är fantastiskt stimulerande att träffa duktiga personer från civilsamhälle, industri och offentlig sektor! Genom personrörlighetsprogram, och de relationer och nätverk med en mängd olika personer bortom akademin som skapas, får studenter en alldeles unik inblick i olika sammanhang som kan tänkas vara en framtida arbetsplats eller arbetsform. Att bli exponerad för yrkesverksamma med annan kunskap och unika erfarenheter i en tilltänkt framtida arbetsmarknad är oerhört värdefullt och bidrar till hög kvalitet i utbildning. Förmåga till en utvecklad empati, en ökad förståelse för en annan kunskapsbas och att sätta sig in i andras upplevelser, samt en förmåga att skapa tillit, är några bidrag som studenter får del av när lärosäten har satsat på personrörlighetsprogram. ”
Peter Dobers, dekan, ordförande i strategiska samverkansrådet, Södertörns högskola

”Samhället och näringslivet är i ständig förändring och vi måste se till att våra lärare får en djupare förståelse för de utmaningar och möjligheter som företag och organisationer möter i vardagen. Personrörlighetsprogram är oerhört viktiga för att kunna integrera externa parters perspektiv och erfarenheter i våra utbildningar, och på så sätt kan vi både öka kvaliteten på utbildningarna och relevansen för samhället i stort.”
Andreas Larsson, vicerektor för samverkan, innovation och entreprenörskap Blekinge tekniska högskola

För att kunna öka relevansen av vår verksamhet samt kontinuerligt, tillsammans med vår omgivning, öka kvaliteten i våra utbildningar så krävs ett nära samarbete med de omgivande miljöerna till Högskolan i Borås. Genom att skapa strukturer och möjligheter i verksamheten såsom t.ex personrörlighetsprogram så stärker vi vår organisation och våra studenters och medarbetares kompetens och förståelse för samspelet mellan akademin och det omgivande samhället.
Mats Tinnsten, rektor Högskolan i Borås

”PAUS har varit ett bra och konkret verktyg för att möjliggöra för forskare och lärare att fördjupa och ta steget vidare in i olika samverkansprojekt. Det ligger helt i linje med Örebro universitetets vision om att verka för en kunskapsbaserad samhällsutveckling och deltagande organisationer har uttryckt värdet av dessa utbyten. Samtidigt underlättar detta för att erfarenhet och lärdomar för utveckling av utbildning och forskning kommer in till universitetet från det omgivande samhället.”
Sofia Larsen, Avdelningschef kommunikation och samverkan, Örebro universitet

Ett universitet ska existera i samklang med samhället. Genom personrörlighet skapas arenor för dialog samt ömsesidigt kunskaps-, kompetens- och erfarenhetsutbyte. Tillsammans stärker vi kompetensförsörjning, kompetensutveckling och utbildningarnas kvalitet. Studenter ges en unik möjlighet att få inblick i möjliga framtida yrkesroller och arbetsplatser, lärare får en djupare inblick i de utmaningar studenter möter i arbetslivet samtidigt som studenter och lärare bidrar med nya perspektiv. Tillsammans stärker vi förmågan att omsätta ny kunskap och idéer i praktiskt nytta för samhällsutvecklingen genom att forskare under en tid verkar med andra aktörer där varje part bidrar utifrån sitt fokus och sin expertis
Karin Dahlman-Wright, styrgruppsordförande KI

Författare: Hannah Gordon, student på Masterprogrammet i Konstvetenskap, Södertörns högskola som deltagit i kursen ”Exponeringens effekter” som utvecklats genom PAUS. 

Kursen Exponeringens Effekter – Utställningsmediets formering i 1960-talets nationella Museer genomfördes under VT-19 som en del av Masterprogrammet i Konstvetenskap på Södertörns Högskola. Kursansvariga var Annika Öhrner, docent i Konstvetenskap på Södertörns Högskola och Anna Tellgren, intendent med ansvar för fotografi och forskning vid Moderna Museet, Stockholm. Kursen var en del av samverkansprojektet PAUS, där akademi och näringsliv tillsammans utvecklade inkluderande projekt för att skapa yrkeslivsförankring för forskande studenter och bidra till en relevant kompetensförsörjning för näringslivet.

Mitt namn är Hannah Gordon och för mig som konstvetarstudent innebar kursen en unik introduktion till tre av Stockholms statliga konstmuseer med dess roll för förvaltning, vård och exponering av konst och konstnärliga artefakter. Museerna som ingick i projektet var: Östasiatiska Museet, Moderna Museet och Nationalmuseum. Gemensamt för denna historiska trio av konstmuseer är deras nationella förankring i 1960-talets många formativa moment. Kursens övergripande forskningsfråga kretsade kring hur museernas samtida praktik kan förstås och spåras till de utställningspresentationer som formades där och då. Under kursens inkluderande samtal möttes studenter, doktorander, forskare och museianställda från de tre museerna på olika platser utanför högskolan för presentationer, seminarier och diskussioner som berörde aktuella museiologiska, arkiv- och exponeringsfokuserade aspekter.

Inför Exponeringens Effekter, blev mastergruppen presenterad för kursens unika uppbyggnad och möjligheter med fältarbete utifrån ett eget intresse, vilket skulle kunna bidra till en rik grund för uppsatsarbete. Vid flera tillfällen framgick att deltagandet i kursen skulle kunna leda till både praktikplats och arbete. Hur kan man inte bli lockad av dessa möjligheter?

På Östasiatiska museet möttes vi i den otroligt vackra och inspirerande konferenslokalen Beijing för en introduktionsdag där Si Han, intendent Kina på Östasiatiska, inledde ett gemensamt seminarium. Totalt var vi ungefär 15 personer, varav häften mastersstudenter och doktorander, häften institutionspersonal från de olika museerna. Ett inspirerande studiebesök i Målerirummet på eftermiddagen blev ett bra startskott med intressanta vinklar från olika håll, mot olika håll. Jag upplevde att det var högt i tak och det uppstod ett engagemang som samlade olika perspektiv utifrån en gemensam förförståelse. Jag kände där och då att – här skulle alla parter både bidra, och ta in.

I vårsolen tog vi mastersstudenter en kopp te och pustade ut. Var ska man börja?! Tre museer och tillhörande filialer, tusentals hyllor, fack, lådor och mängder av kombinationer skulle kunna generera ett oändligt antal spännande uppsatsämnen. Det var väldigt tydligt presenterat för oss att ingången till arbete, praktik och akademisk text låg framför näsan på oss. Hur skulle man tänka, funderade vi? Alla verkade överens om att nu gällde det att etablera sitt intresse för något som skulle komma att pågå längre än den 5 veckors-kurs vi klivit in i.

Jag är konstnär med en Master of Art i Konst i Offentligheten från Konstfack. Jag är mycket engagerad i konstens estetiska och samhällsengagerade påverkan på människor med ett specifikt intresse för värdskap. I min yrkespraktik hade jag intresserat mig för hur presentationen och miljön påverkar konstverkens olika värden. Mitt val av studie kom delvis att formas genom reflektioner som uppstod genom upplevelser vid museerna, dels genom en ren tillfällighet. Anna Tellgren, intendent på Moderna Museet, men också kursansvarig bjöd in oss på vernissage för nya förvärv av Irving Penn, på Moderna Museet. Upplevelsen avgjorde mitt val av studie.
Mitt studiefokus handlar om att betrakta historiskt material med påverkan av samtida tankegångar kring vernissagens roll i konsthistorieskrivningen.

I sökandet att identifiera värdehöjande moment under vernissagens planering och genomförande behövde jag använda mig av en mängd komparativa perspektiv. De kontakter som etablerades under kursen var i vissa fall behjälpliga och till stor nytta. Möjligheten att få insyn bakom kulisserna, med kunniga ledsagare har bidragit till min förståelse för var jag ska leta och hur jag ska kunna förstå den konst, eller konsthistoriska fenomen jag i framtiden kommer att intressera mig för.

Camilla Rennstam Vaara, konservator och arkivarie på Moderna Museet, lät mig sitta utanför studiesalens öppettid i personalens mötesrum och gå igenom arkiverat material. På Östasiatiska bjöds jag storslagna presentationer med möjligheter att besöka arkiv och magasin och smittades av intendenter och forskares gedigna intresse för samlingarna. På Nationalmuseum bistod Martin Olin, T.f. chef avd. forskning, och Cilla Robach, förste intendent, med oerhört intressanta reflektioner kring museernas uppbyggnad. Arbetet med engagerande seminarier varvades med studiebesök i konstarkiv, magasin, restaureringsverkstäder och utställningar. Handledning gavs i direkt anslutning till miljöerna vi studerade och jag sprang ofta på kursdeltagare i otippade vrår på KB eller Konstbiblioteket där flera av oss hängde på låset. Utöver de museer som ingick i kursen besökte jag ungefär tre konsthallar och museer i veckan. Så här i efterhand kan jag definitivt konstatera att jag under den här tiden fick mitt lystmäte av att få observera och reflektera.

I kursutvärderingen från Södertörns Högskola blev vi påminda om samverkansprojektet (PAUS) och fick frågan om vilket intryck kursen gett av museerna som arbetsplats och om jag skulle kunna tänka mig arbeta på ett museum i mitt framtida yrkesliv. Mitt svar var att jag lockats av tanken eftersom det flera gånger presenterats för oss som en möjlighet. Majoriteten av mina kurskamrater hittade ämnen för sina masteruppsatser, ett par har sökt praktikplats och kontakter genom kursen har varit värdefulla för våra fortsatta arbeten. Min studie blev inledningen till min mastersuppsats där kopplingarna mellan konstens värde och begreppet värdskap undersöks. Titeln är ”Värdskap för värdelyft?” och är avsedd att publiceras under 2020.

Författare: Anna Maria Jönsson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola som varit hos Vetenskap & Allmänhet

Som professor vid en svensk högskola förväntas jag kommunicera min forskning till allmänheten och andra grupper i samhället. Samverkan är sedan 1997 en lagstadgad del av arbetsuppgifterna (se Högskolelagen 1 kap 2§) och lyfts också fram i de senaste forskningspropositionerna. Som organisationen Vetenskap & Allmänhet (VA) påpekar i föreningens inspel till senaste forskningspropositionen är samverkan en väg att öka intresset för vetenskap och ett möjligt motmedel mot kunskapsmotstånd. Det finns, med andra ord, många motiv för att samverka. Men ibland behöver man som forskare ändå en push.

Flera studier, bland annat från Vetenskap & Allmänhet, visar att vi forskare ser flera olika hinder för att kommunicera vår forskning med allmänheten. Det största problemet verkar vara tidsbrist och att kommunikationen – till skillnad från att skriva forskningsartiklar – inte är tillräckligt meriterande för vår karriär. Som tur är arbetar många lärosäten numer aktivt för att skapa just tid och resurser och höja meriteringsvärdet för samverkan. En modell för att stimulera samverkan är olika så kallade personrörlighetsprogram. I korthet går de ut på att man som lärare/forskare får möjlighet att samarbeta med en organisation eller ett företag under en period. På Södertörns högskola där jag är anställd kan man få 20 procents arbetstid under 6 månader för ett sådant samarbete, inom vad som kallas ”PUSH-programmet” – Personrörlighet och Utbyte vid Södertörns högskola där det nationella PAUS projektet ingår. Jag har nu min PUSH-placering hos VA, som jag också tidigare samarbetat med i projektet Vetenskapen i Samhället.

Som forskare i medie- och kommunikationsvetenskap har jag länge intresserat mig för hur forskning och vetenskap kommuniceras i samhället – främst med fokus på mediernas roll. Jag har också forskat kring olika aspekter av vetenskapskommunikation, framförallt inom miljöområdet. Under min tid på VA har jag tillsammans med VAs utredare bland annat jobbat med projektet Varför så dålig hum om humaniora?, som handlar om allmänhetens bild av forskningsområdet. Här ska vi bland annat undersöka vad som styr denna bild och vilka konsekvenser det kan få. Eftersom jag är medieforskare ligger mitt huvudfokus naturligt nog på mediernas roll. De är en central arena för forskning och olika samhällsfrågor och hur de rapporterar om forskning kan också påverka allmänhetens intresse och förtroende. Under våren 2020 fortsatte också mitt och VAs samarbete genom dels en fortsättning på Vetenskapen i Samhället, dels en studie kring kommunikation i relation till Covid19-pandemin.

Min vistelse vid VA har alltså haft flera kopplingar till olika dimensioner av samverkan och forskningskommunikation. Å ena sidan har vi studerat forskarnas kommunikation, hur den ser ut och vad den får för följder; å andra sidan kommunicerar vi själva om våra resultat, och hoppas att dessa ska komma till praktisk användning av forskare, kommunikatörer och andra som arbetar med forskningskommunikation. Själva vistelsen på VA är förstås också i sig exempel på samverkan.

Jag fick ständigt nya infallsvinklar på samverkan i mitt samarbete med VA, och jag är övertygad om att det kommer att inspirera mig till att arbeta vidare med detta på högskolan. För att fler forskare än jag ska få en push och arbeta mer aktivt med samverkansfrågor behövs kunskap och idéer, och inte minst goda exempel på vad samverkan kan vara. Jag hoppas att min vistelse hos VA kan vara ett sådant gott exempel, som kan både inspirera och pusha.

Mitt samarbete (och högskolans) med VA fortsätter även om PUSH-tiden är slut och vi kommer även fortsättningsvis gemensamt arbete kring ovan nämnda forskningsprojekt men också kring forskningskommunikation mer generellt.

Författare: Therese Reitan, lektor i offentlig förvaltning vid Södertörns högskola som gjort utbyte på Ekonomistyrningsverket (ESV), Enheten för statlig styrning.

Mitt utbyte startade i september 2019 och pågick till sista mars 2020. I utgångspunkten bestämde vi att jag skulle vara där en dag i veckan och att måndagar var en lämplig dag. Jag ville undvika fredagar eftersom dessa dels ofta är mindre mötes- och aktivitetsintensiva på de flesta arbetsplatser och jag skulle kanske få en något skev bild av vardagen på ESV, få färre möjligheter att hänga på olika möten och andra aktiviteter. Sedan var jag mån om att det även skulle ”märkas” att jag var borta från Södertörn, där fredagar ofta är en arbeta-hemma-dag för många lärare. Måndagar var bra eftersom ”min” enhet har korta avstämningsmöten på morgonen och det skulle ge mig en viss översikt över både arbetsuppgifter, kollegornas ansvarsområden och den kommande veckans aktiviteter.  

Att undvika att utbytet blir en extra stressfaktor är annars en av de stora utmaningarna, om man ska börja i den änden. Det är lätt hänt att utbytet läggs på allting annat och att man inte får ihop tillvaron. Så var det under en period, då det var mycket undervisning och annat som förväntades av mig på SH. Då fick jag hoppa över eller förkorta mina ESV-dagar, vilket gjorde att vi förlängde utbytesperioden med en månad. Det ska med en gång sägas att det inte var mottagarorganisationen som bidrog till någon stress. Tvärt om. Jag såg alltid fram emot att gå dit och det kändes väldigt avslappnande och inspirerande att vara där. Det fanns egentligen inga krav på mig, och det fanns en flexibilitet från bådas sida – vilket jag tror är helt nödvändigt för att utbytet ska bli bra.

Flexibiliteten handlade inte bara om val av dagar och möjligheter att ändra på schemat, men också innehållet i själva utbytet. Vi hade en ganska lös tanke om vad jag skulle göra och delta i. På ”min” enhet har de börjat arbeta med något som heter systemanalyser. Det vill i korthet säga att man försöker analysera verksamheter, fenomen eller problem utifrån ett helhetsperspektiv – och inte bara fokusera på enskilda organisationer eller myndigheter. Ett problem med den statliga styrningen, eller annan styrning för den del, är att man tenderar ”ratta och skruva” på en enskild verksamhet i taget – och missar då att man måste tänka på det sammanhanget organisationen befinner sig i och som den är beroende av för att åstadkomma vad det nu är. Systemanalyser är förstås intressanta i sig för en samhällsvetare, men de representerar samtidigt också en viss svängning i det som traditionellt ingått i den statliga (ekonomi)styrningen. Så mitt i allting var jag också med på en sorts paradigmskifte i förvaltningspolitiken – vilket ju var väldigt spännande. På slutet av min vistelse fick jag också vara med i en arbetsgrupp med kommunikationsenheten som skulle ta fram en visualisering och en sorts webbutbildning för systemanalyser. För enheten och myndigheten var detta något de var angelägna om att sprida. Som en del av mitt ”beting” under tiden på ESV bidrog jag med ett PM där jag beskrev ett tema som skulle kunna passa för en framtida ”fullskalig” systemanalys; nollvisionen i vägtrafiken. Målsättningen att ingen ska dö eller allvarligt skadas i trafiken är ganska enkel i sin utformning, men visionen rymmer en massa olika hänsyn, aktörer och verktyg som gör den svårstyrd.

Förutom arbetet med systemanalysen var det främst två andra uppgifter som jag arbetade med under utbytesperioden: ett remissvar om funktionshinderpolitiken och ett regeringsuppdrag att utvärdera hur statliga myndigheter har hanterat ändringarna i Föreskriften om årsredovisning och budgetunderlag, eller ”FÅB:en” som det heter bland de invigda. Remissvaret var en ganska lagom uppgift att börja med. Jag har varit involverad i remisskrivande tidigare och även funktionshinderpolitiken var delvis hemmaplan med tanke på min forsknings- och arbetslivserfarenhet inom den ”sociala sfären”.

När det gäller årsredovisningar och budgetunderlag har jag också varit ytligt inblandad i sådant tidigare, men hade ingen aning om att det fanns en föreskrift för hur en årsredovisning ska se ut – än mindre att denna föreskrift nyligen hade ändrats. Enligt den nya föreskriften förväntas myndigheterna i större grad redogöra för vad de har åstadkommit och inte bara vad de har ”producerat” samt göra utförligare analyser. Det kan tyckas smalt och nördigt, men rymmer också otroligt intressanta frågor om vad målet med verksamheten egentligen är och inte minst hur man mäter detta. Detta är något jag känner väl igen från min forskning om missbruksvården, som ju ofta har stora problem med att påvisa resultat generellt – än mindre effekter av just den egna insatsen. Under hösten fick jag vara med på ett nätverksmöte med controllers och liknande vid ett antal myndigheter, där de fick dela erfarenheter och ställa frågor om hur den nya FÅB:en egentligen ska tolkas. På slutet av vistelsen deltog jag i arbetet med att koda de inkomna årsredovisningarna för att kunna analysera eventuella förändringar. I det arbetet fanns det tydliga kopplingar till forskningsprocessen; här diskuterades definitioner och avgränsningar samt strategier för att säkra tillförlitligheten i kodningen när flera personer är inblandade.  

Ett utbyte bör inte vara för uppstyrd och organiserat. Det är bra att ha några konkreta uppgifter, särskilt i starten, men det bör lämnas utrymme för improvisation och möjlighet att hoppa på sådant som dyker upp. Ett råd är att hänga på om tillfälle ges att delta i möten, projektgrupper och olika events. Det betyder också att man bör släppa högt ställda ambitioner om artiklar, rapporter eller forskningsansökningar som ska komma ut av utbytet. Ibland råkar det bara hända saker som är relevanta för annat man håller på med: Jag är till exempel intresserad av lokaliseringsfrågor och den fysiska arbetsmiljön och då var det otroligt spännande att följa ESV:s ”flytt” till mindre lokalyta på samma adress och samtidigt införande av så kallad aktivitetsbaserad kontor under min vistelse. Sedan visade det sig också att ESV har ett uppdrag att följa lokalförsörjningen inom staten och sitter på data om just detta – vilket var direkt relevant för en forskningsansökan jag höll på med.

Att få inblick i en annan arbetsplats ger också plats till reflektion kring den egna arbetsplatsen. Hur fungerar stödfunktioner som IT och kaffeautomatsservice til exempel? Vad pratar folk om på lunchen? Hur är tonen i interna mail? Är det bullar eller frukt som är ”default” (eller både-och)? Jag konstaterade att vi har samma kaffeautomat på SH och ESV, men att servicen fungerar lite olika. Säger inget mer…

Kort sagt: alla borde få möjlighet till en utbytesperiod! Det är givande att byta miljö, få komma under ytan i en verksamhet utan att ha så mycket ansvar – och att lära sig något!

Författare: Ann Werner, docent och lektor, genusvetenskap, institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola

Inom ramen för PAUS har jag, forskare och lärare i genusvetenskap vid Södertörns högskola, vistats en dag i veckan på Musikverket under hösten 2019. Jag har suttit i ett rum med namnet ’forskarcellen’ på Svenskt Visarkiv och syftet med vistelsen var att samverka både kring forskning och undervisning.

Undervisningsdelen av samarbetet har gått väldigt smidigt. Genom att befinna mig på plats har jag lärt känna flera av de arkivarier, bibliotekarier och forskare som arbetar på Svenskt visarkiv och i Musik- och teaterbiblioteket. Tillsammans med dem har jag planerat undervisningstillfällen: ett för nybörjare i genusvetenskap och ett för masterprogrammets studenter. Studenterna på nybörjarnivå fick lära sig om en institution med kulturarvsuppdrag och dess arbete med genusfrågor – ingen av studenterna var bekant med Musikverket och dess uppdrag att bevara svensk musik-, teater- och danshistoria innan besöket. Flera hörde av sig efteråt och tyckte att besöket varit ögonöppnande för hur teorier om kultur och genus kan användas i praktiken. Masterstudenterna har istället fått bekanta sig med arkivet genom tre exempel på material som arkivarier och forskare berättat om; jazzfotografi, insamling om queerdans och forskning om skillingtryck och brott. Vid undervisningstillfället så presenterades arkivet som en konstruerad plats för forskning samt de problem; praktiska, etiska och vetenskapliga som arkivet aktualiserar.

För mig som forskare och lärare har den största behållningen med min vistelse varit ökad kunskap om vad en kulturinstitution som Musikverket, och dess arkiv, har att bidra med till högskolan. Dels i bibliotekets och arkivets faktiska innehåll vars bredd jag lärt mig mer om. Men kanske framförallt genom de berättelser som skapas från arkivet av både de som arbetar på plats, och av externa forskare. Vilka berättelser som kommer ur ett arkiv är beroende av vad som finns där, men också av hur arkivet är organiserat, hur de som arbetar med arkivet gör det begripligt och vad som intresserar dem, och vilken kunskap om arkivet som finns utanför institutionen själv. Att framväxandet av queerdans i Sverige är bevarat på Svenskt visarkiv är nog inte känt för många. Heller inte att arkivet samlar in berättelse från ett antal #MeToo upprop inom musik- och teatersektorn. Om dessa material inte blir beforskade, och på så sätt olika berättelser, på grund av att de är okända vore synd. Kontinuerligt samarbete mellan högskola och kulturinstitutioner är därför värt att satsa på för höjd kvalitet på undervisning, grundforskning och för en levande diskussion om kulturarv. 

Maria Wolrath Söderberg berättar om sitt PAUS-projekt på Fores klimatprogram

Författare: Maria Wolrath Söderberg, Fil.dr lektor i retorik, institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola

Boken Grounded – Beyond Flygskam lanserades i början av december. Det är en forskningsrapport (finansierad av Riksbankens jubileumsfond) som undersöker hur människor resonerar som faktiskt ändrar beteende för klimatets skull – de 650 informanterna har alla slutat flyga. har väckt stor uppmärksamhet i medierna nu under vintern.

Att det här hände, var ett direkt resultat av att jag fick tillfälle att göra ett PAUS-utbyte på Fores klimatprogram.

Som retoriker forskar jag om hur människor resonerar i klimatfrågor, och som föreståndare för Högskolepedagogiken brinner jag för pedagogik som stärker studenternas förmågor att möta komplexa och svåra samhällsfrågor, just som hållbarhetsfrågor ofta är. Under mitt PAUS-projekt på Fores klimatprogram tänkte jag förena de här intressena – uppleva en kontext där min forskning både kunde informeras och användas och i detsamma fiska upp frågor och problem för studenter att arbeta med och skapa kontakter för praktiktillfällen. Så blev det, på sätt och vis.

Den kanske viktigaste kunskapen jag fick gällde komplexiteten i de svåra förhandlingar mellan värden och olika aktörer som behövs för att det ska ske verkliga beteendeförändringar på systemnivå. Fores samlar näringslivsföreträdare, politiker, media, forskare och engagerad allmänhet till olika former av möten och samverkan exempelvis när det gäller att få till minskning av fossilberoende transporter. För att komma in i Fores verksamhet krävdes en del socialt engagemang och många initiativ, inte minst för att min kontaktperson hade slutat, så jag fick själv tränga mig på. Men jag blev insläppt och kunde snart också bidra med perspektiv, analyser, kontakter och inte minst med en del utbildning av och stöd till personalen med retoriska perspektiv.

Det var svårare att få till studentsamarbetet. Jag hittade lätt angelägna frågor och problem att arbeta med och möjliga praktikuppgifter och kontakter. Det som ibland satte käppar i hjulet var logistiken och tajmingen – kurserna där detta skulle matas in hade sina färdigplanerade upplägg och uppgifter och det var svårt att matcha de ofta plötsliga möjligheter som dök upp med studenternas arbetsprocesser. Å andra sidan gav det mig viktiga högskolepedagogiska insikter om vad som krävs för att arbeta med samhällsintegrerad undervisning. Det blev trots allt en del praktikplatser och nya uppgiftsformat, men på sikt ser jag att det kommer generera mer.

Det jag inte hade väntat mig var något annat. Fores är en liberal tankesmedja, visserligen med breda politiska samarbeten och som bevakar sitt fristående med stark integritet, men trots allt med en politisk värdegrund. Min forskning handlar om hur människor, både individer och kollektiv, resonerar om och hanterar att vi måste ge upp en del viktiga värden för att nå klimatmålen. På många sätt krockar det med liberala värden som har att göra med frihet för individen. Exempelvis måste vi minska flygandet enligt IPCC-rapporterna. Det är samtidigt något som är starkt förknippat med frihet, utveckling, välstånd, teknik, globalisering, internationalisering och en mängd andra värden som omhuldas av liberaler. På Fores mötte jag insikter om att dessa svåra målkonflikter trots allt måste hanteras. Och så kom den förvånande frågan – kan du och din forskningskollega (Nina Wormbs på KTH) göra en bok av den rapport ni håller på med – att delas ut till EU-parlamentarikerna? European Liberal Forum skulle finansiera det hela. Vi tvekade, men när vi blev lovade full vetenskaplig integritet såg vi det som en intressant möjlighet att nå personer som på ett ovanligt direkt sätt kan dra nytta av forskningen. Jag tänkte också att det skulle bli intressant att själv på ett rätt långtgående vis prova samverkansformer som kunde ge relevanta erfarenheter för mina egna högskolepedagogiska kurser. Och så blev det också. Det dök upp en mängd frågor och incidenter som givit mig värdefulla insikter.

Boken väckte intresse och ledde till många artiklar och medieinslag, men redan innan den kom innebar vistelsen på Fores en ny plattform för kontakter och samtal. Jag passade också på att delta i debatten med perspektiv från min forskning både i medier och i olika nya forum så som myndigheter, politiska utskott, beredningar och konferenser. Man kan säga att jag fått tillfälle att verka med min forskning i sammanhang där den kan användas på olika konkreta vis. Det ger en stark känsla av meningsfullhet. Samtidigt utsätter jag mina tankar för input av olika slag och för prövning – verklighetens ibland skoningslösa friktion, både i form av ignorans och motstånd. Det har varit oerhört intressant. Och nu fortsätter äventyret.

Författare: Eva Hesslow, Universitetsadjunkt, Akademin för bibliotek, information, pedagogik och IT (inklusive Bibliotekshögskolan),
Högskolan i Borås

Våren 2019 sökte jag till PAUS-projektet, med förhoppningen att som kurs- och programansvarig inom ämneslärarutbildningen i svenska, engelska och svenska som andraspråk få möjlighet att ha en nära kontakt med en verksamhet som våra studenter blir en del av som färdigutbildade lärare.

Nu är jag halvvägs i min PAUS-vistelse och kan konstatera att jag är mer än nöjd. Jag har sedan september tillbringat en dag i veckan på min PAUS-skola, där jag har blivit väl mottagen av såväl kollegor som elever. En av eleverna hade i samband med att de informerades om min roll på Högskolan i Borås ställt den mycket kloka frågan ”Vem lär henne att lära de som ska bli lärare?” och ett svar på den frågan är väl att de elever som jag nu möter också kan betraktas som mina lärare. I mitt PAUS-projekt samverkar jag i så kallat tvålärarskap med en svensklärare på skolan i två av hennes klasser, vilket innebär att vi planerar och utvärderar tillsammans och framförallt att vi tar ett gemensamt ansvar för undervisningen i klassrummet. Det är verkligen givande att efter ca fem års frånvaro från grundskolan återigen vara ”i hetluften”. Jag finns också som en form av ”bollplank” för andra kollegor och kan samarbeta även med dem kring undervisning. Tanken med min PAUS-samverkan är givetvis också att lärare från skolan ska kunna föreläsa för våra studenter och en gästföreläsning är planerad i vår. Med ett så långvarigt projekt som PAUS finns goda möjligheter till fördjupat samarbete med fler lärare framöver och nu efter tre månader börjar jag allt mer känna mig som en del av lärarlaget på skolan.

Eftersom jag huvudsakligen undervisar om olika aspekter av svenskämnets didaktik, även i våra andra lärarprogram, känns det naturligt att knyta min undervisning på högskolan till praktiken på skolan. PAUS blir alltså för mig ett sätt för mig att behålla min trovärdighet gentemot studenterna. Bland mina kollegor på Högskolan i Borås märker jag en nyfikenhet på vad jag gör och också ett intresse av att skapa egna samarbeten. Ofta stupar liknande samarbeten på att det är svårt att få tid i sin tjänst eller att man inte har upparbetade kontakter. Att få det stöd som PAUS-medverkan erbjuder är mycket värt och jag hoppas att det kan finnas möjlighet för andra att genomföra liknande samarbetsprojekt!

Nu tar vi en paus från PAUS fram till januari, då vi har tre månader av fortsatt samarbete framför oss. Det ser både jag och mina samarbetskollegor fram emot!

Författare: Sofia Ågren, adjunkt på Socialt arbete, Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola

Jag vill framförallt tacka för chansen att få komma till Fryshuset. Tack till er som accepterade ansökan och framförallt tack till Camila Salazar Atías, min kontakt på Fryshuset.

Syftet från början var att med hjälp av PUSH-pengarna försöka hitta naturliga samarbeten mellan Södertörns högskola, framförallt inom ämnet socialt arbete och Fryshuset samt att etablera relationer för att kunna göra detta. För mig var det inte riktigt möjligt att vara på Fryshuset en dag i veckan i sex månader utan jag har använt mig av timmarna till att vara där sporadiskt under ett år. Ibland hela dagar eller fler dagar i sträck och ibland för möten på Fryshuset eller på Södertörns högskola. Tiden har gjort att vi lärt känna och fått inblick i varandras organisationer och sett mer av möjligheter och hinder till ett mer långvarigt samarbete. Vi har också fått chansen att etablera en relation som leder till att vi kan se varandra mer naturligt och bjuda in varandra till olika tillfällen där vi kan ha ett utbyte.

Vi hoppas bidra till en miljö och aktiviteter där högre utbildning blir ett naturligt alternativ till förflyttning för Fryshusets ungdomar och unga vuxna. Vi har försökt att bredda kontakter till att fler personer inom våra organisationer ska träffas och det kommer vi att försöka fortsätta med på olika sätt. Samarbetet har bland annat lett till att vi på socialt arbete ska pröva att anordna studielabb för att stötta våra studenter i deras studier. Vi vill att våra studenter ska lyckas när de väl kommit in på utbildningen. Vi vill inte bara rekrytera dem utan behålla dem, ge dem en gedigen utbildning och examen. Fryshuset och framförallt Camila har många järn i elden och är mycket snabba i att ta sig an frågor i jämförelse med vår lite segare organisation men vi har hittat en del frågor som vi kan driva gemensamt. Dels har vi pratat en del om förflyttning som man kallar det på Fryshuset som kopplar ihop till rekrytering och breddad rekrytering av studenter till högre utbildning. Breddad rekrytering är ett mål för Södertörns högskola vilket betyder att vi vill ha studenter som inte nödvändigtvis själva kommer från akademiska hemmiljöer. Vi har identifierat att det ibland kan vara en ordentlig kulturkrock att komma från mysig folkhögskola eller gymnasieskola till en högskola. Vi har träffat folkhögskolan och gymnasiet på Fryshuset för att komma på hur vi kan samarbeta för att deras elever och våra studenter ska kunna ha ett givande utbyte.

En konkret sak som vi har bestämt är att vi varje termin ska anordna ett studiebesök på Fryshuset för socionomprogrammets studenter, där Fryshusets personal och ungdomar kommer att berätta om erfarenheter av bemötande av myndigheter. Vi ska försöka få till ett högre seminarium om Fryshusets utmaningar med krav på evidensbaserade metoder och att knyta praktik till forskning. Att hitta praktiknära sätt att tänka vetenskap för att verksamheter ska kunna sägas vara kunskapsbaserade, vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Andra spår som vi spånat på är att förlägga någon kvällskurs på Fryshuset och att Fryshusets folkhögskola skulle kunna komma till vårt bibliotek och lära sig informationssökning. Studenterna har varit med och kommit med idéer för samarbeten och ett resultat var att Passus, en avhopparverksamhet på Fryshuset, kom och föreläste på After Studies. After Studies är en föreläsningsserie som socialt arbete arrangerar tillsammans med polisutbildningen. PUSH har gett oss möjlighet till en start på en långvarig och givande relation för båda parter. Nu har vi hittat varandra och har möjlighet till kontakt rakt in i våra respektive organisationer.

Ett tips till PUSH-deltagare, även om det inte blir exakt som du föreställt dig så kan det bli toppenbra ändå.

Författare: Therese Reitan, docent och lektor i offentlig förvaltning,
Södertörns högskola

När planeringen av min PAUS-vistelse började tidigt på året kändes höstterminen och september väldigt långt borta. I dag, måndagen den 2 september, var det emellertid dags för ”första skoldag” på Ekonomistyrningsverket (ESV). Lite tjuvstart hade jag dock hunnit med, eftersom jag bjöds med på en workshop kring en så kallad systemanalys av precisionsmedicin redan i våras. Mer om detta nedan.

Hela idéen om ett PAUS-utbyte uppstod då jag var på ESV med mastersstudenterna i Offentlig organisation och ledning förra läsåret med något påföljande möte för att diskutera detta, så det kändes ändå lite välbekant att kliva in på ESVs kontor längst uppe på Drottninggatan, nära Observatorielunden – och granne med August Strindberg. Mer om detta sedan.

Ekonomistyrningsverket är en statlig myndighet under Finansdepartementet. Kärnuppdraget är att göra analyser och prognoser för statens ekonomi samt att utveckla den ekonomiska styrningen. På ESV finns också en avdelning som arbetar med revision av hur EU-medlen används i Sverige. Om man utgår från att den offentliga förvaltningen har att balansera demokrati, rättssäkerhet och effektivitet så står ESV i första hand för effektivitetsvärdet – genom att ”utveckla och förvalta en effektiv ekonomisk styrning av statlig verksamhet, bidra till att de budgetpolitiska målen uppfylls samt bidra till en korrekt hantering av Sveriges EU-medel”. Enligt hemsidan (www.esv.se) är ESVs vision ”Ett rikare Sverige”. Myndigheten har ca 150 medarbetare och består av fyra avdelningar. ”Min” enhet – Statlig styrning – har ungefär 10 medarbetare och ingår i avdelningen Styrning, redovisning och finansiering.

På morgonen möttes jag av min ”mentor”, som tidigare varit anställt på Södertörns högskola och ansvarig för mastersprogrammet i Offentlig organisation och styrning. Vi har haft en del kontakt innan och har många gemensamma referenser, så det kändes lite hemtamt ändå på något sätt att kliva in i lokalerna.

Medarbetarna sitter i öppet landskap – även cheferna. För tillfället har de fasta platser men under hösten kommer ytan att minskas, vilket innebär att alla får ta den plats som råkar vara ledig. Jag har själv provat att sitta i öppet landskap en period då jag arbetade på Kulturrådet och rådet flyttade från charmiga men opraktiska lokaler på Skeppsholmen till Filmhuset på Gärdet. Min erfarenhet från den tiden är ganska positiv, men det handlar mycket om hur lokalerna är utformade och att det är bra tillgång till mötesrum osv. Som ny gäller det också att vara extra uppmärksam på kulturen i rummet; hur högt och mycket pratar folk? Hur rör de sig mellan skrivborden? Hur många kaffemuggar har man på sitt skrivbord? Tar de telefonsamtal vid datorn?

Efter att det viktigaste hade avklarats – kaffeautomaten och pentryt – var det dags för enhetens fasta måndagsmöte. Alla samlades i ett mindre rum, stående framför en whiteboard-tavla med medarbetarnas initialer och veckans möten och aktiviteter (de viktigaste). Det slog mig att stående möten har sina fördelar – det blir inte långrandigt! Det blev verkligen en kort avstämning och informationsutbyte.

Resten av dagen bestod av att ordna med praktiska saker och möten med min närmste ”chef” och den kollega som jag kommer arbeta mest med. Om man ska döma en arbetsplats efter hur de tar emot nya medarbetare måste jag ge ESV typ högsta betyg. Det var nästan omvälvande hur välordnat allt var. Dator, passerkort, inloggning – och mobil (!) fanns på plats, och jag fick hjälp från världens trevligaste helpdesk-person att fixa till allt. På skrivbordet fanns två stora skärmar och utsikten mot Rådmansgatan går inte av för hackor..:

Vad ska jag göra på ESV då? Förutom att fika och vandra runt i korridorerna? Temat för vistelsen är alltså statlig styrning, och ESV ska alltså bidra till att utveckla den statliga styrningen. Här har ”min” enhet börjat arbeta med en ny modell som de kallar systemanalys. I korthet går det ut på att bredda perspektivet så att flera aktörer på ett politikområde tas med i analyserna, att inte enbart ekonomiska styrmedel beaktas och att man i större grad utgår från medborgarnas och företagens perspektiv – hur landar styrningen egentligen och vilka hinder finns på vägen som kan hindra att man uppnår de mål man faktiskt vill uppnå. I ett första skede har man testat denna modellen på fältet precisionsmedicin, vilket var ett nytt begrepp för mig. Men det handlar egentligen bara om att medicinska behandlingar i större grad ska individualiseras utifrån den enskilde individens behov och önskemål, dvs mer skräddarsydda interventioner. I nästa steg ska detta testas på andra politikområden och här hoppas ESV inleda ett samarbete med Statskontoret – som kan sägas vara en systermyndighet till ESV. Därutöver kommer jag involveras i att skriva något remissvar, jag fick vara med på ett möte med SCB om möjligheter att utbyta och tillgängliggöra data, och kommer att försöka vara med lite här och var – för att få bättre grepp om vad ekonomistyrning – och styrning överhuvudtaget – egentlig är.

Efter att ha låst in min laptop i för detta ändamål avsedda skåp, vandrade jag sedan genom korridorerna och fick samtidigt en liten litteraturhistorisk lektion. På ESV har man givetvis döpt mötesrummen efter grannens olika alster. Jag passerar Röda rummet och tänker att – det där vore en rolig bok att skriva; hur myndigheter namnger sina mötesrum. En tjock bok med massa bilder som kommer köpas av varenda statsanställd, dvs en upplaga om ca 260 000.

Författare: Ellen Bergseth, Lektor Bitr KTH/ITM/Maskinkonstruktion

Trygg känsla att söka till PAUS

Jag sökte till projekt PAUS för att jag ville gå lite utanför min komfortzon, hade aldrig vågat söka om jag samtidigt var tvungen att leverera forskningsresultat, då hade jag valt ett område jag redan är bra på. Nu kunde jag samverka med en grupp som jobbar med diagnosarkitektur på Scania och sätta mig in hur de jobbade och vilka utmaningar de står inför, bland annat förarlösa bilar och elektrifiering av drivlinan. Efter mitt utbyte känner jag mig säkrare på att diskutera frågeställningar som jag inte jobbat med, t.ex. felsökning, cyberfysiska system och informationshantering. Gruppen påverkas av att system blir alltmer komplexa ju fler tjänster och funktioner som ska implementeras. Hur ersätter man till exempel förares erfarenheter? De flesta kom från IT-sidan och hade jobbat mindre än 10 år på Scania. Medarbetarna var heller inte lika vana vid forskningsprojekt.

Jag har börjat bygga upp mitt forskningsområde, maskinelement med inriktning mot tillståndskontroll och hoppas snart kunna ta ut en docentur. Jag behövde bygga upp ett större kontaktnät, både vid KTH och i industrin, för att bättre förstå industrins utmaningar och då kom projekt PAUS mycket lägligt! Jag ville samverka med ingenjörer som jobbar med systemarkitektur på Scania för att förstå produkten i ett högre systemperspektiv.

 Förväntningar

Jag upplevde att gruppen på företaget kanske blev lite glatt förvånade att deras jobb och erfarenhet hade ett värde för akademin. Att kunna applicera deras kunskap på konstruktion av drivlinan, att redan under konstruktionsfasen planera för hur eventuella fel ska upptäckas i tid. Hur ett system ska diagnostiseras är inte alltid prioriterat när man tar fram nya system/produkter. Jag vill att konstruktörer ska tänka diagnos och felsök redan under konstruktionsfasen. För att kunna det krävs det också att man har ett systemperspektiv. Ibland kan man tappa det och helt koncentrera sig på den mest optimala konstruktionen och glömma i vilket sammanhang man jobbar i.

Jag har rekommenderat projektet till mina kollegor, om det positiva i att byta miljö ibland. En av mina närmaste kollegor ska vara med i projektet PAUS i höst men hos en annan mottagare. För att sprida mina erfarenheter har jag även föreläst om mina erfarenheter och använt mig av nya insikter i forskningsansökningar.