Användning av spårningsappar på mobiltelefonen
Anne Kaun*, Peter Jakobsson** & Fredrik Stiernstedt*
*Södertörn University
** Uppsala University
Redan i ett tidigt skede under Corona-pandemin fanns det i många länder initiativ för att ta fram digitala spårningsappar som skulle kartlägga smittkedjor, varna potentiellt smittade samt ta fram underlag för att förstå hur smittspridningen i samhället ser ut (se också rapporten från AlgorithmWatch).
I Sverige finns och fanns ett antal liknande initiativ, varav en del bygger på frivilligt deltagande och andra på spårning utan att personer tillfrågas om de vill medverka. Av de frivilliga spårningslösningarna finns minst tre varianter som kartlägger symptom bland svenskar.
Bakom en av apparna står en icke-vinstdrivande grupp av privata initiativtagare som möttes på ett så kallat hackathon (Hack the Crisis Hackathon). Appen spårar personer med COVID-19-relaterade symptom baserat på självrapportering av användarna.
Den andra appen har ursprungligen utvecklats i Storbritannien och har använts av en forskargrupp vid Lunds universitet. Precis som den första appen så kartlägger även denna app symptom baserat på användarnas självrapportering, genom att användare dagligen ska registrera sitt hälsotillstånd.
Ett tredje projekt har utvecklats av ett konsortium bestående av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, i samarbete med partners från industrin. Appen togs dock aldrig i bruk efter att statsepidemiolog Anders Tegnell i april gick ut med beskedet att appen stoppats tillfälligt. Han menade att appen skulle kunna ha mer negativa effekter än positiva och skulle kunna bidra till förvirring om den insamlade datan bland befolkningen. Dock skulle den kunna komma till användning i ett senare skede av pandemiutvecklingen när det fanns en mindre utbredd samhällsspridning av viruset.
Exempel på spårning utan att berörda personer tillfrågats är den återkommande analysen av mobildata från Telias mobilnät som användes bland annat under påskledigheten och i somras för att kartlägga rörelsemönster i samhället.
I den andra vågen av vår enkätundersökning inkluderade vi en fråga om inställningen till spårningsappar. Frågan handlade om en app som använder sig av Bluetoothsignalen från en smartphone för att registrera hur länge och hur nära din telefon har varit någon annans telefon. En algoritm beräknar sedan hur sannolikt det är att du har smittats efter kontakt med en person som har bekräftats smittad med COVID-19. Om du testas positivt för COVID-19 kan du använda appen anonymt för att varna dina kontakter och du kan själv bli varnad om någon annan blivit smittad. I enkäten frågar vi bland annat om den allmänna inställningen till sådana appar, samt om inställningen till att individer skulle tillåtas större rörelsefrihet efter nedladdningen av en spårningsapp, och om hur informationen bör hanteras (lokal eller central datahantering).
Utifrån det representativa urvalet i vår underökning kan vi se att svenskar generellt har en negativ attityd till användningen av spårningsappar. Två tredjedelar av respondenterna säger att de inte skulle vilja se att de som använder sig av spårningsappar ges större möjligheter att samlas och röra sig i samhället, medan 23 procent delvis håller med och 11 procent helt håller med om att det är ett bra förslag. Respondenterna föredrar också lokal datahantering, det vill säga att informationen enbart lagras på mobilen (26 procent föredrar detta) och inte centralt på till exempel en server som kontrolleras av en myndighet (17 procent föredrar detta). En tydlig majoritet är helt emot att regeringen skulle tillhandahålla mobiltelefoner för att göra användning av spårningsappar möjligt för alla (68 procent svarar att de är helt emot en sådan lösning).
Om man jämför Sverige med de andra europeiska länder som har ingått i vår undersökning (Tyskland, Italien, Portugal, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna) så sticker Sverige tydligt ut med sin kritiska inställning till spårningsapparna. Det är endast respondenterna i Tyskland (51 procent håller inte alls med om att personer som använder spårningsappar ska ges mer frihet) och Nederländerna (53 procent håller inte alls med om att personer som använder spårningsappar ska ges mer frihet) som är lika negativt inställda till en sådan användning av spårningsappar. Befolkningen i Italien, Portugal och Danmark är minst negativ inställd till digital spårning med hjälp av mobiltelefoner.
När man jämför olika samhällsgrupper i Sverige med varandra visar det sig att varken inkomst eller politiska åsikter (här operationaliserat genom partisympati) uppvisar ett signifikant samband med inställningen till spårningsappar. Däremot visar det sig – rätt så förväntat – att yngre personer mellan 18–29 år är mer positivt inställda till digital spårning med hjälp av mobiltelefoner än de äldre åldersgrupperna.
Vi förväntade oss också hitta ett samband mellan en positiv inställning till spårningsappar och en hög tillit till samhällsinstitutioner som regeringen och etablerade medieorganisationer. Något förvånande visade det sig dock att de som har mindre tillit till information om COVID-19 från regeringen och EU också generellt är mindre negativa till spårningsappar. Det vill säga att de som har mindre förtroende till den politiska ledningen i Sverige och Europa är mer positiv till att ge personer som har laddat ner en spårningsapp större rörelsefrihet. Vi kunde dock inte hitta något samband mellan tillit till de etablerade medierna och spårningsapparna.
En slutsats man kan dra utifrån detta är således att lågt förtroende till samhällsinstitutionerna inte nödvändigtvis hänger ihop med en låg tillit till tekniska lösningar. En möjlig orsak till detta kan vara att personer som har låg tillit till samhällsinstitutionerna gärna ser mer omfattande åtgärder för att kontrollera pandemin, varav tekniska lösningar kan vara en sådan åtgärd.