Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

Högern och extremhögern slåss om gruppbildningen i EU-parlamentet

 

Till höger om kristdemokraterna slåss högerextrema och konservativa inbördes för att kunna bilda politiska grupper i det nyvalda Europaparlamentet. I nästa vecka måste gruppbildning vara klar.

Brittiska Tories lämnade den stora kristdemokartiska/konservativa gruppen i Europaparlamentet och bildade en egen grupp – Europeiska konservativa och reformister – efter förra EU-valet 2009. I valet i maj 2014 tappade regerande Tories visserligen ett par mandat och det tjeckiska systerpartiet ODS var nära att utplånas. Men det gick bra för andra partier i gruppen, som polska Lag och ordning, och dessutom har nya medlemspartier kommit till, som tyska Alternativ för Tyskland, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.  Det brittiska regeringspartiet är en attraktiv samarbetspartner för många EU-skeptiska partier. Att räknas bland ”konservativa och reformister” bidrar till att göra högerextremister respektabla både på den internationella och på den nationella scenen.

Att David Cameron går ihop med det EU-skeptiska Alternativ för Tyskland förbättrar däremot knappast hans relationer med den tyska förbundskanslern Angela Merkel. I vilket fall som helst så är gruppen Europeiska konservativa och reformister gott och väl i hamn när det gäller att uppfylla parlamentets krav för att få bilda en politisk grupp: det ska vara mint 25 ledamöter från minst sju länder. Gruppen kan få mellan 60 och 70 ledamöter från ett dussintal länder och hotar därmed den liberala gruppens position som parlamentets tredje största grupp, efter kristdemokrater och socialdemokrater. Det blir i så fall ett avancemang från femte plats i det gamla parlamentet, där de konservativa och reformisterna också hade färre ledamöter än den gröna gruppen.

Ytterligare två politiska grupper på högerflanken slåss om de nyvalda högerextremisterna inför deadline i nästa vecka, då grupperna måste ha bildats för att kunna presentera kandidater till parlamentets många viktiga förtroendeuppdrag. Val till de olika uppdragen i parlamentets ledning och till utskottens presidier sker när det nya parlamentet sammanträder för första gången i första veckan av juli. Båda grupperna har tillräckligt med ledamöter, men har svårt att få ihop tillräckligt många medlemsländer.

Gruppen Frihetens och demokratins Europa, som domineras av det brittiska Oberoendepartiet Ukip, fick en stor framgång i förra veckan när Beppe Grillos italienska Femstjärnerörelse efter en märklig medlemsomröstning på nätet valde att liera sig med Ukip. Men trots Ukips segerval med 25 mandat och trots tillskottet av 17 nya ledamöter från Femstjärnerörelsen så är gruppens framtid osäker. Den har efter valet i maj förlorat medlemspartier till andra grupper, partier som Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och Lega Nord. Och flera tidigare medlemspartier från Frankrike, Grekland och Slovakien klarade inte omval. De enda säkra medlemmarna är två små partier från Nederländerna och Tjeckien. Sannolikt kan gruppen också räkna med Litauens förre president Rolandas Paksas, vars parti Ordning och rättvisa ingick i gruppen under den förra mandatperioden. Gruppen är med andra i stort behov av Sverigedemokraterna. Men inte ens det räcker. Även med Sverigedemokraterna blir det bara sex medlemsländer.

Också franska Nationella fronten har problem trots sitt segerval. Ledamöter har man gott om, men inte medlemsländer. Säkra partier i den grupp som kanske kan bildas under namnet Europeiska frihetsalliansen är nederländska PVV, österrikiska FPÖ, italienska Lega Nord och belgiska Vlaams Belang. Men det saknas fortfarande två medlemsländer. De polska högerextremisterna i Kongressen för den nya högern är en möjlighet. Men partiledaren Janusz Korwin-Mikke kan vara litet väl extrem även i denna grupp. Han är motståndare till kvinnlig rösträtt och har försvarat Hitler. Sedan återstår ett antal nyfascistiska partier – grekiska Gyllene Gryning, tyska Nationaldemokraterna, ungerska Jobbik – som sannolikt lär få stanna ute i den grupplösa politiska kylan.

Lösningen på problemet att samla representanter från minsta sju medlemsländer kan ibland finnas i partisplittring. Många EU-skeptiska småpartier saknar stadga och partilojalitet. Ett ganska vanligt fenomen är att de sprider sina nyvalda ledamöter över flera grupper. Det finns många exempel på detta i från tidigare valperioder. Ledamöterna väljer olika grupper i parlamentet, ibland av ideologiska skäl men också på grund av rent personliga motsättningar.

En politisk grupp kan bildas senare under den femåriga mandatperioden. Det händer saker hela tiden, särskilt ute på högerflygeln, där ledamöter kan vandra fram och tillbaka mellan grupperna. Fördelningen av förtroendeuppdrag – särskilt de viktiga utskottsplatserna – sker i princip bara två gånger under mandatperioden, nu vid det konstituerande sammanträdet i början av juli och sedan i halvtid, efter två och ett halvt år, dvs. vid årsskiftet 2016/2017. I princip fördelas posterna proportionellt i förhållande till antalet ledamöter i varje politik grupp. Men det är inte säkert att ledamöterna följer denna informella regel. När extremhögern senast lyckades få ihop en politisk grupp i januari 2007, röstade majoriteten i kammaren på andra kandidater till de platser i utskottens ledning, som extremhögern egentligen skulle ha haft.

När det gäller Sverigedemokraterna talar alltså mycket för att de till slut hamnar i samma grupp som de brittiska EU-motståndarna och de italienska populisterna, i gruppen Frihetens och demokratins Europa. Men om brittiska Ukip och italienska Femstjärnerörelsen inte får ihop de nödvändiga sju medlemsländerna, så väntar den politiska öknen bland de grupplösa. Där kan de mycket väl få sällskap av sina närmaste konkurrenter, franska Nationella fronten och dess fyra vapendragare från Nederländerna, Belgien, Österrike och Italien.  Om detta inträffar skulle Europaparlamentet få över 100 politiska vildar bland sina 751 ledamöter. Nytt rekord.

Christian Andersson

 

 

 

Journalister i tre länder genomlysta

I en av sessionerna på CEECOM2014 hade vi den sista stora redovisningen från forskningsprojektet Journalism in change som pågått 2011-2014 på Södertörns högskola. Inför en fullsatt sal med ett 40-tal medieforskare från hela Östeuropa och Ryssland var vi fem projektdeltagare som berättade om våra resultat. Som kommentator hade vi fått journalistforskningens nestor David Weaver från University of Indiana.

I projektet har vi undersökt hur journalistiska professionella kulturer i Polen, Ryssland och Sverige påverkas av medieutvecklingen. Det är tre olika mediesystem, men den tekniska utvecklingen är densamma. Frågan har varit om detta innebär att journalister i de tre länderna tänker och arbetar med på samma sätt eller om skillnader består. För att få svar har vi gjort en enkät till 1500 journalister i de tre länderna och djupintervjuat 20journalister i varje land.

Vi hade fem delar i vår redovisning:

Michal Glowacki från universitetet i Warszawa gick igenom resultat om vilka som är journalister – ålder, kön och utbildning, hur starka de professionella institutionerna är, anställningsformer och lön. Skillnaderna är stora och verkar snarast öka; i Ryssland är nästan 70 % av journalisterna under 35 år, många ser yrket som ett steg i karriären till andra områden, i Polen är journalisterna pressade av dåliga löner, bara 20 % är med i facket och många arbetar samtidigt med andra områden, i Sverige blir journalistkåren bara äldre och 38 % är över 50 man har bra lön och väntar på pensionen.

Maria Anikina från universitetet i Moskva jämförde journalistiska ideal och värderingar, och såg att det finns både likheter och skillnader. Granskningsidealet är starkast i Sverige, medan ett mer utbildande och aktivistiskt ideal är starkare i Ryssland. Men i alla länder är de grundläggande idealen desamma – korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Boguslawa Dobek Ostrowska från universitetet i Wroclaw analyserade relationen mellan journalister och politik i de tre länderna. Hon kom fram till att det i Sverige råder en ganska jämbördig relation politik och journalistik, medan det i Ryssland är en asymetriskt förhållande där politiken dominerar över medierna. Polen ligger någonstans i mitten.

Elena Johansson från Södertörn beskrev hur journalister i alla tre länderna tar in sociala medier som nya verktyg i de gamla arbetsprocesserna. Traditioner spelar stor roll, t ex den ryska litterära traditionen och den politiska kontrollen över medier gör att bloggar får en viktig roll för ryska journalister; över 40 procent av de ryska journalisterna i undersökningen bloggar själva minst varje vecka. I Sverige är sociala medier mer ett redskap i research och för att hållakontakt med i första hand kollegor och även med publiken.

Jag själv lyfte fram siffror runt den journalistiska autonomin, hur stor frihet journalister upplever att de har i det dagliga arbetet när det gäller att välja ämnen och vinklar. Det visar sig att denna upplevda frihet är ganska lika i alla tre länderna. Hälften av de ryska journalisterna säger att pressfriheten har minskat, men samtidigt har de stor frihet i det dagliga arbetet och en ökande möjlighet att påverka innehållet. Denna paradox förklaras i första hand med självcensur, påpekade en av de ryska forskarna i publiken; om man undviker de känsliga ämnena och håller sig inom ramarna upplevs friheten lika stor där som i andra länder.

David Weaver var imponerad över projektet. Men han såg samma problem hos oss som i den stora ”Global Journalist” som han lett sedan 1980-talet; att journalistundersökningar inte säger så mycket om det faktiska medieinnehållet. Han betonade att man måste gå ett steg vidare och fråga sig vad journalisternas åsikter och värderingar betyder i ett samhälleligt sammanhang. I framtiden kanske man kan koppla jämförande journalistundersökningar till innehållsanalyser, föreslog David Weaver.

Det är bara att hålla med Davids kommentar. Men det blir ett annat projekt. Tills dess får vi borra djupare i våra analyser inför den antologi som ska produceras från projektet. Utkast till kapitel finns redan, och dessa ska nu bearbetas under sommaren och hösten. Någon gång runt årsskiftet utkommer boken på Peter Langs förlag, ett stort tyskt förlag för vetenskaplig litteratur.

Gunnar Nygren

Medier i öst 25 år efter murens fall

25 år av mediefrihet och offentlighet i Central- och Östeuropa är temat för den pågående CEECOM2014 i Wroclaw i Polen. CEECOM samlar medieforskare från hela regionen, närmare 200 forskare från över 20 länder deltar i diskussioner och presenterar sin forskning – här finns forskare från både Ryssland och Ukraina, från välutvecklade EU-länder som Estland och Slovenien såväl som från mer korrupta  länder som Rumänien. Även en hel del ledande forskare från väst, t ex journalistundersökningarnas fader David Weaver från Indiana University och Wolfgang Donsbach från Dresden.

Som stad representerar Wroclaw mycket historia. För 70 år sedan var det en tysk stad under namnet Breslau, och alla de gotiska katedralerna påminner om en välmående stad som också var Habsburgsk innan den blev tysk. Efter kriget ritades gränserna om av stormaktsledarna. Tyskarna kördes ut, och in kom polacker från de områden som nu skulle tillhöra Sovjetunionen – människor, minnesmärken och universitetsbibliotek från den tidigare polska staden Lvov fyllde upp Breslau och gjorde den till Wroclaw. På restaurang Lwowska vid torget berättar konferensens organisatör Boguslawa Dobek Ostrowska om hur hennes föräldrar flyttades från en by utanför Lvov. Och nu är Lvov den del av Ukraina med en stark ukrainsk nationalism.

Historien är närvarande också på konferensen. Det är eftertanke ett kvartssekel efter murens fall, och de svartvita bilderna från 1989 med Lech Walesa och de andra aktivisterna från Solidanosc känns gamla. Statsvetaren Anton Antoszewski från Krakow inleder självkritiskt:

-Vi trodde att den liberala demokratin var det oundvikliga slutet på det vi kallade transition från kommunismen. Nu vet vi att vi hade fel. Demokrati är bara en av tre tänkbara utvecklingslinjer – den andra är ett återvändande till auktoritära styren och den tredje att en del länder som Ukraina hängt kvar i en avbruten transition.

De auktoritära länderna har ofta en stark presidentmakt som bygger på vertikala strukturer, mycket informell makt som utövas i det som statsvetarna kalla klientrelationer, enligt Antoszewski. De har ingen välorganiserad opposition och några maktskiften i normala former förekommer inte. Makten ligger kvar hos den gamla eliten.

Det är en stark närvaro av ryska forskare på konferensen. Det är tydligt att de vill hålla kontakterna utåt levande i en tid då Putin betonar nationalismen och sätter det ryska främst. Men det finns också olika förhållningssätt bland de ryska forskarna. Äldre akademiker som Sergej Korkonosenko från Petersburg betonar den nationella ryska identiteten som något som måste försvaras, att den ryska traditionen i medier och journalistik är annorlunda och minst lika bra som den i väst. Elena Vartanova som är chef för journalistikfakulteten i Moskva tog också upp den ryska traditionen – men mer som en förklaring och betonade den statliga styrning och censur av medierna som fanns långt innan sovjetmakten:

– Vi måste påminna oss om att alla länder ska inkluderas i ett långt perspektiv, sa hon i den inledande debatten. Journalistiken i Ryssland har alltid varit nära knuten till makten, den formades långt tidigare är under sovjettiden som i ett  top-down  perspektiv. Statens roll är utgångspunkten, och därför ser Ryssland mer åt BRICS-länderna idag när det gäller medier, än åt västliga líberala demokratier.

Under ytan på konferensen finns också Ukraina. Det är ingen särskild panel som ägnas konfliken, och de ryska forskarna säger  korridorerna att frågan ännu är för känslig. Forskning är också en långsam process, och det finns ännu inte några resultat att redovisa om mediernas roll i konflikten. Det finns annan pågående forskning i Ryssland om hur nationalismen växer på nätet och bloggar, de alternativa medieformerna verkar bli koloniserade av Putins nationalism samtidigt som sociala medier som Vkontakte och bloggar läggs under starkare kontroll, berättar en forskare.

Det finns också ukrainska forskare på konferensen, även om de inte är lika många och lika tunga. En doktorand från Kiev, Olena Kutovenko,  berättar om journalistutbildning där hälften av alla fakulteter är ”fake-faculties” – man går dit och skriver in sig och får ett diplom ett år senare. Ingen undervisning och alla pengar går till någon byråkrat. För att komma åt det inför nu de riktiga utbildningarna i samarbete med branschen ett ”journalistpass” som garanterar en viss typ av utbildning. Men efter Janukovitj fall finns det hopp – den korrupta ministern är borta och den nya är tidigare rektor på ett välansett universitet i Kiev.

Samtidigt pågår ett lågintensivt inbördeskrig i östra Ukraina, och en ukrainsk forskare från Charkiv berättar i en paus om hur hon ordnat hjälptransporter. På kommande konferenser går det inte att undvika att ta upp mediernas roll centrala roll i detta ”postmoderna krig”.

wroclaw1

Några av sesionerna på konferensen hölls i Oratorium Mariaum i universitetets gamla byggnad. Universitetet byggdes i början av 1700-talet i en svultstig barockstil, och blev helt utbombat 1945. Det är nu helt renoverat

 

 

 

Lokalt, lokalt, lokalt

Lokaljournalistiken tycks få en renässans. Åtminstone som lockbete för en bransch som brottas med svår betalningsovilja hos de yngre generationerna.
Kombinationen tv och lokala nyheter kan bli sommarens fluga. Smålandsposten har redan gått i bräschen genom att börja sända division fyra matcher i fotboll till läsekretsen. Och tidningsutgivarna ropade nyligen hurra när siffrorna för den lokala annonseringen (till skillnad från all annan pressannonsering) plötsligt visade på plus en hel månad jämfört med föregående år.

Jönköpings-Posten, som till hör den koncern som dröjde längst med att skapa egna hemsidor, har nu rusat fram till täten och sänt egen TV under beteckningen ”riktig lokal TV”. Andra koncerner har haft lokal-TV en längre tid, t ex ägarna av Norrköpings Tidningar.

Men den lokalistiska trenden saknar inte motsägelser. Jag gissar att de flesta medieägare håller med om att det lokala materialet är för viktigt för att förringas. Men samtidigt har många lokalredaktionerna dragits in av besparingsskäl. Och ersättningen? Ibland blir det påvert. Som t ex när Skånska Dagbladet nyligen lanserade en rad gratistidningar i mellersta Skåne. Dock utan undersökande journalistik. Den får man hitta någon annanstans, deklarerade tidningsledningen på en närgången fråga från tidningen Medievärlden.

En annan motsägelse: när det gnisslar i de stora koncernerna väljer man att göra sig av med det lokala. Ett exempel är Göteborgsbaserade Stampen som nu annonserat ut Mitt-i-tidningarna, en kassako men på östkusten.

För någon vecka sedan var jag och lyssnade på ett seminarium om den lokala demokratins utveckling i världen. Arrangör: Idea, den internationella valdemokrati-institutionen. En ny rapport visar att utbredningen och uthålligheten i upprätthållande av seriösa lokal- och regionalval stadigt är på tillväxt i världen. Denna glädjande utveckling gynnar och gynnas av lokala massmedier som kan ge läsekretsen ett kritiskt forum i närområdet.

Här hemma fick vi en annan debatt när TV4 plötsligt valde att stänga sina regionala tv-sändningar. Det är ingen hemlighet att man i de kommersiella tv-bolagen är nervösa för att råka ut för samma vikande kurvor som papperstidningsbranschen. Det regionala har aldrig varit ett koncept som gått hem. Men vad händer med granskningen av lokal och regional politik när bevakningen tunnas ut?

Dagens massmediekris ska inte ses om en kris för den lokala nyhetsbevakningen utan som en kris för papperstidningarna, konstaterade nyligen massmedieprofessorn Ingela Wadbring när hon gästade Södertörns högskola för att presentera ett nytt forskningspaper i frågan. Med hjälp av den outsinliga SOM-undersökningen konstaterar Wadbring att det är de yngsta generationerna som sviker de lokala nyhetstidningarna. De yngre har alltid läst nyhetstidningar i mindre utsträckning än de äldre generationerna, konstaterar Wadbring i rapporten som skrivits tillsammans med kollegan från Göteborg Annika Bergström. Men – idag är gape4t mellan yngre och äldre större än någonsin. Och det finns inget som tyder på en utveckling i någon annan riktning.

En dagspressjournalist beskrev dilemmat i ett samtal förra året. Hans arbetsplats, en regional nyhetstidning, förlorar varje år 400 hushåll som prenumeranter, samtliga tillhörande den äldsta generationen. Men hur ska de ersättas? Det tycks inte spela någon roll hur man än försöker. Resultatet är upplagekurvor som stadigt pekar nedåt. Det är inte svårt att gissa sig till att följden blir krympande resurser för lokal journalistik.

För den traditionella mediebranschen ställer detta stora krav på nytänkande. Jag ber att få efterlysa ett vinnarkoncept bortom lokala fotbollsmatcher och annonsblad.

Jöran Hök