Författare: Ann Werner, docent och lektor, genusvetenskap, institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola

Inom ramen för PAUS har jag, forskare och lärare i genusvetenskap vid Södertörns högskola, vistats en dag i veckan på Musikverket under hösten 2019. Jag har suttit i ett rum med namnet ’forskarcellen’ på Svenskt Visarkiv och syftet med vistelsen var att samverka både kring forskning och undervisning.

Undervisningsdelen av samarbetet har gått väldigt smidigt. Genom att befinna mig på plats har jag lärt känna flera av de arkivarier, bibliotekarier och forskare som arbetar på Svenskt visarkiv och i Musik- och teaterbiblioteket. Tillsammans med dem har jag planerat undervisningstillfällen: ett för nybörjare i genusvetenskap och ett för masterprogrammets studenter. Studenterna på nybörjarnivå fick lära sig om en institution med kulturarvsuppdrag och dess arbete med genusfrågor – ingen av studenterna var bekant med Musikverket och dess uppdrag att bevara svensk musik-, teater- och danshistoria innan besöket. Flera hörde av sig efteråt och tyckte att besöket varit ögonöppnande för hur teorier om kultur och genus kan användas i praktiken. Masterstudenterna har istället fått bekanta sig med arkivet genom tre exempel på material som arkivarier och forskare berättat om; jazzfotografi, insamling om queerdans och forskning om skillingtryck och brott. Vid undervisningstillfället så presenterades arkivet som en konstruerad plats för forskning samt de problem; praktiska, etiska och vetenskapliga som arkivet aktualiserar.

För mig som forskare och lärare har den största behållningen med min vistelse varit ökad kunskap om vad en kulturinstitution som Musikverket, och dess arkiv, har att bidra med till högskolan. Dels i bibliotekets och arkivets faktiska innehåll vars bredd jag lärt mig mer om. Men kanske framförallt genom de berättelser som skapas från arkivet av både de som arbetar på plats, och av externa forskare. Vilka berättelser som kommer ur ett arkiv är beroende av vad som finns där, men också av hur arkivet är organiserat, hur de som arbetar med arkivet gör det begripligt och vad som intresserar dem, och vilken kunskap om arkivet som finns utanför institutionen själv. Att framväxandet av queerdans i Sverige är bevarat på Svenskt visarkiv är nog inte känt för många. Heller inte att arkivet samlar in berättelse från ett antal #MeToo upprop inom musik- och teatersektorn. Om dessa material inte blir beforskade, och på så sätt olika berättelser, på grund av att de är okända vore synd. Kontinuerligt samarbete mellan högskola och kulturinstitutioner är därför värt att satsa på för höjd kvalitet på undervisning, grundforskning och för en levande diskussion om kulturarv.