Författare: Andreas Åkerlund (SH) och Jerker Sundstrand (SI)

Svenska institutet har funnits sedan 1945 och är sedan 1998 en statlig myndighet. Institutets uppdrag är att främja Sverige i världen genom information till utlandet och genom att främja utbyte och andra kontakter mellan Sverige och andra länder. Detta kallas för offentlig diplomati; en sorts diplomati som riktar sig direkt till befolkningen i andra länder i syfte att främja kunskapen om, och sympatierna för det egna landet.

Offentlig diplomati är en intressant och svårhanterad verksamhet på flera sätt. Det handlar ju om att aktivera den egna befolkningen och landets språk och samhälleliga institutioner, utbildning, forskning, konst och kultur i främjande syfte. Det är en verksamhet som är statligt finaniserad, men som samtidigt inte får styras för hårt av den politiska makten för att inte tappa sin trovärdighet, vare sig gentemot utländska intressenter eller den svenska befolkningen. Det är landet i sin helhet som ska representeras, språk, utbildning, kultur et cetera, och inte den aktuella regeringen. En fråga som aktualiseras i detta sammanhang är därför hur denna typ av verksamhet styrs.

En långsiktig relationsskapande verksamhet är dessutom svår att följa upp och utvärdera. När har en stipendiat från Ukraina egentligen varit värdefull för Sverige? När personen återvänder till Ukraina efter avslutade studier, eller först efter 15 års yrkesverksamhet som inneburit regelbundna kontakter med det forna studielandet?

Därtill kommer den aktuella situationen, där “Sverigebilden” har gått från att vara en del av en kommunikationsstrategi för utlandsmyndigheterna, till att vara ett omstritt begrepp i den samtida politiska debatten. Här aktualiseras konfliktlinjer som finns inneboende i idén om att kunna främja ett land medels kunskap om landets samhälle och kultur i ordens vidaste betydelse. Vad som är landets kultur och vilken bild av samhället som är sann, är saker som i sig är en del av den allmänna politiska och kulturella debatten inom landet. Hur ska Sverige egentligen kommuniceras utomlands i en situation av omfattande inhemsk oenighet?

Dessa och liknande frågor är aktuella för såväl forskare på fältet som Svenska institutets medarbetare. Det fanns alltså en stor samsyn mellan utbytets båda parter kring vad utbytet skulle kretsa kring. Frågan var hur dessa stora frågor skulle omsättas i praktiken.

När planerna för utbytestiden konkretiserades var de omfattande, kanske för omfattande. Idén var att tillsammans organisera en internationell konferens, att ta fram en forskningsrapport om myndighetens styrning och att få in uppsatsskrivande studenter i utbytet. Studentmedverkan byggde på idén att kunna använda sig av institutets omfattande arkiv, som tyvärr visade sig vara otillgängligt under perioden på grund av ombyggnation.

De andra delarna gick dock att genomföra som planerat. Den 2-3 maj gick konferensen “Public Diplomacy in Conflict” av stapeln, med panelsamtal på Näringslivets hus den första dagen, och forskningspresentationer på Södertörns högskola den andra. Här tematiserades historiska och aktuella konfliktlinjer inom offentlig diplomati med exempel från Norden och Östeuropa. De 58 deltagarna som deltog dag ett kom från utländska ambassader och kulturinstitut, utrikesdepartementet, Svenska institutet och andra svenska myndigheter och från svenska och utländska lärosäten. Dag två deltog ett tjugotal personer. Att låta forskare, praktiker och opinionsbildare mötas på detta sätt var givande för samtliga.

Parallellt med konferensförberedelserna arbetade Åkerlund med en analys av regeringens styrning av myndigheten Svenska institutet under perioden 1998-2018. Den kommande rapporten kommer inte minst att ge institutet ett välbehövligt långtidsperspektiv på hur verksamheten har förändrats i takt med regeringsskiften och andra omläggningar av svensk utrikespolitik.

Det är egentligen först efter avslutat utbyte som potentialen i de kontakter som skapats mellan akademi och myndighet blir synlig. Samarbetet kring konferensen och de många samtal Åkerlund förde med institutsanställda inom ramen för rapportskrivandet har lett till att andra samarbetsområden blivit aktuella. Ett sådant är frågan om uppföljning och utvärdering av de delar av institutets arbete som har en väldigt lång tidshorisont. Det fulla värdet av Svenska institutets verksamhet kan inte utvärderas på årsbasis utan kräver en typ av långtidsuppföljningar som skulle kunna utgöras av ett samarbete mellan högskola och myndighet.