Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

Högern och extremhögern slåss om gruppbildningen i EU-parlamentet

 

Till höger om kristdemokraterna slåss högerextrema och konservativa inbördes för att kunna bilda politiska grupper i det nyvalda Europaparlamentet. I nästa vecka måste gruppbildning vara klar.

Brittiska Tories lämnade den stora kristdemokartiska/konservativa gruppen i Europaparlamentet och bildade en egen grupp – Europeiska konservativa och reformister – efter förra EU-valet 2009. I valet i maj 2014 tappade regerande Tories visserligen ett par mandat och det tjeckiska systerpartiet ODS var nära att utplånas. Men det gick bra för andra partier i gruppen, som polska Lag och ordning, och dessutom har nya medlemspartier kommit till, som tyska Alternativ för Tyskland, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.  Det brittiska regeringspartiet är en attraktiv samarbetspartner för många EU-skeptiska partier. Att räknas bland ”konservativa och reformister” bidrar till att göra högerextremister respektabla både på den internationella och på den nationella scenen.

Att David Cameron går ihop med det EU-skeptiska Alternativ för Tyskland förbättrar däremot knappast hans relationer med den tyska förbundskanslern Angela Merkel. I vilket fall som helst så är gruppen Europeiska konservativa och reformister gott och väl i hamn när det gäller att uppfylla parlamentets krav för att få bilda en politisk grupp: det ska vara mint 25 ledamöter från minst sju länder. Gruppen kan få mellan 60 och 70 ledamöter från ett dussintal länder och hotar därmed den liberala gruppens position som parlamentets tredje största grupp, efter kristdemokrater och socialdemokrater. Det blir i så fall ett avancemang från femte plats i det gamla parlamentet, där de konservativa och reformisterna också hade färre ledamöter än den gröna gruppen.

Ytterligare två politiska grupper på högerflanken slåss om de nyvalda högerextremisterna inför deadline i nästa vecka, då grupperna måste ha bildats för att kunna presentera kandidater till parlamentets många viktiga förtroendeuppdrag. Val till de olika uppdragen i parlamentets ledning och till utskottens presidier sker när det nya parlamentet sammanträder för första gången i första veckan av juli. Båda grupperna har tillräckligt med ledamöter, men har svårt att få ihop tillräckligt många medlemsländer.

Gruppen Frihetens och demokratins Europa, som domineras av det brittiska Oberoendepartiet Ukip, fick en stor framgång i förra veckan när Beppe Grillos italienska Femstjärnerörelse efter en märklig medlemsomröstning på nätet valde att liera sig med Ukip. Men trots Ukips segerval med 25 mandat och trots tillskottet av 17 nya ledamöter från Femstjärnerörelsen så är gruppens framtid osäker. Den har efter valet i maj förlorat medlemspartier till andra grupper, partier som Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och Lega Nord. Och flera tidigare medlemspartier från Frankrike, Grekland och Slovakien klarade inte omval. De enda säkra medlemmarna är två små partier från Nederländerna och Tjeckien. Sannolikt kan gruppen också räkna med Litauens förre president Rolandas Paksas, vars parti Ordning och rättvisa ingick i gruppen under den förra mandatperioden. Gruppen är med andra i stort behov av Sverigedemokraterna. Men inte ens det räcker. Även med Sverigedemokraterna blir det bara sex medlemsländer.

Också franska Nationella fronten har problem trots sitt segerval. Ledamöter har man gott om, men inte medlemsländer. Säkra partier i den grupp som kanske kan bildas under namnet Europeiska frihetsalliansen är nederländska PVV, österrikiska FPÖ, italienska Lega Nord och belgiska Vlaams Belang. Men det saknas fortfarande två medlemsländer. De polska högerextremisterna i Kongressen för den nya högern är en möjlighet. Men partiledaren Janusz Korwin-Mikke kan vara litet väl extrem även i denna grupp. Han är motståndare till kvinnlig rösträtt och har försvarat Hitler. Sedan återstår ett antal nyfascistiska partier – grekiska Gyllene Gryning, tyska Nationaldemokraterna, ungerska Jobbik – som sannolikt lär få stanna ute i den grupplösa politiska kylan.

Lösningen på problemet att samla representanter från minsta sju medlemsländer kan ibland finnas i partisplittring. Många EU-skeptiska småpartier saknar stadga och partilojalitet. Ett ganska vanligt fenomen är att de sprider sina nyvalda ledamöter över flera grupper. Det finns många exempel på detta i från tidigare valperioder. Ledamöterna väljer olika grupper i parlamentet, ibland av ideologiska skäl men också på grund av rent personliga motsättningar.

En politisk grupp kan bildas senare under den femåriga mandatperioden. Det händer saker hela tiden, särskilt ute på högerflygeln, där ledamöter kan vandra fram och tillbaka mellan grupperna. Fördelningen av förtroendeuppdrag – särskilt de viktiga utskottsplatserna – sker i princip bara två gånger under mandatperioden, nu vid det konstituerande sammanträdet i början av juli och sedan i halvtid, efter två och ett halvt år, dvs. vid årsskiftet 2016/2017. I princip fördelas posterna proportionellt i förhållande till antalet ledamöter i varje politik grupp. Men det är inte säkert att ledamöterna följer denna informella regel. När extremhögern senast lyckades få ihop en politisk grupp i januari 2007, röstade majoriteten i kammaren på andra kandidater till de platser i utskottens ledning, som extremhögern egentligen skulle ha haft.

När det gäller Sverigedemokraterna talar alltså mycket för att de till slut hamnar i samma grupp som de brittiska EU-motståndarna och de italienska populisterna, i gruppen Frihetens och demokratins Europa. Men om brittiska Ukip och italienska Femstjärnerörelsen inte får ihop de nödvändiga sju medlemsländerna, så väntar den politiska öknen bland de grupplösa. Där kan de mycket väl få sällskap av sina närmaste konkurrenter, franska Nationella fronten och dess fyra vapendragare från Nederländerna, Belgien, Österrike och Italien.  Om detta inträffar skulle Europaparlamentet få över 100 politiska vildar bland sina 751 ledamöter. Nytt rekord.

Christian Andersson

 

 

 

Journalister i tre länder genomlysta

I en av sessionerna på CEECOM2014 hade vi den sista stora redovisningen från forskningsprojektet Journalism in change som pågått 2011-2014 på Södertörns högskola. Inför en fullsatt sal med ett 40-tal medieforskare från hela Östeuropa och Ryssland var vi fem projektdeltagare som berättade om våra resultat. Som kommentator hade vi fått journalistforskningens nestor David Weaver från University of Indiana.

I projektet har vi undersökt hur journalistiska professionella kulturer i Polen, Ryssland och Sverige påverkas av medieutvecklingen. Det är tre olika mediesystem, men den tekniska utvecklingen är densamma. Frågan har varit om detta innebär att journalister i de tre länderna tänker och arbetar med på samma sätt eller om skillnader består. För att få svar har vi gjort en enkät till 1500 journalister i de tre länderna och djupintervjuat 20journalister i varje land.

Vi hade fem delar i vår redovisning:

Michal Glowacki från universitetet i Warszawa gick igenom resultat om vilka som är journalister – ålder, kön och utbildning, hur starka de professionella institutionerna är, anställningsformer och lön. Skillnaderna är stora och verkar snarast öka; i Ryssland är nästan 70 % av journalisterna under 35 år, många ser yrket som ett steg i karriären till andra områden, i Polen är journalisterna pressade av dåliga löner, bara 20 % är med i facket och många arbetar samtidigt med andra områden, i Sverige blir journalistkåren bara äldre och 38 % är över 50 man har bra lön och väntar på pensionen.

Maria Anikina från universitetet i Moskva jämförde journalistiska ideal och värderingar, och såg att det finns både likheter och skillnader. Granskningsidealet är starkast i Sverige, medan ett mer utbildande och aktivistiskt ideal är starkare i Ryssland. Men i alla länder är de grundläggande idealen desamma – korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Boguslawa Dobek Ostrowska från universitetet i Wroclaw analyserade relationen mellan journalister och politik i de tre länderna. Hon kom fram till att det i Sverige råder en ganska jämbördig relation politik och journalistik, medan det i Ryssland är en asymetriskt förhållande där politiken dominerar över medierna. Polen ligger någonstans i mitten.

Elena Johansson från Södertörn beskrev hur journalister i alla tre länderna tar in sociala medier som nya verktyg i de gamla arbetsprocesserna. Traditioner spelar stor roll, t ex den ryska litterära traditionen och den politiska kontrollen över medier gör att bloggar får en viktig roll för ryska journalister; över 40 procent av de ryska journalisterna i undersökningen bloggar själva minst varje vecka. I Sverige är sociala medier mer ett redskap i research och för att hållakontakt med i första hand kollegor och även med publiken.

Jag själv lyfte fram siffror runt den journalistiska autonomin, hur stor frihet journalister upplever att de har i det dagliga arbetet när det gäller att välja ämnen och vinklar. Det visar sig att denna upplevda frihet är ganska lika i alla tre länderna. Hälften av de ryska journalisterna säger att pressfriheten har minskat, men samtidigt har de stor frihet i det dagliga arbetet och en ökande möjlighet att påverka innehållet. Denna paradox förklaras i första hand med självcensur, påpekade en av de ryska forskarna i publiken; om man undviker de känsliga ämnena och håller sig inom ramarna upplevs friheten lika stor där som i andra länder.

David Weaver var imponerad över projektet. Men han såg samma problem hos oss som i den stora ”Global Journalist” som han lett sedan 1980-talet; att journalistundersökningar inte säger så mycket om det faktiska medieinnehållet. Han betonade att man måste gå ett steg vidare och fråga sig vad journalisternas åsikter och värderingar betyder i ett samhälleligt sammanhang. I framtiden kanske man kan koppla jämförande journalistundersökningar till innehållsanalyser, föreslog David Weaver.

Det är bara att hålla med Davids kommentar. Men det blir ett annat projekt. Tills dess får vi borra djupare i våra analyser inför den antologi som ska produceras från projektet. Utkast till kapitel finns redan, och dessa ska nu bearbetas under sommaren och hösten. Någon gång runt årsskiftet utkommer boken på Peter Langs förlag, ett stort tyskt förlag för vetenskaplig litteratur.

Gunnar Nygren

Medier i öst 25 år efter murens fall

25 år av mediefrihet och offentlighet i Central- och Östeuropa är temat för den pågående CEECOM2014 i Wroclaw i Polen. CEECOM samlar medieforskare från hela regionen, närmare 200 forskare från över 20 länder deltar i diskussioner och presenterar sin forskning – här finns forskare från både Ryssland och Ukraina, från välutvecklade EU-länder som Estland och Slovenien såväl som från mer korrupta  länder som Rumänien. Även en hel del ledande forskare från väst, t ex journalistundersökningarnas fader David Weaver från Indiana University och Wolfgang Donsbach från Dresden.

Som stad representerar Wroclaw mycket historia. För 70 år sedan var det en tysk stad under namnet Breslau, och alla de gotiska katedralerna påminner om en välmående stad som också var Habsburgsk innan den blev tysk. Efter kriget ritades gränserna om av stormaktsledarna. Tyskarna kördes ut, och in kom polacker från de områden som nu skulle tillhöra Sovjetunionen – människor, minnesmärken och universitetsbibliotek från den tidigare polska staden Lvov fyllde upp Breslau och gjorde den till Wroclaw. På restaurang Lwowska vid torget berättar konferensens organisatör Boguslawa Dobek Ostrowska om hur hennes föräldrar flyttades från en by utanför Lvov. Och nu är Lvov den del av Ukraina med en stark ukrainsk nationalism.

Historien är närvarande också på konferensen. Det är eftertanke ett kvartssekel efter murens fall, och de svartvita bilderna från 1989 med Lech Walesa och de andra aktivisterna från Solidanosc känns gamla. Statsvetaren Anton Antoszewski från Krakow inleder självkritiskt:

-Vi trodde att den liberala demokratin var det oundvikliga slutet på det vi kallade transition från kommunismen. Nu vet vi att vi hade fel. Demokrati är bara en av tre tänkbara utvecklingslinjer – den andra är ett återvändande till auktoritära styren och den tredje att en del länder som Ukraina hängt kvar i en avbruten transition.

De auktoritära länderna har ofta en stark presidentmakt som bygger på vertikala strukturer, mycket informell makt som utövas i det som statsvetarna kalla klientrelationer, enligt Antoszewski. De har ingen välorganiserad opposition och några maktskiften i normala former förekommer inte. Makten ligger kvar hos den gamla eliten.

Det är en stark närvaro av ryska forskare på konferensen. Det är tydligt att de vill hålla kontakterna utåt levande i en tid då Putin betonar nationalismen och sätter det ryska främst. Men det finns också olika förhållningssätt bland de ryska forskarna. Äldre akademiker som Sergej Korkonosenko från Petersburg betonar den nationella ryska identiteten som något som måste försvaras, att den ryska traditionen i medier och journalistik är annorlunda och minst lika bra som den i väst. Elena Vartanova som är chef för journalistikfakulteten i Moskva tog också upp den ryska traditionen – men mer som en förklaring och betonade den statliga styrning och censur av medierna som fanns långt innan sovjetmakten:

– Vi måste påminna oss om att alla länder ska inkluderas i ett långt perspektiv, sa hon i den inledande debatten. Journalistiken i Ryssland har alltid varit nära knuten till makten, den formades långt tidigare är under sovjettiden som i ett  top-down  perspektiv. Statens roll är utgångspunkten, och därför ser Ryssland mer åt BRICS-länderna idag när det gäller medier, än åt västliga líberala demokratier.

Under ytan på konferensen finns också Ukraina. Det är ingen särskild panel som ägnas konfliken, och de ryska forskarna säger  korridorerna att frågan ännu är för känslig. Forskning är också en långsam process, och det finns ännu inte några resultat att redovisa om mediernas roll i konflikten. Det finns annan pågående forskning i Ryssland om hur nationalismen växer på nätet och bloggar, de alternativa medieformerna verkar bli koloniserade av Putins nationalism samtidigt som sociala medier som Vkontakte och bloggar läggs under starkare kontroll, berättar en forskare.

Det finns också ukrainska forskare på konferensen, även om de inte är lika många och lika tunga. En doktorand från Kiev, Olena Kutovenko,  berättar om journalistutbildning där hälften av alla fakulteter är ”fake-faculties” – man går dit och skriver in sig och får ett diplom ett år senare. Ingen undervisning och alla pengar går till någon byråkrat. För att komma åt det inför nu de riktiga utbildningarna i samarbete med branschen ett ”journalistpass” som garanterar en viss typ av utbildning. Men efter Janukovitj fall finns det hopp – den korrupta ministern är borta och den nya är tidigare rektor på ett välansett universitet i Kiev.

Samtidigt pågår ett lågintensivt inbördeskrig i östra Ukraina, och en ukrainsk forskare från Charkiv berättar i en paus om hur hon ordnat hjälptransporter. På kommande konferenser går det inte att undvika att ta upp mediernas roll centrala roll i detta ”postmoderna krig”.

wroclaw1

Några av sesionerna på konferensen hölls i Oratorium Mariaum i universitetets gamla byggnad. Universitetet byggdes i början av 1700-talet i en svultstig barockstil, och blev helt utbombat 1945. Det är nu helt renoverat

 

 

 

Varför var Europavalet 2014 en ”jordbävning”?

”Jordbävning”, ”jordskred”, ”åsknedslag”, reaktionerna på de EU-fientliga högerradikalernas framgångar i Europavalet vimlar av metaforer hämtade från Naturen, obeveklig och oförutsägbar. När det gamla politiska etablissemanget tolkar valresultatet i sådana termer, handlar det snarare om ett försök att dölja sina egna misslyckanden. Den högerradikala framgången var varken obeveklig eller oförutsägbar. Den har varit på gång i åratal, tydlig och klar.

I rader av opinionsundersökningar har det under de senaste åren stått klart och tydligt för var och en att högerradikala EU-fientliga partier varit på frammarsch i minst hälften av EU:s medlemsländer. Opinionsundersökningar kan viftas bort, men trenderna har bekräftats i olika allmänna val. I Frankrike där naturmetaforerna nu står som spö i backen fick Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen 18 procent av rösterna i presidentvalets andra omgång våren 2002, efter att ha slagit ut socialisten Lionel Jospin i första omgången. Tio år senare, våren 2012, fick dottern Marine exakt lika stor andel av rösterna i presidentvalets första omgång. Det tyder på ett stabilt väljarstöd på hög nivå.

Att Nationella fronten har fått dålig parlamentarisk utdelning på sina valframgångar beror på det franska valsystemet.  Till skillnad från Europavalen som är proportionella (som i Sverige) så gäller majoritetsval i de nationella valen. I första omgången krävs absolut majoritet . Om ingen kandidat får över hälften av de angivna rösterna så går de kandidater som fått över 12,5 procent vidare till en andra omgång. Där gäller då enkel majoritet, flest röster vinner. Det är ett system som effektivt sorterar bort småpartier. Den socialistiske presidenten François Mitterrand införde 1986 proportionella val, vilket ledde till att Nationella fronten fick in ett trettiotal ledamöter i den franska nationalförsamlingen. När en borgerlig regering tog över två år senare, var en av dess första åtgärder att återinföra majoritetsvalen. Sedan dess har Nationella fronten haft ytterst få ledamöter i valda församlingar, nationellt, regionalt eller lokalt.

Också i Storbritannien är det systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar som fungerar som effektiv spärr mot småpartier.  I valkretsarna gäller principen ” vinnaren tar allt”. Det EU-skeptiska Oberoendepartiet Ukip fick starkt väljarstöd i de brittiska lokalvalen i slutet av maj men framgångarna fick på grund av valsystemet inget genomslag när det gäller antalet platser i valda församlingar eller regeringsmakt i städer och kommuner. I Europavalet gäller däremot sedan 1999 proportionella val. Den valreformen bidrog till att den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet det året blev större än socialdemokraterna, en ordning som består ännu 15 år och tre Europaval senare.  Tack vare de proportionella valen fick Ukip tre mandat i Europaparlamentet 1999 och 12-13 mandat i de följande valen 2004 och 2009.

Andra högerradikala partier som nu gör att det politiska etablissemanget säger sig vara ”chockat” har i själva verket funnits i årtionden med tvåsiffriga procentandelar av väljarkåren. Det österrikiska folkpartiet FPÖ har ensamt eller tillsammans med utbrytarpartiet BZÖ haft närmare 30 procent av rösterna i nationella val liksom i Europavalen 1996 och 1999. Partiets knappa 20 procent i valet den 25 maj i år kan knappast kallas ”historiskt jordskred”.  Belgiska Vlaams Belang tog sig i årets Europaval knappt över tröskeln till parlamentet mot 10-15 procent av rösterna i tidigare val 2009 och 2004. Italienska Lega Nord halverades och nederländska Frihetspartiet fick 12 procent, långt ifrån de 17 procent som man fick i 2009 års Europaval. Det är dessa fyra partier som tillsammans med Nationella fronten är kärnan i Europeiska alliansen för frihet, som partiledarna Marine Le Pen och Geert Wilders lanserade med buller och bång i slutet av förra året. Den alliansen ska inte blandas ihop med Europeiska fria alliansen, en organisation för regional partier i medlemsländerna, som numera ingår i Europaparlamentets gröna grupp.

En annan viktig faktor bakom ”den högerpopulistiska jordbävningen” är att de tre stora partierna som främst brukar nämnas i sammanhanget med stor sannolikhet kommer att sitta i olika politiska grupper i det nya parlamentet (det blir inte helt klart förrän i slutet av juni). Nationella fronten med 24 mandat och dess fyra vapendragare kommer att försöka finna minst två andra partier för att bilda en grupp från minst sju medlemsländer, vilket är kravet. Oberoendepartiet Ukip med 23 mandat har sin gamla grupp Frihetens och demokratins Europa, som dock kan få problem eftersom medlemspartierna från Grekland, Slovakien och Frankrike åkt ut och tidigare medlemmen Lega Nord gått över till Nationella fronten. Dessutom flirtar Dansk Folkeparti med den EU-skeptiska konservativa gruppen som bildades efter förra valet på initiativ av det brittiska Tories. Det finns nya potentiella medlemmar, som Alternativ för Tyskland eller polska Nya högerpartiet, men frågan är om det räcker för att nå upp till representationen från minst sju medlemsländer.

Var det tredje stora ”populistiska” partiet, italienska Femstjärnor- rörelsen M5S med 21 mandat till slut kommer att hamna är en öppen fråga. Rörelsen är inte ansluten till och har inte utvecklat kontakter med någon annan partikonstellation. Rörelsen blev Italiens största parti i förra årets parlamentsval, men fick se sig slagen av Demokartiska partiet i Europavalet. Demokratiska partiet som leds av premiärminister Matteo Renzi kommer med 27 mandat att tillsammans med tyska SPD att dominera den socialdemokratiska gruppen i parlamentet. Femstjärnor-rörelsen styrs hårt av sin grundare, f.d. tv-komikern Beppe Grillo, som drivit en frenetisk valkampanj med häftiga utfall mot EU och det politiska etablissemanget men också med allt tydligare inslag av invandringsfientlighet.

Alla dessa partier skiljer sig åt när det gäller historia, bakgrund och väljarstöd. I grundläggande ekonomiska frågor står de ofta på helt olika barrikader – frihandel och marknad gäller t.ex. för nederländska Frihetspartiet och protektionism och statlig styrning för Nationella fronten. Det är också svårt att hitta tydliga samband mellan medborgarnas syn på EU och på sina egna liv och framgångarna för högerradikala partier. Danskarna tillhör Europas mest nöjda och optimistiska folk, ändå väljer de Dansk Folkeparti. Förtroendet för myndigheter och politiska institutioner är i allmänhet högre i Nordeuropa samtidigt som högerradikala partier växer i styrka medan hårt krisdrabbade länder som Spanien, Portugal och Irland saknar extremhöger. I Grekland är det framför allt vänsterfronten Syriza och nyfascistiska Gyllene Gryning, som mobiliserar EU-kritiken .

Framgångarna för ”högerpopulism” handlar kanske snarare om vilken nationell självbild som ligger latent i väljarkåren. I gamla centralstater som Danmark, Sverige, UK och Frankrike finns nationalistiska och patriotiska strömningar och drömmar om fornstora dagar. Den franska republikanska retoriken kan förefalla närmast löjeväckande, när den drar på för fullt om ”frihet, jämlikhet och broderskap” eller om ”Frankrikes ära”. Det är en självbild som knappast har mycket att hämta i en ny globaliserad värld, med nya maktcentra och nya värderingar och produktions- och konsumtionsmönster . För många medborgare i gamla imperienationer som Frankrike och Storbritannien kan den nya världsordningen vara hårdsmält. Den högerradikala nationalismen med sin starka betoning av etnicitet drar till sig väljare mer än konkret motstånd mot EU, euro eller Schengen. I sista hand kommer ”hotet mot nationen” mer från Afrika och Mellanöstern än från Bryssel.

En sak har i alla fall nästa alla ”högerpopulistiska” rörelser gemensamt: strävan efter omgivningens respekt och acceptans. De vill bli betraktade som ”normala” politiska partier, ”avdiaboliserade”, som det heter med en gallicism. Nationella fronten är nu ”avdiaboliserad” förklarade partiledaren Marine Le Pen efter valet den 25 maj. Partiet har blivit rumsrent. Förklaringen till denna ”normalisering” är att Marine Le Pen lyckats där fadern Jean-Marie misslyckades.  Hon har byggt upp en väl fungerande landsomfattande partiapparat av motiverade sympatisörer. Under faderns sista år som partiledare var partiet splittrat och partiekonomin körd i botten.  Han var egentligen aldrig intresserad av att ta konkret politiskt ansvar. Hon har lyckat framstå som ”regeringsduglig” trots – eller tack vare – omfattande och ofta negativ bevakning i medierna. Hon har vunnit slaget om geografi och sociologi. Nationella frontens väljare är inte längre lågutbildade män i de gamla gruvdistrikten i nordöst eller äldre Algerietnostalgiker längst Medelhavet.

Fronten har nu väljare över hela landet, i alla åldrar, kön och sociala klasser och på alla nivåer av utbildning och yrkeskompetens. Marine La Pen är med andra ord väl förberedd för att gå till andra omgången i nästa presidentval år 2017. Som situationen är just nu i det franska socialistpartiet så förefaller president Hollande uträknad (knappt 15 procent).  Den borgerliga oppositionen UMP (runt 20 procent) är djupt splittrad mellan Europavänner och dem som likt förre presidenten Nicolas Sarkozy vill bekämpa Nationella fronten med dess egna medel – EU-kritik, inskränkningar i den fria rörligheten och skydd för franskt näringsliv. Det är i vilket fall som helst denna institutionalisering som kommer att avgöra de högerradikala partiernas framtida utveckling. Där de” normaliseras” kommer de att bli en inrikespolitisk faktor att räkna med. Där de stannar kvar i marginalen eller är alltför beroende av en enda frontfigur, kommer de att leva farligt. Efterfrågan på demagoger är inte lika stor som förr.

Christian Andersson

Ett konserverande system?

Journalistikforskningen har teoriproblem, konstaterade Thomas Hanitzsch från München när den sista av panelerna runt 10-årsjubileet av divisionen hölls på söndagseftermiddagen. Rubriken var ”The way forward”, och det var Södertörnkända Jane Singer (numera på City University i London) som höll ihop diskussionen. Problemen hänger ihop med systemet, konstaterade han: Många paper till konferenser skrivs för meritering på hemmaplan, och då är det säkrare att skriva en enkel empirisk redovisning, och svårare och mer riskabelt att försöka utveckla teorier. Det akademiska systemet nöjer sig med att paper blir antagna, och för meritering på hemmaplan spelar det ingen roll vad de handlar om. Dessutom gör systemet med peer-review att nya teorier ibland möts med misstro,eftersom man inte känner igen det, redaktörer och organisatörer skickar tillbaka det.

– Transformeringen av journalistiken kräver nya idéer och nya teorier som kan förklara den, sa Hanitzsch som de senaste åren varit redaktör för ICAs tidskrift Communication Theory. Vi saknar inte det intellektuella kapitalet, men istället är det samma saker som upprepas.

Panelkollegan Kevin Barnhurst från University of Leeds tog upp den kastade handsken och la till ett historiskt perspektiv. Han pekade på att journalistiken uppstod som en produkt av realismen på 1800-talet, och problemet är att vi inte längre lever i den gamla modernistiska världen, att de gamla teorierna inte fungerar.

Diskussionen reser frågan om ny kunskap verkligen kan skapas inom det akademiska systemet. I paper efter paper, session efter session återupprepas teorier som bekräftas i nya undersökningar. Kanske systemet har fär många inneboende konserverande funktioner som tvingar forskare att anpassa sig till gällande tänkande? Nytänkande premieras sällan, och det är säkrare att reproducera de gamla teorierna om man vill få sina artiklar och konferenspaper antagna. Det är lite som de japanska dagstidningarna som Kaori Hayashi berättade om på söndagsmorgonen – upplagorna hålls uppe genom ett distributionssystem med kvarterslokaler (”senbaiten”) som centraler och dessa nätverk sköter all försäljning av prenumerationer. Eftersom upplagorna hålls uppe ser inte de gamla och konservativa tidningsdirektörerna någon anledning att satsa digitalt, trots att de unga under 35 år inte läser papperstidningen längre (fast de har fortfarande prenumerationer genom sin kvarterslokal).

Samtidigt gäller det att inte falla för enkla och populära beskrivningar av det nya mediesystemet. Matt Hindman från Arizona var en av deltagarna i en panel som handlade om vad överflödet av information leder till i ett demokratiskt perspektiv. Matt Hindman tog fram Negropontes gamla visioner om att överflödet av information skulle leda till radikal decentralisering av kommunikationssystemet. Problemet med detta är bara att det inte är sant – istället är det jättar som Google, Yahoo och Facebook som kontrollerar systemet. Vi missförstod ekonomin i storskaligheten, konstaterade Hindman som konstaterade att det bara är jättarna som kan bygga stora publiker, serverhallar för distribition och som samlar på sig informationen om alla användare.

Fast något händer i alla fall – Tanja Aitamurto från Finland har de senaste sex åren arbetat med innovationer i Stanford, och under en middag på den lokala ekologiska restaurangen berättade hon om sina studier om hur medborgare dras in i journalistikens granskningar med t ex crowdsourcing. Hon har också arbetat tillsammans med Seth Lewis från Minnesota som besökte Södertörn förra året. Kanske vi redan ser hur journalistiken förändras – det gäller ”bara” att lyfta upp detta till en teoretisk nivå som gör att våra ”teoretiska kartor” över fältet kan uppdateras.

Seth Lewis är också en av de som ska leda divisionen in en dessa nya teoretiska höjder. Han är sekreterare, och ny ordförande blev Matt Carlson från St Louis. Vice ordförande och ansvarig för programmet blir Henrik Örnebring från Karlstad, och den nordiska forskningen visar därmed att vi ligger långt framme. Det blir Matt, Henrik och Seth som lägger upp programmet för nästa års ICA – San Juan på Puerto Rico 21-25 maj 2015.

 

1 2 3