Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

Varför var Europavalet 2014 en ”jordbävning”?

”Jordbävning”, ”jordskred”, ”åsknedslag”, reaktionerna på de EU-fientliga högerradikalernas framgångar i Europavalet vimlar av metaforer hämtade från Naturen, obeveklig och oförutsägbar. När det gamla politiska etablissemanget tolkar valresultatet i sådana termer, handlar det snarare om ett försök att dölja sina egna misslyckanden. Den högerradikala framgången var varken obeveklig eller oförutsägbar. Den har varit på gång i åratal, tydlig och klar.

I rader av opinionsundersökningar har det under de senaste åren stått klart och tydligt för var och en att högerradikala EU-fientliga partier varit på frammarsch i minst hälften av EU:s medlemsländer. Opinionsundersökningar kan viftas bort, men trenderna har bekräftats i olika allmänna val. I Frankrike där naturmetaforerna nu står som spö i backen fick Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen 18 procent av rösterna i presidentvalets andra omgång våren 2002, efter att ha slagit ut socialisten Lionel Jospin i första omgången. Tio år senare, våren 2012, fick dottern Marine exakt lika stor andel av rösterna i presidentvalets första omgång. Det tyder på ett stabilt väljarstöd på hög nivå.

Att Nationella fronten har fått dålig parlamentarisk utdelning på sina valframgångar beror på det franska valsystemet.  Till skillnad från Europavalen som är proportionella (som i Sverige) så gäller majoritetsval i de nationella valen. I första omgången krävs absolut majoritet . Om ingen kandidat får över hälften av de angivna rösterna så går de kandidater som fått över 12,5 procent vidare till en andra omgång. Där gäller då enkel majoritet, flest röster vinner. Det är ett system som effektivt sorterar bort småpartier. Den socialistiske presidenten François Mitterrand införde 1986 proportionella val, vilket ledde till att Nationella fronten fick in ett trettiotal ledamöter i den franska nationalförsamlingen. När en borgerlig regering tog över två år senare, var en av dess första åtgärder att återinföra majoritetsvalen. Sedan dess har Nationella fronten haft ytterst få ledamöter i valda församlingar, nationellt, regionalt eller lokalt.

Också i Storbritannien är det systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar som fungerar som effektiv spärr mot småpartier.  I valkretsarna gäller principen ” vinnaren tar allt”. Det EU-skeptiska Oberoendepartiet Ukip fick starkt väljarstöd i de brittiska lokalvalen i slutet av maj men framgångarna fick på grund av valsystemet inget genomslag när det gäller antalet platser i valda församlingar eller regeringsmakt i städer och kommuner. I Europavalet gäller däremot sedan 1999 proportionella val. Den valreformen bidrog till att den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet det året blev större än socialdemokraterna, en ordning som består ännu 15 år och tre Europaval senare.  Tack vare de proportionella valen fick Ukip tre mandat i Europaparlamentet 1999 och 12-13 mandat i de följande valen 2004 och 2009.

Andra högerradikala partier som nu gör att det politiska etablissemanget säger sig vara ”chockat” har i själva verket funnits i årtionden med tvåsiffriga procentandelar av väljarkåren. Det österrikiska folkpartiet FPÖ har ensamt eller tillsammans med utbrytarpartiet BZÖ haft närmare 30 procent av rösterna i nationella val liksom i Europavalen 1996 och 1999. Partiets knappa 20 procent i valet den 25 maj i år kan knappast kallas ”historiskt jordskred”.  Belgiska Vlaams Belang tog sig i årets Europaval knappt över tröskeln till parlamentet mot 10-15 procent av rösterna i tidigare val 2009 och 2004. Italienska Lega Nord halverades och nederländska Frihetspartiet fick 12 procent, långt ifrån de 17 procent som man fick i 2009 års Europaval. Det är dessa fyra partier som tillsammans med Nationella fronten är kärnan i Europeiska alliansen för frihet, som partiledarna Marine Le Pen och Geert Wilders lanserade med buller och bång i slutet av förra året. Den alliansen ska inte blandas ihop med Europeiska fria alliansen, en organisation för regional partier i medlemsländerna, som numera ingår i Europaparlamentets gröna grupp.

En annan viktig faktor bakom ”den högerpopulistiska jordbävningen” är att de tre stora partierna som främst brukar nämnas i sammanhanget med stor sannolikhet kommer att sitta i olika politiska grupper i det nya parlamentet (det blir inte helt klart förrän i slutet av juni). Nationella fronten med 24 mandat och dess fyra vapendragare kommer att försöka finna minst två andra partier för att bilda en grupp från minst sju medlemsländer, vilket är kravet. Oberoendepartiet Ukip med 23 mandat har sin gamla grupp Frihetens och demokratins Europa, som dock kan få problem eftersom medlemspartierna från Grekland, Slovakien och Frankrike åkt ut och tidigare medlemmen Lega Nord gått över till Nationella fronten. Dessutom flirtar Dansk Folkeparti med den EU-skeptiska konservativa gruppen som bildades efter förra valet på initiativ av det brittiska Tories. Det finns nya potentiella medlemmar, som Alternativ för Tyskland eller polska Nya högerpartiet, men frågan är om det räcker för att nå upp till representationen från minst sju medlemsländer.

Var det tredje stora ”populistiska” partiet, italienska Femstjärnor- rörelsen M5S med 21 mandat till slut kommer att hamna är en öppen fråga. Rörelsen är inte ansluten till och har inte utvecklat kontakter med någon annan partikonstellation. Rörelsen blev Italiens största parti i förra årets parlamentsval, men fick se sig slagen av Demokartiska partiet i Europavalet. Demokratiska partiet som leds av premiärminister Matteo Renzi kommer med 27 mandat att tillsammans med tyska SPD att dominera den socialdemokratiska gruppen i parlamentet. Femstjärnor-rörelsen styrs hårt av sin grundare, f.d. tv-komikern Beppe Grillo, som drivit en frenetisk valkampanj med häftiga utfall mot EU och det politiska etablissemanget men också med allt tydligare inslag av invandringsfientlighet.

Alla dessa partier skiljer sig åt när det gäller historia, bakgrund och väljarstöd. I grundläggande ekonomiska frågor står de ofta på helt olika barrikader – frihandel och marknad gäller t.ex. för nederländska Frihetspartiet och protektionism och statlig styrning för Nationella fronten. Det är också svårt att hitta tydliga samband mellan medborgarnas syn på EU och på sina egna liv och framgångarna för högerradikala partier. Danskarna tillhör Europas mest nöjda och optimistiska folk, ändå väljer de Dansk Folkeparti. Förtroendet för myndigheter och politiska institutioner är i allmänhet högre i Nordeuropa samtidigt som högerradikala partier växer i styrka medan hårt krisdrabbade länder som Spanien, Portugal och Irland saknar extremhöger. I Grekland är det framför allt vänsterfronten Syriza och nyfascistiska Gyllene Gryning, som mobiliserar EU-kritiken .

Framgångarna för ”högerpopulism” handlar kanske snarare om vilken nationell självbild som ligger latent i väljarkåren. I gamla centralstater som Danmark, Sverige, UK och Frankrike finns nationalistiska och patriotiska strömningar och drömmar om fornstora dagar. Den franska republikanska retoriken kan förefalla närmast löjeväckande, när den drar på för fullt om ”frihet, jämlikhet och broderskap” eller om ”Frankrikes ära”. Det är en självbild som knappast har mycket att hämta i en ny globaliserad värld, med nya maktcentra och nya värderingar och produktions- och konsumtionsmönster . För många medborgare i gamla imperienationer som Frankrike och Storbritannien kan den nya världsordningen vara hårdsmält. Den högerradikala nationalismen med sin starka betoning av etnicitet drar till sig väljare mer än konkret motstånd mot EU, euro eller Schengen. I sista hand kommer ”hotet mot nationen” mer från Afrika och Mellanöstern än från Bryssel.

En sak har i alla fall nästa alla ”högerpopulistiska” rörelser gemensamt: strävan efter omgivningens respekt och acceptans. De vill bli betraktade som ”normala” politiska partier, ”avdiaboliserade”, som det heter med en gallicism. Nationella fronten är nu ”avdiaboliserad” förklarade partiledaren Marine Le Pen efter valet den 25 maj. Partiet har blivit rumsrent. Förklaringen till denna ”normalisering” är att Marine Le Pen lyckats där fadern Jean-Marie misslyckades.  Hon har byggt upp en väl fungerande landsomfattande partiapparat av motiverade sympatisörer. Under faderns sista år som partiledare var partiet splittrat och partiekonomin körd i botten.  Han var egentligen aldrig intresserad av att ta konkret politiskt ansvar. Hon har lyckat framstå som ”regeringsduglig” trots – eller tack vare – omfattande och ofta negativ bevakning i medierna. Hon har vunnit slaget om geografi och sociologi. Nationella frontens väljare är inte längre lågutbildade män i de gamla gruvdistrikten i nordöst eller äldre Algerietnostalgiker längst Medelhavet.

Fronten har nu väljare över hela landet, i alla åldrar, kön och sociala klasser och på alla nivåer av utbildning och yrkeskompetens. Marine La Pen är med andra ord väl förberedd för att gå till andra omgången i nästa presidentval år 2017. Som situationen är just nu i det franska socialistpartiet så förefaller president Hollande uträknad (knappt 15 procent).  Den borgerliga oppositionen UMP (runt 20 procent) är djupt splittrad mellan Europavänner och dem som likt förre presidenten Nicolas Sarkozy vill bekämpa Nationella fronten med dess egna medel – EU-kritik, inskränkningar i den fria rörligheten och skydd för franskt näringsliv. Det är i vilket fall som helst denna institutionalisering som kommer att avgöra de högerradikala partiernas framtida utveckling. Där de” normaliseras” kommer de att bli en inrikespolitisk faktor att räkna med. Där de stannar kvar i marginalen eller är alltför beroende av en enda frontfigur, kommer de att leva farligt. Efterfrågan på demagoger är inte lika stor som förr.

Christian Andersson

Bli först att kommentera på “Varför var Europavalet 2014 en ”jordbävning”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *