Den grundläggande principen för fäbod- och seterbruket var möjligheten att kunna nyttja foder- och betesresurser som låg långt bort från hemgården. Genom att skörda vinterfoder och utnyttja det rikliga betet i utmarken kunde man utöka antalet betesdjur. Denna form av betesdrift är inte unik för Skandinavien utan används i alla delar av världen (jämför begreppen pastoralism och transhumans).
Några skilda definitioner och begrepp:
“Sæterbruk er det når ein gard (ein fast vinterbustad) har krøtera sine i sumarbeite på ein stad eit stykke frå garden der det er husvære og fast personale, så ein kan nytte ut større vidder til beite, som regel óg til slått og onnor fórsanking, og så ein kan spara på heimemarkene og nå i betre beite, føde fleire krøter over vinteren og skaffe forråd* til levemåten på den faste bustaden”.
Lars Reinton, Seterbruket i Noreg I. Sætertypar og driftsformer. (1955).
Fäbod. Där aflägse belägna betesmarker användas, uppföras byggnader för kreaturens hysande nattetid, bostäder för vallhjonen och stundom äfven hus för mjölkens förvaring och bearbetning till ost och smör. En plats med sådana byggnader benämnes fäbodvall l. säter. Förr var i de flesta skogrika delar af landet vanligt, att nötkreatur, får och getter regelbundet under viss tid af sommaren voro vid dylika fäbodställen, men då omkostnaderna för vallhjon och mjölkens skötsel samt för boskapens flyttning från hemmet till fäbodarna, vanligen två gånger om året (till fäbodarna i juni och aug. samt hem i juli o. sept.), blifva dyra samt mjölkens bearbetning svårligen kan handhafvas så väl och ekonomiskt som vid ordentliga mejerier och då tillika de betande kreaturen göra stor skada på skogen, har fäbodsväsendet alltmer inskränkts och fäbodarna antingen ombildats till verkliga gårdar eller öfvergifvits. Fäbodsväsendet användes dock fortfarande allmänt i Dalarnas och Norrlands (med undantag af Västerbotten) skogrika trakter, men anses i allmänhet, med undantag blott där, hvarest fjällbeten finnas, som en hämsko på kreatursskötselns framåtskridande.
Ur Nordisk familjebok, 1908, vol 9, sp. 206.
”En fäbod var en periodisk bosättning för sommarhalvåret i syfte att utnyttja utmarkens betesresurser och för förädling av mjölk till hållbara produkter. Där fanns byggnader för människor, boskap och mjölkhantering. Fäboden var en specialiserad kvinnlig arbetsplats och den hade ett funktionellt samband med hemgården och åkerbruket och övrigt jordbruk.”
Jesper Larsson, Fäbodväsendet 1550–1920. (2009)
Fäbodbrukets historia
I Norge har fäbodbruk, eller seterdrift, förekommit i hela landet, och det omtalas redan i Gulatingsloven, som skrevs ned på 1000-talet. I Sverige är historien inte lika tydlig vad gäller skriftliga källor och olika forskningsdiscipliner har lite olika bild över när fäbodkulturen uppstod. Historikerna menar ofta att det uppstod under medeltiden, medan arkeologer och paleobotaniker framhåller att det skedde väsentligt tidigare.
Pollenanalyser har visat på ett betespräglat landskap kring enstaka fäbodar så tidigt som vid början av vår tideräkning. Det handlar då mycket om hur man definierar vad som är ett fullt utvecklat fäbodbruk. Bete kan ha förekommit i ett område innan man började med mjölkkultur och annat. Variationen i bruket har varit stor både från nord till syd och från öst till väst, men i grova drag kan man i Norge skilja på tre olika seterbruk: melkeseterbruk (sv. halvfäbodar), fullseterbruk (sv. fäbodar) og slåtteseterbruk (sv. slåtterbodar). I dessa tre grupper finns dessutom lokala och regionala skillnader. Seterbruket i Nordnorge har trolig utvecklats något senare än i södra delarna av landet, och i fjordarna i Vestlandet utvecklades en form av fäbodbruk redan under järnåldern. Oftast var dock mjölken och mjölkprodukterna mycket viktiga vid fäbodarna/setrene, men på slåtterfäbodar/slåttesetrene var skörd av vinterfoder den huvudsakliga verksamheten. På vissa platser fanns också fiskesetrer eller laksesetrer där fisket var huvudverksamheten- var hovedformålet med setringa. Även i Sverige har det förekommit fiskefäbodar längs kusten och vid fiskrika insjöar. I Norge låg setrer både i fjällområdet och ute på öarna.
I Norge hade man vanligtvis flera setrer som låg på olika höjd över havet så att man kunde utnytta de rikliga betena på fjället och i utmarken allteftersom snön smälte undan för säsongen. Omvänt så flyttar man ner mot hemgården under hösten. Flerfäbodsystem har varit vanliga även i Sverige med hemgård, närfäbod och långfäbod.
När seterbruket var som mest omfattande i Norge under slutet av 1800-talet räknar man med att det fanns mellan 70 000–100 000 setre i drift. Fra omtrent 1900 og framover stuper antall setre i drift, og i 1949 var antallet nede på 21812 setre. De siste tiårene har antall setre i Norge har gått sterkt ned, og trenden er forsatt nedadgående. Statistikken (https://www.ssb.no/jord-skog-jakt-og-fiskeri/artikler-og-publikasjoner/beitebruk-og-seterdrift) over antall setre i Norge oppgis på to forskjellige måter, som ”antall seter i drift” eller som ”jordbruksbedrifter med seter eller del i seter” (som blir et høyere tall enn det første). Figur x nedenfor viser utviklingen i perioden 2000 til 2020.
Tall fra SSB og Landbruksdirektoratet viser at ”antall setre i drift” (som inkluderer både enkeltsetre og fellessetre) er nede på 1826 i 1995. Ti år senere, i 2005 er tallet nede på 1403 og i 2015 er det gått ytterligere ned til 915. I 2020 viser oversikten at antallet er nede på 781 setre i drift. Ser vi på utviklingen de siste to årene ser vi at den negative trenden fortsetter. Antall setre i drift i 2021 var 773 og i 2022 var det 707 setre i drift (foreløpige tall for de to siste årene fra Landbruksdirektoratet).
Figur x. Viser tallet på setrer og jordbruksbedrifter med seter eller del i seter. Kilde: SSB.