Medier, information och tillit

Tillit och följsamhet till råd och rekommendationer

Peter Jakobsson, Anne Kaun & Fredrik Stiernstedt

Under det gångna året har vi hört mycket om den svenska tilliten, både om svenskars tillit till varandra och till regering och expertmyndigheter. Visserligen har denna tillit fluktuerat under året men den har alltjämt setts som en grundförutsättning för en framgångsrik bekämpning av Covid-19, till följd av att människor som litar på varandra och på myndigheterna i större utsträckning antas följa existerande råd och rekommendationer kring smittbekämpning. 

Det finns dock få undersökningar om huruvida det faktiskt finns ett sådant samband mellan tillit och följsamhet till råd och rekommendationer. Vi har sedan i mars 2020 genom återkommande enkätundersökningar mätt tilliten till information om Covid-19 bland den svenska befolkningen samt frågat människor i vilken utsträckning de följer och avser att följa råd och rekommendationer från regering, myndigheter och WHO. Här redovisar vi några av våra resultat kring människors benägenhet att följa råd och rekommendationer, hur den har förändrats över tid, hur den ser ut i olika grupper i samhället, samt hur den hänger samman med människors tillit till information om Covid-19.

Människors följsamhet till råd och rekommendationer – utveckling över tid

Vad det gäller svenskarnas följsamhet till råd och rekommendationer från regering och myndigheter så visar den sig generellt vara hög. Åtminstone är det vad människor uppger när de tillfrågas. Följsamheten har till viss del förändrats över tid, men förändringarna är ganska små. Våra tre mätpunkter visar att följsamheten var som störst i maj, minskade något i september, men ökade igen i november. Följsamheten samvarierar alltså med virusets spridning i samhället. När virusspridningen avtog i september så slappnade en del människor av och var mindre följsamma till rekommendationerna, men när smittspridningen åter tog fart så ökade följsamheten. 

I maj svarade cirka 92% att de hade för avsikt att ”fullt ut” eller ”i stort sett” följa rekommendationerna från WHO. I september sjönk samma siffra till 78,5% men steg igen i november till 81,8%. Så även om fler återigen avsåg att följa rekommendationerna från myndigheterna i november så var det alltså ändå inte lika många som avsåg att följa rekommendationerna i maj. Däremot så var det något fler som i november (86,8%) uppgav att de hade hållit avstånd från människor i deras omgivning i jämförelse med motsvarande siffra i maj (83,8%).

Följsamhet inom olika grupper

Följsamheten till råd och rekommendationer ser lite olika ut inom olika grupper i samhället. Kvinnor är till exempel mer följsamma till myndigheternas rekommendationer än vad män är. De uppger till exempel i högre utsträckning än män att de följer myndigheternas råd om att tvätta händer och att hålla social distans. 64% av kvinnorna uppger att de håller social distans, men endast 49% av männen. Vi kan också se skillnader mellan människor ur olika åldrar. Äldre personer följer myndigheternas rekommendationer i större utsträckning än vad yngre gör. Bland människor över 65 så är det 64% som anger att de håller socialt avstånd och bland personer mellan 18-29 år är motsvarande siffra 48%. 

Det har under året framkommit att personer med sämre ekonomisk ställning har blivit värre drabbade av Covid-19 på flera sätt. Dels på grund av förlorad inkomst, men också hälsomässigt. Personer med lägre inkomst har oftare blivit sjuka och är överrepresenterade bland de som blir svårt sjuka och/eller avlider. I vår undersökning hittar vi dock inga samband mellan inkomst och följsamhet till råd och rekommendationer. Rika och fattiga följer reglerna i samma utsträckning. Inte heller finns det något samband med utbildning, på så sätt att till exempel högutbildade skulle följa råd och rekommendationer noggrannare. 

Däremot finns det ett samband med vilket politiskt parti man röstar på och följsamhet till råd och rekommendationer. Eftersom de flesta personer i samhället följer myndigheternas råd och rekommendationer så gäller det även de flesta personer oavsett vilket parti de röstar på. Men det är samtidigt tydligt att bland de personer som röstar på Sverigedemokraterna är det färre som följer råden än vad det är bland människor som röstar på andra partier. Detta hänger förmodligen ihop frågan om tillit, eftersom tidigare forskning har visat att det bland Sverigedemokraternas väljare också finns fler som misstror institutioner i samhället, som till exempel medier och myndigheter, i jämförelse med andra väljargrupper.

Finns det samband mellan tillit till information och regelföljsamhet?

Det har som sagt påståtts att den ”svenska strategin” bygger på tillit. Men finns det ett samband mellan tillit till den tillgängliga informationen om Covid-19 och följsamheten till råd och rekommendationer från myndigheterna? Ja, inte helt oväntat så finns det ett sådant samband. Om man inte litar på råd och rekommendationer från en viss institution så är man inte heller benägen att följa dessa, och vice versa. De människor som i vår undersökning anger att de hyser stor tillit till informationen från WHO, regeringen och medierna om Covid-19 försöker också i större utsträckning att efterleva rekommendationer och råd för att hindra smittspridning. De uppger också att de följt rekommendationer om till exempel handtvätt och social distansering i större utsträckning än vad personer med lägre tillit uppger att de har gjort. Tillit till de institutioner som sysslar med att sprida information under en pandemi är således viktig för att den lämnade informationen ska tas på allvar och råd och rekommendationer efterlevas.

Användning av spårningsappar på mobiltelefonen

Anne Kaun*, Peter Jakobsson** & Fredrik Stiernstedt*

*Södertörn University

** Uppsala University

Redan i ett tidigt skede under Corona-pandemin fanns det i många länder initiativ för att ta fram digitala spårningsappar som skulle kartlägga smittkedjor, varna potentiellt smittade samt ta fram underlag för att förstå hur smittspridningen i samhället ser ut (se också rapporten från AlgorithmWatch).

I Sverige finns och fanns ett antal liknande initiativ, varav en del bygger på frivilligt deltagande och andra på spårning utan att personer tillfrågas om de vill medverka. Av de frivilliga spårningslösningarna finns minst tre varianter som kartlägger symptom bland svenskar.

Bakom en av apparna står en icke-vinstdrivande grupp av privata initiativtagare som möttes på ett så kallat hackathon (Hack the Crisis Hackathon). Appen spårar personer med COVID-19-relaterade symptom baserat på självrapportering av användarna.

Den andra appen har ursprungligen utvecklats i Storbritannien och har använts av en forskargrupp vid Lunds universitet. Precis som den första appen så kartlägger även denna app symptom baserat på användarnas självrapportering, genom att användare dagligen ska registrera sitt hälsotillstånd.

Ett tredje projekt har utvecklats av ett konsortium bestående av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, i samarbete med partners från industrin. Appen togs dock aldrig i bruk efter att statsepidemiolog Anders Tegnell i april gick ut med beskedet att appen stoppats tillfälligt. Han menade att appen skulle kunna ha mer negativa effekter än positiva och skulle kunna bidra till förvirring om den insamlade datan bland befolkningen. Dock skulle den kunna komma till användning i ett senare skede av pandemiutvecklingen när det fanns en mindre utbredd samhällsspridning av viruset.

Exempel på spårning utan att berörda personer tillfrågats är den återkommande analysen av mobildata från Telias mobilnät som användes bland annat under påskledigheten och i somras för att kartlägga rörelsemönster i samhället.

I den andra vågen av vår enkätundersökning inkluderade vi en fråga om inställningen till spårningsappar. Frågan handlade om en app som använder sig av Bluetoothsignalen från en smartphone för att registrera hur länge och hur nära din telefon har varit någon annans telefon. En algoritm beräknar sedan hur sannolikt det är att du har smittats efter kontakt med en person som har bekräftats smittad med COVID-19. Om du testas positivt för COVID-19 kan du använda appen anonymt för att varna dina kontakter och du kan själv bli varnad om någon annan blivit smittad. I enkäten frågar vi bland annat om den allmänna inställningen till sådana appar, samt om inställningen till att individer skulle tillåtas större rörelsefrihet efter nedladdningen av en spårningsapp, och om hur informationen bör hanteras (lokal eller central datahantering).

Utifrån det representativa urvalet i vår underökning kan vi se att svenskar generellt har en negativ attityd till användningen av spårningsappar. Två tredjedelar av respondenterna säger att de inte skulle vilja se att de som använder sig av spårningsappar ges större möjligheter att samlas och röra sig i samhället, medan 23 procent delvis håller med och 11 procent helt håller med om att det är ett bra förslag. Respondenterna föredrar också lokal datahantering, det vill säga att informationen enbart lagras på mobilen (26 procent föredrar detta) och inte centralt på till exempel en server som kontrolleras av en myndighet (17 procent föredrar detta). En tydlig majoritet är helt emot att regeringen skulle tillhandahålla mobiltelefoner för att göra användning av spårningsappar möjligt för alla (68 procent svarar att de är helt emot en sådan lösning).

Om man jämför Sverige med de andra europeiska länder som har ingått i vår undersökning (Tyskland, Italien, Portugal, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna) så sticker Sverige tydligt ut med sin kritiska inställning till spårningsapparna. Det är endast respondenterna i Tyskland (51 procent håller inte alls med om att personer som använder spårningsappar ska ges mer frihet) och Nederländerna (53 procent håller inte alls med om att personer som använder spårningsappar ska ges mer frihet) som är lika negativt inställda till en sådan användning av spårningsappar. Befolkningen i Italien, Portugal och Danmark är minst negativ inställd till digital spårning med hjälp av mobiltelefoner.

När man jämför olika samhällsgrupper i Sverige med varandra visar det sig att varken inkomst eller politiska åsikter (här operationaliserat genom partisympati) uppvisar ett signifikant samband med inställningen till spårningsappar. Däremot visar det sig – rätt så förväntat – att yngre personer mellan 18–29 år är mer positivt inställda till digital spårning med hjälp av mobiltelefoner än de äldre åldersgrupperna.

Vi förväntade oss också hitta ett samband mellan en positiv inställning till spårningsappar och en hög tillit till samhällsinstitutioner som regeringen och etablerade medieorganisationer. Något förvånande visade det sig dock att de som har mindre tillit till information om COVID-19 från regeringen och EU också generellt är mindre negativa till spårningsappar. Det vill säga att de som har mindre förtroende till den politiska ledningen i Sverige och Europa är mer positiv till att ge personer som har laddat ner en spårningsapp större rörelsefrihet. Vi kunde dock inte hitta något samband mellan tillit till de etablerade medierna och spårningsapparna.

En slutsats man kan dra utifrån detta är således att lågt förtroende till samhällsinstitutionerna inte nödvändigtvis hänger ihop med en låg tillit till tekniska lösningar. En möjlig orsak till detta kan vara att personer som har låg tillit till samhällsinstitutionerna gärna ser mer omfattande åtgärder för att kontrollera pandemin, varav tekniska lösningar kan vara en sådan åtgärd.

Tegnell: Alla som kan ska vara vaccinerade, Svenska dagbladet 10 september 2021

I Botkyrka kavlar färre unga upp, Mitt i Söderort, Liljeholmen, Älvsjö 28 augusti 2021

Varför är en del människor rädda för vaccin?, Dagens nyheter 25 januari 2021

Behövs det kändisar för att få svenskarna att ta vaccin?, Dagens nyheter, 7 december 2020

Svenskar mer tveksamma än andra européer, Svenska dagbladet, 7 december 2020

Ny studie visar: Personer som litar på sociala medier tvekar att vaccinera sig mot covid-19, Jönköping nytt, 3 november 2020

Vaccinationsviljan minskar – rädsla för biverkningar, P1 Ekot, 1 November 2020

Vaccination är en fråga om tillit, P4 Västernorrland, 20 oktober 2020

Tillit, medier och frågan om vaccinering

Sedan i mars 2020 bedriver vi ett forskningsprojekt om tillit till medier och andra samhällsinstitutioner under Corona-pandemin. Projektet är komparativt och jämför åtta europeiska länder (Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Tyskland, Storbritannien och Sverige). Studien består av en panelundersökning, där ett urval av befolkningen får svara på enkätfrågor vid flera tillfällen. Första vågen genomfördes i maj månad och andra i september, en tredje våg är planerad till november. Det gör att förändringar över tid, t.ex. i befolkningens tillit till myndigheter och medier kan fångas upp. En unik aspekt av projektet är också att det inte enbart bygger på enkätdata med representativa urval. Studien består också av en del som genomförs med kvalitativa metoder. Genom dagböcker som deltagare skriver själva och djupintervjuer fördjupas förståelsen av människors upplevelser under pandemin och deras inställningar och känslor av tillit och/eller misstro till olika samhällsinstitutioner och till medier och information.

En fråga som kommit att bli omdiskuterad under hösten 2020 är frågan om vaccin och människors benägenhet att ta vaccin, i händelse av att ett sådant blir tillgängligt. I viss mån är detta också en tillitsfråga, som handlar om vilket förtroende människor har för sjukvård, medicinsk vetenskap och folkhälsomyndigheter – men också till information och medier.

Vaccinationsbenägenhet i Sverige

Vad det gäller resultaten från den svenska enkätundersökningen så visar de att vaccinbenägenheten i befolkningen är stor, men att den sjunkit något sedan våren 2020. I den första mätningen svarade 65% att de ville vaccinera sig mot det nya coronaviruset, medan 59% svarade likadant i september. Andelen som är tveksam eller inte kan ta ställning är lika stor (20%) medan andelen som inte vill vaccinera sig ökat från ca. 14% till 19%. Resultatet överensstämmer också något sånär med Folkhälsomyndighetens egen undersökning av vaccinationsbenägenheten där 67% svarar att de antingen ”helt säkert” eller ”troligen” kommer att vaccinera sig mot det nya Coronaviruset om ett vaccin blir tillgängligt. På det hela taget verkar det alltså som att vaccinationsbenägenheten i Sverige är ganska stor, och att den eftersträvansvärda nivån om ca. 60% vaccinerade/immuna i samhället bör kunna uppnås, i det fall att ett vaccin blir tillgängligt.

Samtidigt är det alltjämt en ganska stor andel av befolkningen, omkring 20%, som bestämt säger nej till att vaccinera sig. Av de som svarar att de inte vill vaccinera sig är den vanligaste anledningen att man är rädd för biverkningar av vaccinet (69%), att man inte tror att ett vaccin är tillräckligt säkert (43%) och att man inte tror att COVID-19 är farligt för ens egen hälsa (29%). Endast en mycket liten del anger andra anledningar, som t.ex. att man generellt är emot vaccin (7%), att det är bäst att låta naturen ha sin gång (9%), att man är rädd för att ta sprutor (4%) eller religiösa anledningar (0.3%). Man kan också se att viljan att vaccinera sig hänger samman med ålder, såtillvida att vaccinationsbenägenheten är betydligt högre bland de som fyllt 65 (78.4%), lägst är viljan att vaccinera sig i åldersgruppen 30-49 år (47.5%). Vaccinationsbenägenheten är också något större bland män än bland kvinnor (65% resp. 53%).

Benägenheten att vilja vaccinera sig tycks också hänga samman med såväl kunskapen om COVID-19, tilliten generellt och till samhällsinstitutionerna och med tilliten till medier. Vaccinationsbenägenhet är – också – en tillitsfråga.

Kunskap och informationssökning och vaccinationsbenägenhet

För det första kan man konstatera att de som bestämt avvisar vaccination också rapporterar en mindre kunskap om Coronapandemin och om det nya viruset. Skillnaderna härvidlag är inte stora, men sambandet mellan i vilken utsträckning man följt rapporteringen om viruset och vaccinationsbenägenheten är signifikanta och visar att andelen som inte följt rapporteringen i någon större utsträckning är högre bland de som inte vill vaccinera sig (se tabell 1).

Tabell 1: I vilken utsträckning man följt nyheterna om COVID-19 vs. Vaccinationsbenägenhet.

I vilken utsträckning har du följt rapporteringen om COVID-19?	Jag vet ingenting om det	Inte mycket alls	Ganska mycket	Väldigt mycket
Vill vaccinera sig mot Coronaviruset	0	5.1	54.4	40.5
Vill inte vaccinera sig mot Coronaviruset	0.7	11.5	66.9	20.9

Sverige N=1092, p=.000, data våg 1

Det framgår också att de vaccinationsbenägna och de vaccinationsobenägna söker information på lite olika sätt. Den största skillnaden är att de som inte vill vaccinera sig inte läser tidningar i samma utsträckning (41% av de som inte vill vaccineras läser tidningar, jämfört med 66% av de som vill vaccinera sig). Det framgår också att de vaccinationsobenägna i något högre grad söker information via sociala medier. De som inte vill vaccinera sig är slutligen betydligt mer aktiva användare av s.k. alternativa medier, framförallt högerradikala nyhetssidor som t.ex. Samhällsnytt (14% använder bland de som inte vill vaccinera sig; 7% av de vaccinationsbenägna använder), Nya Tider (12% använder bland de som inte vill vaccinera sig, 4% av de vaccinationsbenägna använder) och Fria Tider (11% använder bland de som inte vill vaccinera sig, 4% av de vaccinationsbenägna använder).

Tillit och vaccinationsbenägenhet

En inte oväntad aspekt av frågan om vaccinationsbenägenhet är att den hänger samman med frågan om tillit till samhällsinstitutioner. Det är på intet sätt orimligt att tänka sig att den som känner en låg grad av förtroende gentemot sjukvård, forskning och myndigheter inte heller är beredd att låta sig vaccineras. De som svarat att de inte vill vaccineras mot COVID-19 uppvisar också en lägre grad av förtroende mot det mesta. I undersökningen mäts förtroende på en s.k. likert-skala där de som svarar på undersökningen får ange vilken tillit de känner för olika institutioner på en femgradig skala. Om vi bara tittar på den grupp som angett svarsalternativ ett, dvs. att man inte har någon tillit alls till institutionen i fråga, framgår tydligt den skillnad som finns i tillit mellan de vaccionationsbenägna och vaccinationsobenägna (Tabell 2).

Tabell 2: Tilliten till samhälleliga institutioner vs. vaccinationsbenägenhet

	Grad av tillit: Ingen alls.
Institution	Vill vaccinera	Vill inte vaccinera
Regeringen	4.6	16.2
EU	4.3	16.2
De stora TV-kanalerna / Nyhetstidningarna	2.1	13.5
Sociala medier	46.3	39.3
Läkare och vårdcentraler	0.6	4.1
WHO	4.6	16.2
Släktingar och vänner	4.3	16.2

N=1092, p=.000, data våg 1

Som framgår av tabellen är andelen ”låglitare” bland de vaccinationsobenägna betydligt större i alla kategorier, förutom vad det gäller sociala medier, där de vaccinationsobenägna uppvisar en något högre grad av tillit. Det kanske inte heller är så konstigt eftersom de, som vi såg ovan, också använder sociala medier i högre utsträckning än andra för att söka information om COVID-19. Graden av mellanmänsklig tillit hänger också samman med vaccinationsbenägenhet, på frågan om huruvida de flesta går att lita instämmer 63% av de som också svarat att de ska vaccinera sig, medan motsvarande siffra för de som inte ska vaccinera sig är 50%.

På den mer specifika frågan om man i allmänhet känner tillit till de etablerade mediernas information om COVID-19 framträder också skillnaderna mellan de vaccinationsbenägna och vaccinationsobenägna tydligt. Tilliten till mediernas information är avsevärt större bland de som ska vaccinera sig än bland de som tar avstånd från vaccination, vilket framgår av tabell 3.

Tabell 3: Tilliten till etablerade medierna i Sverige och vaccinationsbenägenhet

I vilken mån har du förtroende för de etablerade medierna i Sverige i allmänhet i relation till rapporteringen om COVID 19?	Inte alls	I någon mån	Till övervägande del	Fullständigt	Vet ej/Kan ej ta ställning
Vill vaccinera	2.1	11.4	71.3	14.0	1.1
Vill inte vaccinera	9.2	26.4	52.9	10.9	0.6

N=903, p<.001, data våg 1

Man kan särskilt notera att förtroendet för public service, som annars är mycket högt i befolkningen är betydligt lägre i den grupp som inte vill vaccinera sig, där så många som 19.6% anger att de har lågt förtroende för information och nyheter om COVID-19 i public service medier, jämfört med 6.3% av de som angett att de vill ta emot vaccin.

Bakgrundsfaktorer och vaccinationsbenägenhet

Som vi redan konstaterat skiljer sig vaccinationsbenägenheten åt mellan olika åldersgrupper och mellan könen. Men det finns även andra demografiska och sociokulturella faktorer som tycks spela in och samvarierar med viljan respektive oviljan att vaccinera sig. Det finns till exempel en marginellt större vilja att vaccinera sig bland de med bättre ekonomisk situation, än bland dem som har det sämre ställt ekonomiskt (18.6% av de vaccinationsobenägna har en ekonomiskt utsatt situation, jämfört med 11% av de vaccinationsbenägna). Även utbildningsnivå spelar in, där de med högre utbildning är mer vaccinationsbenägna än de med kortare utbildning. Egen erfarenhet av sjukdomen, i den bemärkelsen att man känner någon i sitt nära sociala umgänge som är eller har varit smittad med det nya coronaviruset, ger också små skillnader, där de som har sådan erfarenhet är något mindre vaccinationsbenägna än de som inte har en sådan direkt, personlig erfarenhet. Det största skillnaderna framstår dock i relation till partitillhörighet eller politisk åsikt. Det är tre partier som sticker ut med betydligt fler sympatisörer som inte vill vaccinera sig jämfört med andra. Det är Sverigedemokraterna där 26% säger nej till vaccination och 23% är tveksamma. Dvs. endast ca. 50% av deras sympatisörer är för att vaccinera sig. De övriga två är Kristdemokraterna där 14% säger nej till vaccination och 24% är tveksamma, samt Vänsterpartiet där 14% säger nej till vaccination och 18% är tveksamma. Störst andel vaccinbenägna finns bland Socialdemokraternas väljare (75%), Centerpartiets väljare (73%) och Moderaternas väljare (70%).

Avslutning

Vi kan efter denna preliminära genomgång av data från två enkätundersökningar konstatera att viljan att vaccinera sig mot COVID-19, givet att ett sådant vaccin finns tillgängligt, är stor i Sverige. Vi kan också konstatera att denna vaccinationsbenägenhet har minskat något mellan mätningarna i maj respektive september.

Frågan om huruvida man vill vaccinera sig eller ej är i hög grad en tillitsfråga. Det finns tydliga samband mellan tilliten till olika institutioner i samhället, till medicin och forskning, till medier och till andra medborgare (mellanmänsklig tillit) och vaccinationsbenägenhet. Vi kan också konstatera att vaccinationsbenägenhet tycks hänga samman med hur väl man informerat sig om den pågående pandemin och vilka kanaler man valt för att få tag på sådan information.

Slutligen kan vi konstatera att vaccinationsbenägenheten också hänger samman med flera sociodemografiska variabler, som t.ex. ålder, kön, utbildning och politisk åsikt.

Detta får dock betraktas som preliminära resultat som snarast är uppslag för vidare forskning: det som nu återstår är fördjupad analys för att bättre förstå dessa samband. På vilket sätt hänger de ihop? Vad är det som påverkar vad? Och hur kan det kvalitativa materialet (med dagböcker och djupintervjuer) hjälpa oss att förstå dessa samband på ett djupare och mer nyanserat sätt?

Medier, information och tillit – preliminära resultat

Tillit har varit ett centralt begrepp i den svenska offentligheten under våren 2020. Den svenska strategin i bekämpningen av COVID-19 har sagts bygga på och förutsätta en hög grad av tillit till myndigheter, till experter, till politiker, till medier och till varandra som är typisk för medborgarna i de nordiska länderna.

Under våren 2020 har vi undersökt frågan om tillit, med särskilt fokus på tilliten till medier och till information i samhället. Och det är vi inte ensamma om: en rad projekt har sjösatts under de senaste månaderna – både inom och utanför akademin – för att undersöka olika dimensioner av den svenska tilliten i relation till pandemin och dess bekämpning[i]. Resultaten börjar nu strömma in och en spännande uppgift ligger framför oss: att pussla samman informationen och skapa en större bild av tilliten till medier under Corona-krisen.

Det ska sägas att frågan om tillit till medier är ett komplicerat område. Det finns en mängd forskning på detta område, men ofta operationaliserar man tillitsbegreppet och mäter tillit på lite olika sätt. Ganska ofta är operationaliseringarna något oprecisa: vad innebär det t ex att svara på en fråga om huruvida man känner ”tillit till medier i allmänhet”? Vad är medierna ”i allmänhet”? Kan man ha förtroende för något så abstrakt? Är det för informationen man har förtroende? Eller för institutionen? Eller för den enskilde journalisten? Inte sällan undersöker man också tillit utan att ställa det i relation till mediekonsumtion eller till mediernas innehåll[ii]. Och en central men ofta obesvarad fråga är ju huruvida medietillit är någonting bra eller dåligt. Många studier tycks implicit anta att tillit till medier och information är positivt. Det är ju inte helt orimligt: utan en grundläggande tillit till att det går att få en relativt korrekt bild av verkligheten genom medierna riskeras ju en allmän relativism som kan göra det svårt att upprätthålla samhället och demokratin. Men samtidigt är misstro mot mediernas budskap och information också rationell och nödvändig: att inte blint lita på allting som publiceras torde även det vara eftersträvansvärt och medborgare med en viss medie- och källkritisk hållning är något som behövs i ett demokratiskt samhälle.

I vår studie har vi försökt hantera några av dessa problem och frågor genom att kombinera kvantitativa och kvalitativa metoder. En enkätundersökning med ett representativt urval av svenska befolkningen har kompletterats med en mindre dagboksstudie, där ca. 40 deltagare har fått skriva om sin medievardag och reflektera över frågan om tillit och förtroende. Dagboksstudien kommer utökas med en ny panel under hösten 2020. Enkätstudien kommer att genomföras i tre vågor och därför kan vi följa utvecklingen av tillit över tid. Denna är också i vissa delar en internationell jämförelse: samma enkätfråga har ställts i åtta europeiska länder (Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Tyskland, Storbritannien och Sverige) och det går därför att jämföra den ”unika” svenska tilliten med situationen i andra länder.

Ännu så länge har vi enbart preliminära resultat från studien, några saker kan vi dock konstatera.

I likhet med vad den tidigare forskningen visat är den allmänna tilliten i samhället hög i Sverige. Sverige har den högsta uppmätta tilliten bland samtliga åtta länder i relation till de flesta av de använda variablerna. Framförallt visar det sig att Sverige ligger högst i tillit till information som ges av olika samhällsaktörer (de nationella nyhetsmedierna, EU, sjukvården, WHO). Tilliten till regeringen är dock högre i Danmark och Nederländerna. När det gäller tilliten till information om Covid-19 från sociala medier och från familj och vänner ligger Sverige dock lägst i vår undersökning. Sverige sticker mest ut när det gäller Covid-19-relaterad information från sociala medier där endast 2% av svenskarna anger att de litar på sådan information i hög grad. Vidare är det intressant att Sveriges befolkning ligger lägst gällande tillit till information om COVID-19 från familj och vänner. I jämförelsen verkar Sveriges befolkning alltså lita mest på information som huvudsakligen baseras på vetenskaplig expertis och i mindre grad lita på regeringen samt familj och vänner och föredra information från de nationella nyhetsmedierna framför sociala medier. I början av juni anger också 55% av svenskarna att de har fullt förtroende för Folkhälsomyndigheten (bara 2.8% har inget förtroende).

För att närmare förstå tillit till nyhetsmedierna frågade vi också om olika aspekter av mediernas rapportering. 76% svarar att de litar på att medierna ger korrekt information i rapporteringen om Covid-19. Det är dock en betydligt lägre andel som har förtroende för att medierna granskar den politiska makten (59%), den ekonomiska makten (55%) och myndigheterna (64%) i relation till Covid-19, samt att de ger information om Covid-19 som är relevant för personer som är bosatta i de område där de själva bor (51%).

Tilliten är dock ojämnt fördelad, man kan tala om en polarisering i denna fråga. Ekonomisk situation och politisk orientering är de faktorer som tycks spela störst roll för huruvida man känner en generell tillit till medierna eller ej. Bland Socialdemokraternas, Liberalernas och Centerpartiets väljare är det t.ex. över 90% som svarar att de i huvudsak litar på de etablerade medierna, medan Sverigedemokraternas väljare skiljer ut sig markant: endast 47% av deras väljare har förtroende för de etablerade medierna i Sverige. Bland de med bättre ekonomisk situation är tilliten till medierna 83% medan den är 66% bland dem med sämre ekonomisk situation.

Det är också stora skillnader i tilliten till olika medier: public service (både radio och TV) har markant högre förtroende bland den svenska allmänheten än alla andra medier medan kvällstidningar och sociala medier har mycket lågt förtroende. De s.k. alternativa medierna på högerkanten, som fått mycket uppmärksamhet under senare år (t.ex. Nya tider, Nyheter Idag och Fria tider), används i väldigt låg utsträckning och förtroendet för dem är lågt, även bland dem som använder dessa medier för information om COVID-19. Mönstren i medieanvändningen följer också, ganska naturligt, tillitsmönstren: Tv-nyheter samt nyheter i public service-radio är de mest använda plattformarna för att få information om Coronakrisen.

När det gäller viktiga informationskällor om COVID-19 visar sig att i alla åtta länder är Tv det mest använda mediet, dock sticker Italien, Portugal och Frankrike ut, med mer än 80% av befolkningen som anger Tv som viktig källa för information om COVID-19. I Italien, Portugal och Nederländerna anger mer än 50% dessutom internetsökningar som en viktig informationskälla. Sverige skiljer sig från de andra länderna på så sätt att i inget annat land använder sig befolkningen i lika stor utsträckning av tidningar för att få information om COVID-19. Även kategorin ”övriga källor” anges av en mycket högre andel svenskar än i de andra länderna. Här kan vi bara spekulera om vilka andra källor svenskarna använder sig av, om det handlar om t.ex. radio som inte listas som enskild kategori, vetenskapliga publikationer eller om det rör sig om Folkhälsomyndighetens pressträffar.

Så långt skiljer sig våra resultat inte från tendenser som framkommit i andra tidigare studier kring medietillit. Men i det kvalitativa materialet, i dagböckerna, framkommer flera intressanta aspekter som inte fångas upp i enkätstudier av detta slag. Här finns mer nyanserade resonemang om vad tillit är och vad det innebär att ha tillit. Ofta tycks tilliten knuten mer till personer i medierna (journalister man litar på) eller till specifika medieorganisationer (DN, SVT osv) än till den faktiska informationen. Olika former av tillit bryts här också mot varandra, när medierna kritiskt granskar de svenska myndigheternas agerande, eller när de presenterar alternativa experter med andra ståndpunkter än de svenska myndigheternas, tycks det snarast minska förtroendet för medierna bland våra dagboksskribenter. Den höga tilliten till myndigheterna kommer i konflikt med medierna på ett sätt som framstår som lite paradoxalt. När journalisterna uppfyller sin idé om professionalitet (kritiskt granskande) och självständighet (gentemot staten) så tycks det snarast undergräva förtroendet för journalisternas professionalitet. Man kan då fråga sig vad som skulle hänt om de hade uppträtt på ett sätt som borde vara mindre förtroendeingivande (som megafoner för statsmakterna) – hade förtroendet för dem då ökat?

Två ytterligare vågor i enkätstudien ska genomföras under sensommaren och hösten. Förhoppningen är att fånga upp förändringar i medietillit över tid och i samband med utvecklingen av pandemin. Under hösten kommer vi dessutom fortsätta att undersöka frågor kring medier och tillit med en utökat dagboksstudie som fokuserar särskilt på grupper med låg medietillit för att vidare utveckla befintlig forskning[iii]. Målet är att bidra till operationaliseringar av medietillit som ger en bredare och mer nyanserad bild utifrån kvalitativt material.

---

[i] T.ex. projektet Medierapportering om Corona av Vetenskap och allmänhet i samarbete med Karolinska institutet och Södertörns högskola https://v-a.se/allmanhetens-attityder/corona/; Novus Coronastatus-mätningar där frågor kring förtroende för myndigheter och institutioner ingår https://novus.se/coronastatus-0420-2/; Kantar Sifos veckorapport om Allmänhetens tillit, tankar och beteende under coronakrisen som publiceras sedan veckan 11 https://www.kantarsifo.se/rapporter-undersokningar?search=corona  samt Kantar Sifos COVID-Barometer.

[ii] Det problemet diskuteras t.ex. av Jesper Strömbäck et al. i en aktuell artikel https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/23808985.2020.1755338

[iii] Uppföljningsstudien finansieras av Formas akutbidrag med anledning av COVID-19 https://formas.se/arkiv/nyheter/nyheter/2020-06-03-hur-paverkar-coronapandemin-tilliten-till-medier.html