Författare: Anna Maria Jönsson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola som varit hos Vetenskap & Allmänhet

Som professor vid en svensk högskola förväntas jag kommunicera min forskning till allmänheten och andra grupper i samhället. Samverkan är sedan 1997 en lagstadgad del av arbetsuppgifterna (se Högskolelagen 1 kap 2§) och lyfts också fram i de senaste forskningspropositionerna. Som organisationen Vetenskap & Allmänhet (VA) påpekar i föreningens inspel till senaste forskningspropositionen är samverkan en väg att öka intresset för vetenskap och ett möjligt motmedel mot kunskapsmotstånd. Det finns, med andra ord, många motiv för att samverka. Men ibland behöver man som forskare ändå en push.

Flera studier, bland annat från Vetenskap & Allmänhet, visar att vi forskare ser flera olika hinder för att kommunicera vår forskning med allmänheten. Det största problemet verkar vara tidsbrist och att kommunikationen – till skillnad från att skriva forskningsartiklar – inte är tillräckligt meriterande för vår karriär. Som tur är arbetar många lärosäten numer aktivt för att skapa just tid och resurser och höja meriteringsvärdet för samverkan. En modell för att stimulera samverkan är olika så kallade personrörlighetsprogram. I korthet går de ut på att man som lärare/forskare får möjlighet att samarbeta med en organisation eller ett företag under en period. På Södertörns högskola där jag är anställd kan man få 20 procents arbetstid under 6 månader för ett sådant samarbete, inom vad som kallas ”PUSH-programmet” – Personrörlighet och Utbyte vid Södertörns högskola där det nationella PAUS projektet ingår. Jag har nu min PUSH-placering hos VA, som jag också tidigare samarbetat med i projektet Vetenskapen i Samhället.

Som forskare i medie- och kommunikationsvetenskap har jag länge intresserat mig för hur forskning och vetenskap kommuniceras i samhället – främst med fokus på mediernas roll. Jag har också forskat kring olika aspekter av vetenskapskommunikation, framförallt inom miljöområdet. Under min tid på VA har jag tillsammans med VAs utredare bland annat jobbat med projektet Varför så dålig hum om humaniora?, som handlar om allmänhetens bild av forskningsområdet. Här ska vi bland annat undersöka vad som styr denna bild och vilka konsekvenser det kan få. Eftersom jag är medieforskare ligger mitt huvudfokus naturligt nog på mediernas roll. De är en central arena för forskning och olika samhällsfrågor och hur de rapporterar om forskning kan också påverka allmänhetens intresse och förtroende. Under våren 2020 fortsatte också mitt och VAs samarbete genom dels en fortsättning på Vetenskapen i Samhället, dels en studie kring kommunikation i relation till Covid19-pandemin.

Min vistelse vid VA har alltså haft flera kopplingar till olika dimensioner av samverkan och forskningskommunikation. Å ena sidan har vi studerat forskarnas kommunikation, hur den ser ut och vad den får för följder; å andra sidan kommunicerar vi själva om våra resultat, och hoppas att dessa ska komma till praktisk användning av forskare, kommunikatörer och andra som arbetar med forskningskommunikation. Själva vistelsen på VA är förstås också i sig exempel på samverkan.

Jag fick ständigt nya infallsvinklar på samverkan i mitt samarbete med VA, och jag är övertygad om att det kommer att inspirera mig till att arbeta vidare med detta på högskolan. För att fler forskare än jag ska få en push och arbeta mer aktivt med samverkansfrågor behövs kunskap och idéer, och inte minst goda exempel på vad samverkan kan vara. Jag hoppas att min vistelse hos VA kan vara ett sådant gott exempel, som kan både inspirera och pusha.

Mitt samarbete (och högskolans) med VA fortsätter även om PUSH-tiden är slut och vi kommer även fortsättningsvis gemensamt arbete kring ovan nämnda forskningsprojekt men också kring forskningskommunikation mer generellt.