Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

De journalistiska grundfärdigheterna behövs!

Jyväskylä har blivit en tropisk plats denna dag när EJTA har konferens. De europeiska besökarna häpnar, men har svårt att sova – det är för ljust på nätterna. Detta kan också bero på att EJTA lite är ett cocktailnätverk med mycket trevlig samvaro.  Konferensen om sociala mediers påverkan på journalistutbildningen inleddes av ordföranden Nico Droc som målade upp en mörk bild av journalistiken, guldåldern är över, journalistutbildningar måste bli proaktiva för att möta utmaningarna och inte försöka bevara det gamla.

  Och visst fanns andra föredragningar om journalistikens undergång, men också framställningar om möjligheter.

Det är egentligen inte så stor skillnad, menade exempelvis Marit Jaakkola från Universitetet i Tampere. Medielandskapet är annorlunda men inte de journalistiska grundfärdigheterna som krävs. Hon använder sociala medier i sin undervisning, men inte särskilt skapade program, utan de tjänster som redan är tillgängliga för studenterna i deras medielandskap. Datajournalistik diskuterades livligt; ska studenterna tvingas lära sig det? Motsägande tesen om ”digital natives” framkom problem med att unga inte kan teknik. Från flera länder rapporterades om svårigheter att få studenter intresserade. De har ofta inte de tekniska kunskaper som krävs, är rädda för siffror och vissa har en form av psykologiskt motstånd mot vissa sociala medier som exempelvis Twitter. Marit Jakkola tvingar sina studenter att twittra och även representanten från Schweiz berättade att de vill göra datajournalistik obligatoriskt – annars har de ju inget jobb.

   Timo Hytönen förklarade för en förvånad publik att sociala medier egentligen är ”slow media”. Med detta menade han att den diskussion som kan förekomma på sociala medier tar lång tid på sig för att skapa mening, egentlig mening. Han berättade om hur en diskussion om rätten att sportfiska i Finland malt på men till slut lett till förslag om ändrad reglering. Man ska inte döma ut en diskussion på sociala medier utan ge den tid att utvecklas och den journalistiska uppgiften är att haka på diskussionen.

   Journalistiska entreprenörer fanns på plats, både företag och ur ett utbildningsperspektiv. Jens Tönnesman från en journalistutbildning i Köln beskrev hur de lärde journaliststudenterna att skaffa sig nätverk och få många ”followers” på sociala medier. Därefter blev de attraktiva att anställa, eftersom de som personer hade ett varumärke och en publik på sociala medier.  Företaget Long Play presenterade sig. Det är en grupp av 8 frilansjournalister som paketerar sina undersökande reportage som e-böcker som de säljer till den finländska publiken. De ger ut ett undersökande reportage per månad och får sina inkomster direkt från läsarna. Reetta Nousiainen berättade om att de bara börjat, utan pengar och lanserade sig på socialamedier. De går bra för dem och de vill sprida sin förtagsidé till andra länder. Något för Sverige, tyckte jag, där journalisterna har flyttat längre reportage till böcker.

  Det förekom också röster om att kärnvärdena i journalistiken måste läras ut med emfas i det nya medilnadskapet; är nyheten sann, nya etiska dilemman uppkommer osv. Studenter behöver lära sig dessa kärnvärden. Konferensen avslutades med en schweizisk röst som menade att vi måste börja se sociala medier som ett verktyg, inte som ett hot mot journalistiken.

   Många här saknar Karin Stigbrant, som jag har fått många varma hälsningar till.

Elin Gardeström

Definitioner

Som en följd av ett seminarium jag var på härom veckan med temat ”Political Public Relations” – ett nytt teoretiskt begrepp myntat av Jesper Strömbäck och Spiro Kiousis– föddes en fundering kring vikten av definitioner och förståelse människor emellan.

Vikten av att förstå varandra har genom historien antagligen alltid varit lika stor. Det kan gälla så basala saker som ett ja eller ett nej och upp till de mest extrema situationerna där förmågan att uttrycka sig klart och förståeligt kan betyda kärnvapenkrig eller fred. Det är vad vi som individer bygger merparten av vår kommunikation på och vad samhället likt legobitar lagt sin grund på. En grundbult i detta är självklart språket och orden det byggs upp utav. Mycket i min tillvaro kretsar just nu kring definitioner av dessa ord som bygger upp det språk som gör att vi kan kommunicera med- och förstå varandra.

Privat gäller det att vakta sin tunga för att inte hamna i bryderier. Att uppfostra smarta barn gör att man blir expert på att ge svårtolkade svar för att inte låsa sig vid något. Har man en gång, vid ett svagt ögonblick, råkat säga att nästa helg kommer med simhallsbesök blir man kölhalad om dessa planer inte slår in, hur mycket som än kommer i vägen. Orden ”kanske” eller ”sen” blir guld värda i en tillvaro där ovisshet skapar lugn.

Professionellt sätt höjs abstraktionsnivån då en feltolkning kan innebära att en hel verksamhet ifrågasätts. Ta exemplet med ordet medier. Det är ett begrepp som inte alls betydde samma sak för bara ett par år sedan som det gör idag och för ett par år sedan betydde det heller inte samma som det gjorde ytterligare ett par år innan dess. Att då forska om medieanvändning, medieplattformar, massmedier, sociala medier, public service medier, kommersiella medier etc. när begreppet medier inte har en tydlig historisk definition borde vara svårt. Så är det dock inte och det är här mitt dilemma kommer in. Kring vissa begrepp råder en konsensus kring dess definition men där vem man än talar med i själva verket har sin egna, högst individuella, konsensus.

Inom det fält jag bedriver forskning är det inte så att man blundar inför detta faktum. Hela tiden re-definieras begrepp och forskningsartiklar har lätt att fastna i stycke efter stycke av förklarande karaktär med målet att beskriva sin kontext för att utröna vilket begrepp, vilken definition, som har hegemoni. Det är när detta är gjort som problemen uppstår. Då man själv skapat sin kontext, förklarat sina hegemoniska begrepp och dragit slutsatser blir man plötsligt efter detta blind för andras tolkningar, alternativt avfärdar dem som metod- eller teoretiska problem omöjliga att komma runt. Lättjan tar över och man skyller på att man inte kan vara expert på mer än ett fält åt gången.

Ett mer allmänt och tydligt exempel är ordet politik. Ett ord vem man än talar med som nått skolålder har en uppfattning kring men där uppfattningarna går isär. Vad är egentligen politik? Är det den handling politiker utför? Är det allt som på något sätt rör hur ett samhälle styrs? Är det fundamentet individens vardag vilar på i en vidare bemärkelse då allt från infrastruktur, matpriser, skolavgifter, arbetstid och penningvärde styrs av politiska processer? Jag lutar åt att man nog inte kan ställa sig utanför politiken och att allt vad vi kan se omkring oss, såvida vi inte gör anarki och omärkt flyr samhället, är en del utav politiken och att allt kan sägas vara kort och gott ”politik”. Men vad är då politisk kommunikation, politisk marknadsföring, politiska val och så vidare, när allt är politik? Svaret ligger i att det är allt och ingenting samtidigt beroende på vem man frågar.

Jag anser det är viktigt att bestämma sig om ett begrepps definition och innebörd. Inte bara personligt utan som en del utav en samhällelig skapandeprocess. Jag anser det dock lika viktigt att kunna re-definiera sin egen definition när man inser att den inte längre är lika stark eller korrekt. I dessa valtider, där debatterna i stort sätt går ut på att övertyga motståndaren att det är mitt begrepp som gäller och att man därför måste göra si eller så, är det kanske lite extra viktigt. Framförallt då jag är övertygad om att fler än de som vågar erkänna det egentligen tycker samma sak, de använder bara inte samma begrepp och definitioner och är samtidigt för envisa och kompromisslösa för att någonsin inse detta.

Galna men inspirerande studier på ISMI’14 i Oslo

Förra veckan var Gunnar Nygren och jag i Oslo på en konferens inriktad på forskning kring medieinnovationer. Bakom konferensen stod Centre for Research on Media Innovations vid Universitetet i Oslo. Gunnar var allra först ut i programmet, direkt efter att konferensen öppnats med artikeln Multiskilling in the newsroom. Den del av konferensen som han tillhörde hade temat innovationer på redaktiorna. För min del fick jag vänta till dagen därpå med att presentera den artikel jag skrivit tillsammans med Helge Hüttenrauch på Medieteknik om de journalistiska hackathons vi anordnat här på Södertörns högskola. Titeln på vårt paper var Hacking for innovation – a data journalistic field report from Sweden. Både jag och Gunnar har nu som mål att försöka publicera artiklarna i tidskriften the Journal of Media Innovations, men det är ju inte säkert att man kommer med.

Gemensamt för de flesta studier som presenterades var att de utgick från ett gränsland mellan medieteknik, ekonomi och journalistik. Flera studier som presenterades handlade också om användarstudier av medietekniska tjänster. Av någon anledning hade alla de användarcentrerade studierna ursprung i Belgien och presenterades med färggranna presentationer där bilder på flashiga mobiltelefoner varvades med dagisbarn som tittade på barnprogram. Detta till trots verkade det vara otroligt rigorösa användarstudier som låg bakom resultaten och det störde mig att publiken som ställde frågor efteråt var märkbart okunnig om de metoder som faktiskt sedan decennier är vedertagna.

Det är otroligt inspirerande att lyssna till presentationer där innehållet är  i närheten av, men ändå långt ifrån det man själv håller på med. Ett spektakulärt exempel på en ämnesmässigt ovanlig studie visades upp av Professor Sabine Baumann från Jade University. Hon hade genomfört innehållsanalys på 96  flygsäkerhetsvideos från ett stort antal flygbolag i världen med syfte att studera flygbolagens kommunikationsstrategier. Det är vanligt att den här typen av videos blir virala, och ett exempel på just detta är Air New Zealands Safety in Paradise som ligger på Youtube:

Efter en hel del fniss och skrockande från publiken stoppade Sabine videon och den manliga delen av publiken vrålade: NEEEEJ! En tydlig indikation på att just den här videon förmodligen tilltalade vissa segment mer än andra, och uppenbarligen lyckats väl att nå fram med åtminstone delar av sitt budskap. Studier visar att få passagerare tittar på säkerhetsvideos i flygplanen, och ännu färre kommer ihåg vad som visats i filmerna. Andra studier visar dessutom att de som faktiskt uppmärksammat innehållet klarar sig bättre och som Sabine sa, till och med överlever i händelse av en krasch. Hur de nu har kunnat mäta detta kan man fråga sig.

Precis som Gunnar redan beskrivit i ett tidigare blogginlägg, fanns också ett antal företag representerade på konferensen. NRK-chefen Thor Gjermund Eriksen höll till exempel en keynotepresentation där han berättade om NRKs satsningar på innovation. Innovation på NRK föreföll handla om framtagande av nya format som på olika sätt varit ”lyckade” antingen som export till andra länder, eller för att de uppmärksammats internationellt. NRKs koncept Slow-TV var ett exempel som visades upp. Här i form av småfåglar i direktsändning:

NRK har fått rätt så stor uppmärksamhet för sina slow-TV satsningar internationellt, särskilt i USA där detta är tvärt emot hur man normalt tänker när man skapar format för TV. Eriksen som inte drog sig för att peka ut hur viktigt det är med public service beskrev deras främsta konkurrens – aktörer såsom HBO som gärna vill rikta sig direkt till publiken och inte gå via mellanhänder såsom public service bolagen. På grund av sådana aktörer är det nu extra viktigt för NRK att utveckla nya egna format och ta risker. Men hur har de råd med dyra produktioner? Jo, det går att hitta samarbeten, såsom det mellan NRK och Netflix där den senare står för merparten av produktionskostnaden. NRK har rättigheterna i Norge och Netflix i resten av världen. Föredraget mötes av kritiska frågor från publiken om huruvida sk. feelgood journalism kan kombineras med journalistiska ideal och kvalitet. Det påpekades också att det är viktigt att skilja på invention – något som utförs i någons garage, och innovation – som med fördel kan ske i större företagsstrukturer.

Dag två på konferensen inleddes med en till keynote-talare, nämligen dekanen för informationsteknologi på Högskolan i  Østfold. Hon presenterade för mig en  provocerande tanke kring hur det inte är bra att dela in människor i kategorier – tvärt emot  Everett Rogers teorier kring spridning av innovationer i ett samhälle. 

Eftermiddagen inleddes med den finske journalistikforskaren Turo Uskalis studie av definitioner av och strategier kring datajournalistik där han intervjuat ledande datajournalister främst i Storbritannien och USA. Hans studie liknar våra egna initiala studier av datajournalistik på Södertörns högskola, exempelvis denna. Några presentationer handlade också om hur innehåll från sociala medier kan verifieras och faran med att mycket innehåll på twitter är skapat eller vidarebefodrat av robotar, sk. bots.

Efter dessa två dagar har jag fått mycket inspiration till fortsatta studier och förfining av hur jag själv arbetar som forskare. Flera talare påpekade bristen på forskning inom området medieinnovationer, men jag tror inte riktigt att det är så enkelt. Det finns nog en hel del forskning i och med att området är så tvärvetenskapligt. Problemet är nog snarare att dessa studier inte finns samlade och ihopkopplade på just det här sättet – dvs att den gemensamma nämnaren skulle vara just innovation.

Studierna som presenterats var näst intill enbart empiriska och i samverkan med företag, dvs baserade på samma sorts projektstruktur som vi har i vårt Datajournalistikprojekt. Ett citat som har hängt sig kvar efter konferensen får avsluta mina reflektioner: Innovation is  a new match between a need and a solution. Det är just detta som blir svårt tycker jag – det nya och outforskade där behov och lösningar dominerar och hur det går ihop med den kritiske forskarens roll. Inte en enda gång hörde jag någon forskare yttra begreppet pro-innovation bias. Jag själv är medskyldig då jag deletade bort detta från mina powerpoints kvällen innan min presentation..

Media Innovation – vad är det?

Efter två dagar på konferens om ”media innovation” vid universitetet i Oslo är huvudet fullt av intryck. Ett tema var ”Innovation in the newsroom”, och där hade jag mitt paper om attityder och erfarenheter bland journalister när det gäller ”multikompetens”. Inte alls så negativt som man skulle kunna tro – och de som har egen erfarenhet är betydligt mer positiva är de som saknar det och känner sig förbisprungna av teknikutvecklingen. Andra i denna session var t ex Gerald Smit från Ütrecht som pratade om hur redaktioner kan arbeta fram bättre visualiseringar i samarbete. Och Leonardo Desideri från Navarra som diskuterade hur den ständiga publiceringen förändrar journalistiken och vilka alternativa former det finns av digitala medier med en början och ett slut.

I den sista sessionen idag var det flera spännande paper om t ex hur journalister bedömer trovärdigheten i källor på sociala medier och om hur Twittter används för spridning av medieinnehåll. Hela programmet med alla namn och rubriker finns på länken här.

Men konferensen efterlämnade också en känsla av att innovation används som ett slags modeord, ett tjusigt sätt att visa att man visst hänger med. Det finns visserligen teoretiska definitioner och en forskning att förankra studierna i. Men samtidigt används ordet också som ett sätt att beskriva alla sätt att använda digital teknik. Utan någon större förankring i de sociala och ekonomiska villkor som är både drivkrafter och hinder när det gäller ny teknik. Utan att diskutera makt och inflytande – vem behöver de nya tjänsterna och varför?

Telenors forskningsdirektör Björn Taale Sandberg var en av de inbjudna talarna från branschen. För honom handlade det om hur man skulle kunna bygga ut näten så att de klarar en ökning av trafiken med 66 % varje år. För att göra det har Telenor nu för små vinster, enligt forskningschefen. Istället ville han  att ”content providers” skulle börja betala för att använda näten, t ex  Google, Youtube och Facebook.

Att telekombolagen gjort rekordstora vinster i tio år som de bl a (som Telia) använt för att muta korrupta regimer i Asien, nämndes inte. Istället ska de medieföretag som nu säger upp journalister i hundratal också börja betala för att distribuera sitt innehåll på nätet. För Google och de andra jättarna från USA producerar ju knappast något innehåll själva, de bara tillhandahåller det andra producerat.

Här blir frågorna om makt och ekonomiska villkor tydliga. Om Telenors innovation blir ny standard i telekomindustrin internationellt, så betyder det att de medieföretag som producerar den journalistik som är livsnödvändig för demokrati och samhällets offentliga sfär får det ännu svårare. Skulle det vara en innovation?

 

 

Den ryska blogosfären som en alternativ offentlighet

Vid Higher School of Economics i St Petersburg finns ett lab för studier av sociala medier. Chefen heter Olessia Koltsova, och hon var på Södertörn tisdagen 22 april för att berätta om sin forskning. Seminariet ordnades av medie- och kommunikationsvetenskap som tidigare samarbetat med Koltsova i forskningsprojekt.

De stora ryska medierna har de senaste månaderna varit fulla av propaganda runt konflikten med Ukraina. Men det finns också andra offentligheter i Ryssland, kunde Olessia Koltsova visa på sitt seminarium. Blogportalen LiveJournal har miljontals användare, och bland ryssar under 34 år är nätanvändningen större än tv-tittandet.

Under tre perioder 2011-2012 undersökte Olessia Koltsova och hennes kollegor vid HSEs lab  de 2000 mest populära bloggarna på LiveJournal. Två av perioderna var veckorna runt parlamentsvalet och presidentvalet då det var stora protester mot valfusk och demonstrationer i många stora ryska städer. Också på bloggarna var valet en huvudfråga. Med hjälp av datorbaserade analyser av närmare 100 000 bloggposter kunde Koltsova få fram att valen var en huvudfråga i samhällsdebatten i bloggarna. Hälften av det samhällsrelaterade innehållet i bloggarna handlade om valet. En manuell analys av ett urval visade mycket kritik, men det fanns ingen direkt korrelation mellan stödet för oppositionen och för siffrorna för oppositionspartier i opinionsundersökningar. Kanske ett tecken på misstron mot politikerna.

Hela undersökningen finns i denna artikel som Olessia Koltsova skrivit med sin kollega Andrey Shcherbak finns här.

 

1 2 3 4 5