Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

Varför var Europavalet 2014 en ”jordbävning”?

”Jordbävning”, ”jordskred”, ”åsknedslag”, reaktionerna på de EU-fientliga högerradikalernas framgångar i Europavalet vimlar av metaforer hämtade från Naturen, obeveklig och oförutsägbar. När det gamla politiska etablissemanget tolkar valresultatet i sådana termer, handlar det snarare om ett försök att dölja sina egna misslyckanden. Den högerradikala framgången var varken obeveklig eller oförutsägbar. Den har varit på gång i åratal, tydlig och klar.

I rader av opinionsundersökningar har det under de senaste åren stått klart och tydligt för var och en att högerradikala EU-fientliga partier varit på frammarsch i minst hälften av EU:s medlemsländer. Opinionsundersökningar kan viftas bort, men trenderna har bekräftats i olika allmänna val. I Frankrike där naturmetaforerna nu står som spö i backen fick Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen 18 procent av rösterna i presidentvalets andra omgång våren 2002, efter att ha slagit ut socialisten Lionel Jospin i första omgången. Tio år senare, våren 2012, fick dottern Marine exakt lika stor andel av rösterna i presidentvalets första omgång. Det tyder på ett stabilt väljarstöd på hög nivå.

Att Nationella fronten har fått dålig parlamentarisk utdelning på sina valframgångar beror på det franska valsystemet.  Till skillnad från Europavalen som är proportionella (som i Sverige) så gäller majoritetsval i de nationella valen. I första omgången krävs absolut majoritet . Om ingen kandidat får över hälften av de angivna rösterna så går de kandidater som fått över 12,5 procent vidare till en andra omgång. Där gäller då enkel majoritet, flest röster vinner. Det är ett system som effektivt sorterar bort småpartier. Den socialistiske presidenten François Mitterrand införde 1986 proportionella val, vilket ledde till att Nationella fronten fick in ett trettiotal ledamöter i den franska nationalförsamlingen. När en borgerlig regering tog över två år senare, var en av dess första åtgärder att återinföra majoritetsvalen. Sedan dess har Nationella fronten haft ytterst få ledamöter i valda församlingar, nationellt, regionalt eller lokalt.

Också i Storbritannien är det systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar som fungerar som effektiv spärr mot småpartier.  I valkretsarna gäller principen ” vinnaren tar allt”. Det EU-skeptiska Oberoendepartiet Ukip fick starkt väljarstöd i de brittiska lokalvalen i slutet av maj men framgångarna fick på grund av valsystemet inget genomslag när det gäller antalet platser i valda församlingar eller regeringsmakt i städer och kommuner. I Europavalet gäller däremot sedan 1999 proportionella val. Den valreformen bidrog till att den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet det året blev större än socialdemokraterna, en ordning som består ännu 15 år och tre Europaval senare.  Tack vare de proportionella valen fick Ukip tre mandat i Europaparlamentet 1999 och 12-13 mandat i de följande valen 2004 och 2009.

Andra högerradikala partier som nu gör att det politiska etablissemanget säger sig vara ”chockat” har i själva verket funnits i årtionden med tvåsiffriga procentandelar av väljarkåren. Det österrikiska folkpartiet FPÖ har ensamt eller tillsammans med utbrytarpartiet BZÖ haft närmare 30 procent av rösterna i nationella val liksom i Europavalen 1996 och 1999. Partiets knappa 20 procent i valet den 25 maj i år kan knappast kallas ”historiskt jordskred”.  Belgiska Vlaams Belang tog sig i årets Europaval knappt över tröskeln till parlamentet mot 10-15 procent av rösterna i tidigare val 2009 och 2004. Italienska Lega Nord halverades och nederländska Frihetspartiet fick 12 procent, långt ifrån de 17 procent som man fick i 2009 års Europaval. Det är dessa fyra partier som tillsammans med Nationella fronten är kärnan i Europeiska alliansen för frihet, som partiledarna Marine Le Pen och Geert Wilders lanserade med buller och bång i slutet av förra året. Den alliansen ska inte blandas ihop med Europeiska fria alliansen, en organisation för regional partier i medlemsländerna, som numera ingår i Europaparlamentets gröna grupp.

En annan viktig faktor bakom ”den högerpopulistiska jordbävningen” är att de tre stora partierna som främst brukar nämnas i sammanhanget med stor sannolikhet kommer att sitta i olika politiska grupper i det nya parlamentet (det blir inte helt klart förrän i slutet av juni). Nationella fronten med 24 mandat och dess fyra vapendragare kommer att försöka finna minst två andra partier för att bilda en grupp från minst sju medlemsländer, vilket är kravet. Oberoendepartiet Ukip med 23 mandat har sin gamla grupp Frihetens och demokratins Europa, som dock kan få problem eftersom medlemspartierna från Grekland, Slovakien och Frankrike åkt ut och tidigare medlemmen Lega Nord gått över till Nationella fronten. Dessutom flirtar Dansk Folkeparti med den EU-skeptiska konservativa gruppen som bildades efter förra valet på initiativ av det brittiska Tories. Det finns nya potentiella medlemmar, som Alternativ för Tyskland eller polska Nya högerpartiet, men frågan är om det räcker för att nå upp till representationen från minst sju medlemsländer.

Var det tredje stora ”populistiska” partiet, italienska Femstjärnor- rörelsen M5S med 21 mandat till slut kommer att hamna är en öppen fråga. Rörelsen är inte ansluten till och har inte utvecklat kontakter med någon annan partikonstellation. Rörelsen blev Italiens största parti i förra årets parlamentsval, men fick se sig slagen av Demokartiska partiet i Europavalet. Demokratiska partiet som leds av premiärminister Matteo Renzi kommer med 27 mandat att tillsammans med tyska SPD att dominera den socialdemokratiska gruppen i parlamentet. Femstjärnor-rörelsen styrs hårt av sin grundare, f.d. tv-komikern Beppe Grillo, som drivit en frenetisk valkampanj med häftiga utfall mot EU och det politiska etablissemanget men också med allt tydligare inslag av invandringsfientlighet.

Alla dessa partier skiljer sig åt när det gäller historia, bakgrund och väljarstöd. I grundläggande ekonomiska frågor står de ofta på helt olika barrikader – frihandel och marknad gäller t.ex. för nederländska Frihetspartiet och protektionism och statlig styrning för Nationella fronten. Det är också svårt att hitta tydliga samband mellan medborgarnas syn på EU och på sina egna liv och framgångarna för högerradikala partier. Danskarna tillhör Europas mest nöjda och optimistiska folk, ändå väljer de Dansk Folkeparti. Förtroendet för myndigheter och politiska institutioner är i allmänhet högre i Nordeuropa samtidigt som högerradikala partier växer i styrka medan hårt krisdrabbade länder som Spanien, Portugal och Irland saknar extremhöger. I Grekland är det framför allt vänsterfronten Syriza och nyfascistiska Gyllene Gryning, som mobiliserar EU-kritiken .

Framgångarna för ”högerpopulism” handlar kanske snarare om vilken nationell självbild som ligger latent i väljarkåren. I gamla centralstater som Danmark, Sverige, UK och Frankrike finns nationalistiska och patriotiska strömningar och drömmar om fornstora dagar. Den franska republikanska retoriken kan förefalla närmast löjeväckande, när den drar på för fullt om ”frihet, jämlikhet och broderskap” eller om ”Frankrikes ära”. Det är en självbild som knappast har mycket att hämta i en ny globaliserad värld, med nya maktcentra och nya värderingar och produktions- och konsumtionsmönster . För många medborgare i gamla imperienationer som Frankrike och Storbritannien kan den nya världsordningen vara hårdsmält. Den högerradikala nationalismen med sin starka betoning av etnicitet drar till sig väljare mer än konkret motstånd mot EU, euro eller Schengen. I sista hand kommer ”hotet mot nationen” mer från Afrika och Mellanöstern än från Bryssel.

En sak har i alla fall nästa alla ”högerpopulistiska” rörelser gemensamt: strävan efter omgivningens respekt och acceptans. De vill bli betraktade som ”normala” politiska partier, ”avdiaboliserade”, som det heter med en gallicism. Nationella fronten är nu ”avdiaboliserad” förklarade partiledaren Marine Le Pen efter valet den 25 maj. Partiet har blivit rumsrent. Förklaringen till denna ”normalisering” är att Marine Le Pen lyckats där fadern Jean-Marie misslyckades.  Hon har byggt upp en väl fungerande landsomfattande partiapparat av motiverade sympatisörer. Under faderns sista år som partiledare var partiet splittrat och partiekonomin körd i botten.  Han var egentligen aldrig intresserad av att ta konkret politiskt ansvar. Hon har lyckat framstå som ”regeringsduglig” trots – eller tack vare – omfattande och ofta negativ bevakning i medierna. Hon har vunnit slaget om geografi och sociologi. Nationella frontens väljare är inte längre lågutbildade män i de gamla gruvdistrikten i nordöst eller äldre Algerietnostalgiker längst Medelhavet.

Fronten har nu väljare över hela landet, i alla åldrar, kön och sociala klasser och på alla nivåer av utbildning och yrkeskompetens. Marine La Pen är med andra ord väl förberedd för att gå till andra omgången i nästa presidentval år 2017. Som situationen är just nu i det franska socialistpartiet så förefaller president Hollande uträknad (knappt 15 procent).  Den borgerliga oppositionen UMP (runt 20 procent) är djupt splittrad mellan Europavänner och dem som likt förre presidenten Nicolas Sarkozy vill bekämpa Nationella fronten med dess egna medel – EU-kritik, inskränkningar i den fria rörligheten och skydd för franskt näringsliv. Det är i vilket fall som helst denna institutionalisering som kommer att avgöra de högerradikala partiernas framtida utveckling. Där de” normaliseras” kommer de att bli en inrikespolitisk faktor att räkna med. Där de stannar kvar i marginalen eller är alltför beroende av en enda frontfigur, kommer de att leva farligt. Efterfrågan på demagoger är inte lika stor som förr.

Christian Andersson

Ett konserverande system?

Journalistikforskningen har teoriproblem, konstaterade Thomas Hanitzsch från München när den sista av panelerna runt 10-årsjubileet av divisionen hölls på söndagseftermiddagen. Rubriken var ”The way forward”, och det var Södertörnkända Jane Singer (numera på City University i London) som höll ihop diskussionen. Problemen hänger ihop med systemet, konstaterade han: Många paper till konferenser skrivs för meritering på hemmaplan, och då är det säkrare att skriva en enkel empirisk redovisning, och svårare och mer riskabelt att försöka utveckla teorier. Det akademiska systemet nöjer sig med att paper blir antagna, och för meritering på hemmaplan spelar det ingen roll vad de handlar om. Dessutom gör systemet med peer-review att nya teorier ibland möts med misstro,eftersom man inte känner igen det, redaktörer och organisatörer skickar tillbaka det.

– Transformeringen av journalistiken kräver nya idéer och nya teorier som kan förklara den, sa Hanitzsch som de senaste åren varit redaktör för ICAs tidskrift Communication Theory. Vi saknar inte det intellektuella kapitalet, men istället är det samma saker som upprepas.

Panelkollegan Kevin Barnhurst från University of Leeds tog upp den kastade handsken och la till ett historiskt perspektiv. Han pekade på att journalistiken uppstod som en produkt av realismen på 1800-talet, och problemet är att vi inte längre lever i den gamla modernistiska världen, att de gamla teorierna inte fungerar.

Diskussionen reser frågan om ny kunskap verkligen kan skapas inom det akademiska systemet. I paper efter paper, session efter session återupprepas teorier som bekräftas i nya undersökningar. Kanske systemet har fär många inneboende konserverande funktioner som tvingar forskare att anpassa sig till gällande tänkande? Nytänkande premieras sällan, och det är säkrare att reproducera de gamla teorierna om man vill få sina artiklar och konferenspaper antagna. Det är lite som de japanska dagstidningarna som Kaori Hayashi berättade om på söndagsmorgonen – upplagorna hålls uppe genom ett distributionssystem med kvarterslokaler (”senbaiten”) som centraler och dessa nätverk sköter all försäljning av prenumerationer. Eftersom upplagorna hålls uppe ser inte de gamla och konservativa tidningsdirektörerna någon anledning att satsa digitalt, trots att de unga under 35 år inte läser papperstidningen längre (fast de har fortfarande prenumerationer genom sin kvarterslokal).

Samtidigt gäller det att inte falla för enkla och populära beskrivningar av det nya mediesystemet. Matt Hindman från Arizona var en av deltagarna i en panel som handlade om vad överflödet av information leder till i ett demokratiskt perspektiv. Matt Hindman tog fram Negropontes gamla visioner om att överflödet av information skulle leda till radikal decentralisering av kommunikationssystemet. Problemet med detta är bara att det inte är sant – istället är det jättar som Google, Yahoo och Facebook som kontrollerar systemet. Vi missförstod ekonomin i storskaligheten, konstaterade Hindman som konstaterade att det bara är jättarna som kan bygga stora publiker, serverhallar för distribition och som samlar på sig informationen om alla användare.

Fast något händer i alla fall – Tanja Aitamurto från Finland har de senaste sex åren arbetat med innovationer i Stanford, och under en middag på den lokala ekologiska restaurangen berättade hon om sina studier om hur medborgare dras in i journalistikens granskningar med t ex crowdsourcing. Hon har också arbetat tillsammans med Seth Lewis från Minnesota som besökte Södertörn förra året. Kanske vi redan ser hur journalistiken förändras – det gäller ”bara” att lyfta upp detta till en teoretisk nivå som gör att våra ”teoretiska kartor” över fältet kan uppdateras.

Seth Lewis är också en av de som ska leda divisionen in en dessa nya teoretiska höjder. Han är sekreterare, och ny ordförande blev Matt Carlson från St Louis. Vice ordförande och ansvarig för programmet blir Henrik Örnebring från Karlstad, och den nordiska forskningen visar därmed att vi ligger långt framme. Det blir Matt, Henrik och Seth som lägger upp programmet för nästa års ICA – San Juan på Puerto Rico 21-25 maj 2015.

 

Klyftor innanför och utanför journalistiken

Politisk kommunikation är en av de största divisionerna på ICA-konferenserna. Den firar 40-årsjubileum, och har 700 medlemmar (ICA-medlemmarna är i genomsnitt med i 2,3 divisioner – när områden glider ihop behöver man vara med på fler ställen). Ansvarig för programmet de senaste två konferenserna har varit Jesper Strömbäck, professor på Mittuniversitetet i Sundsvall. I år tog han klivet upp som ordförande för divisionen – grattis!

På lördagen var jag på två intressanta sessioner med politisk kommunikation. På den första presenterades flera innehållsanalyser om politikens plats i medierna. Andrea Umbricht från Zürich redovisade en stor studie med 6000 artiklar från 18 tidningar i sex länder under en 50-årsperiod. Frågan var hur den politiska journalistiken populariserats i ett längre perspektiv, med tysk noggrannhet hade allt detta förankrats teoretiskt i forskning om olika mediesystem (Hallin/Mancini) och slutsatser blev att visst hade den förändrats. Men inte lika mycket i Tyskland/Schweitz som i USA/UK. Mer sensationer och skandaler, men också mer anpassat till publiken. Detta var också poängen från Stephen Cushion från Cardiff som undersökt TV-nyheter i UK sedan 1991 – där tar nya former av liverapportering och frågor från nyhetsankaret till reportern på fältet allt större plats. Men det är inte samma sak som kommersialisering, betonade Cushion utan kan ses som ett sätt att förverkliga ”public service values”  och förklara för medborgarna vad det handlar om.

Mer oroande var då de siffror Michael Karlsson från Karlstad visade på förändringen i ämnesvalen i webbjournalistiken. Han hade undersökt sex webbplatser i Sverige och England, och titeln på hans paper var ”Goodbye politics, hello lifestyle”. Alla sajter rör sig mot en klar tabloidisering, och innehållet på dn.se hade 2012 samma sammansättning som aftonbladet.se tio år tidigare. Politik och samhälle marginaliseras för lifestyle som kan ligga kvar länge och locka läsare, och dessutom kopplas till annonser som drar in pengar.

Efter en långdragen session med tre äldre brittiska gentlemän som konstaterade att journalistikforskningen var bättre förr, så återvände jag till politiken och begreppet ”mediatization”. I en panel gav författarna till en ny bok om begreppet (red Strömbäck/Esser) nya perspektiv. Hittills har mediatization beskrivits som mediernas sätt att påverka och förändra politiken. Men Frank Marcinkowski vände på det, och betonade att den är politikens sätt att utnyttja medierna för att fånga medborgarnas intresse, att det är mediatization som gör politiken möjlig idag. Att relationen är ömsesidig höll alla med om, frågan är bara vilken sida som har övertaget. Det är inte självklart att det är medierna.

I många av sessionerna ä perspektiven jämförande, och det blir tydligt att klyftorna är avgrundsdjupa mellanjournalistikens villkor i olika länder. Lars Willnat redovisade de första resultaten från förra årets undersökning av amerikanska journalister – som han sammanfattade med en tidningsrubrik: Underbetalda, utnyttjade och missnöjda medelålders vita män. Annorlunda var det för de 77 journalisterna på Fidji (i stort set alla på ön) som kartlagts i en enkät – trots blodiga kupper se senaste åren försöker de göra sitt jobb och både granska makten och bidra till landets utveckling.

Klyftorna finns också utanför konferenshotellet  och journalistiken. Det var lördagsshopping på Macy´s och det stora varuhuset med det svenskklingande namnet Nordstrom. Men också fullt av gatumusiker och tiggare som försökte samla ihop smulorna för att få ihop vardagen. En ung kille spelade dragspel för att få ihop avgiften till college, en man spelade jazzstandards på altsaxofon med inlevelse medan dottern satt intill och väntade på att pappa skulle jobba klart. Eroll Garners ”Misty” klingade ut i korsningen av Pike Street 6th Avenue med nya improvisationer och gångar samtidigt som andra betydligt risigare uteliggare höll fram sina slitna muggar från Starbucks.

IMG_1077

”Good life” i Seattle – med Treo och digitala teorier

”Communication and the good life” är temat för årets stora forskningskonferens med ICA, International Communication Association. Det är den 64e konferensen, och i år hålls den i Seattle i USAs nordvästra hörn. Över 2000 paper behandlas i de drygt 20 divisioner som konferensen är indelad i. Medieforskare fyller alla hörn i det stora Sheraton Hotel downtown i Seattle, men det är inte större än att man springer på kollegor från både Södertörn och andra kända ansikten från när och fjärran. En sådan här konferens blir både ett sätt att hålla koll på vad forskningen gör och att återknyta gamla kontakter.

Själv har jag känt mig ganska långt från ”the good life”. Med dygnet upp och ner (nio timmars tidsskillnad)  och en kraftig förkylning som gör omvärlden burkig och avlägsen tog jag mig igenom den första konferensdagen. Tillsammans med medhjälparna Treo och Bafucin.

Denna dag innehöll också min egen presentation i en lite spretig panel under rubriken ”Media systems and Media Markets: Effects on Journalism”. Jag redovisade resultat från vår stora enkät med journalister i Sverige, Ryssland och Polen om vad som påverkar journalisternas känsla av autonomi i jobbet. Att trender i medieutvecklingen både försvagar och kan förstärka journalisters självständighet i det dagliga arbetet. Och att skillnaderna inte är så stora mellan mediesystemen.

En annan forskare i panelen var Andrew Kennis från Texas som redovisade en lång lista på tystade journalister, avslöjanden som stoppats. Denna lista omfattade enbart ledande medieföretag i USA, och han diskuterade de teoretiska modellerna som ska förklara detta- propagandamodellen som betonar strukturer och ägande och andra modeller som betonar självcensur och självpåtagna begränsningar. Intressant parallell till min redovisning av hur ryska journalister trots politiskt tryck, uppfattar sig vara ganska självständiga i jobbet.

En annan forskare i min panel var Helle Sjövaag från Bergen som redovisade en undersökning av vad som händer när Schibsted samordnar sin produktion av regionala tidningar. Hon sa själv att hon brukade vara det positiva nordiska undantaget vid konferenser, och det var hon också nu. Samordningen hade inte gått ut över det lokala som tvärtom stärktes i den nya flerkanalsmiljön.

Många av seminarierna har rubriker som kopplar till sociala medier och hur det pågående skiftet i mediesystemet gör att forskningen måste hitta nya sätt att tänka. En panel på eftermiddagen under ledning av Steen Steensen från Oslo sammanfattade vad det betyder för journalistikforskningen.  I panelen satt ett antal forskare som medverkar i ett kommande dubbelnummer av Journalism Practice på temat, och åhörarna fyllde snabbt stolar, golv och väggar i rummet.  Intressantast för mig var David Domingo från Bryssel som betonade att vi måste gå från att se journalistiken som en institution till att se den mer som ett nätverk, från fasta strukturer till ett antal praktiker där många olika aktörer kan finnas. För att göra detta använde han sig av aktörs-nätverksteori (ANT) som blir alltmer populär för att kunna förstå dagens mer flytande verklighet.

Men det faktum att så många yngre forskare ägnar sig åt sociala medier, föranledde också äldre kollegor att komma med försynta kommentarer. Som på en betydligt glesare besökt panel på morgonen där den polska medieforskarföreningen diskuterade läget för medieforskningen i Öst- och Centraleuropa 25 år efter murens fall. Ett tiotal forskare satt utspridda i salen, och hörde forskaren i politisk kommunikation Gianpetro Mazzoleni från Milano påpeka att man inte ska glömma de gamla medierna, folk ser fortfarande på tv och läser tidningar.

Också Zrinjka Perusko från Kroatien betonade kontinuiteten i synen på hur mediesystem förändras i den ”post-socialistiska” sfären av Europa. Med begrepp som historisk institutionalism och ”path dependency” beskrev hon hur forskningen varit alltför inriktad på vad som hänt efter 1989, och missat de historiska rötterna i varje land. ”Realsocialismen” var inte så enhetlig som man kanske trodde i väst, och man kan inte klumpa ihop utvecklingen i alla länder som en del amerikanska forskare gör. Man kan inte heller överföra modellerna från väst, t ex så betyder inte en marknadsinriktning av medierna att någon slags professionalism växer fram automatisk bland journalister.  Tvärtom har det visar sig i många ”postsocialistiska” länder.

Från detta gick jag direkt till ett metodseminarium om innehållsanalys med datorstöd, det som ofta kallas ”big data”. Nya metoder som lockar många forskare. Ganska nära det vi arbetar med på Södertörn i projektet Datajournalistik, och metoder och arbetsprocess är lika på många sätt.  Forskare från University of Minnesota, från Münster och från Bergen redovisade hur de gjorde och det blev tydligt att detta inte är någon enkel genväg till snabba resultat. Men kanske till andra resultat än vad som tidigare varit möjligt.

Forskning och journalistik ligger ofta nära varandra. Med snabba kast mellan historiska traditioner och digital revolution. Det är det som gör den här konferensen så spännande.

 

IMG_1061

På fiskmarknaden vid Pike Street har den nyfångade vildlaxen från Copper River i Alaska just inkommit. Den har blivit en delikatess, och kostar 38 dollar kilot i disken. Men är den verkligen värd detta, eller är det bara marknadsföring undrar gratistidningen Seattle Weekly?

 

De journalistiska grundfärdigheterna behövs!

Jyväskylä har blivit en tropisk plats denna dag när EJTA har konferens. De europeiska besökarna häpnar, men har svårt att sova – det är för ljust på nätterna. Detta kan också bero på att EJTA lite är ett cocktailnätverk med mycket trevlig samvaro.  Konferensen om sociala mediers påverkan på journalistutbildningen inleddes av ordföranden Nico Droc som målade upp en mörk bild av journalistiken, guldåldern är över, journalistutbildningar måste bli proaktiva för att möta utmaningarna och inte försöka bevara det gamla.

  Och visst fanns andra föredragningar om journalistikens undergång, men också framställningar om möjligheter.

Det är egentligen inte så stor skillnad, menade exempelvis Marit Jaakkola från Universitetet i Tampere. Medielandskapet är annorlunda men inte de journalistiska grundfärdigheterna som krävs. Hon använder sociala medier i sin undervisning, men inte särskilt skapade program, utan de tjänster som redan är tillgängliga för studenterna i deras medielandskap. Datajournalistik diskuterades livligt; ska studenterna tvingas lära sig det? Motsägande tesen om ”digital natives” framkom problem med att unga inte kan teknik. Från flera länder rapporterades om svårigheter att få studenter intresserade. De har ofta inte de tekniska kunskaper som krävs, är rädda för siffror och vissa har en form av psykologiskt motstånd mot vissa sociala medier som exempelvis Twitter. Marit Jakkola tvingar sina studenter att twittra och även representanten från Schweiz berättade att de vill göra datajournalistik obligatoriskt – annars har de ju inget jobb.

   Timo Hytönen förklarade för en förvånad publik att sociala medier egentligen är ”slow media”. Med detta menade han att den diskussion som kan förekomma på sociala medier tar lång tid på sig för att skapa mening, egentlig mening. Han berättade om hur en diskussion om rätten att sportfiska i Finland malt på men till slut lett till förslag om ändrad reglering. Man ska inte döma ut en diskussion på sociala medier utan ge den tid att utvecklas och den journalistiska uppgiften är att haka på diskussionen.

   Journalistiska entreprenörer fanns på plats, både företag och ur ett utbildningsperspektiv. Jens Tönnesman från en journalistutbildning i Köln beskrev hur de lärde journaliststudenterna att skaffa sig nätverk och få många ”followers” på sociala medier. Därefter blev de attraktiva att anställa, eftersom de som personer hade ett varumärke och en publik på sociala medier.  Företaget Long Play presenterade sig. Det är en grupp av 8 frilansjournalister som paketerar sina undersökande reportage som e-böcker som de säljer till den finländska publiken. De ger ut ett undersökande reportage per månad och får sina inkomster direkt från läsarna. Reetta Nousiainen berättade om att de bara börjat, utan pengar och lanserade sig på socialamedier. De går bra för dem och de vill sprida sin förtagsidé till andra länder. Något för Sverige, tyckte jag, där journalisterna har flyttat längre reportage till böcker.

  Det förekom också röster om att kärnvärdena i journalistiken måste läras ut med emfas i det nya medilnadskapet; är nyheten sann, nya etiska dilemman uppkommer osv. Studenter behöver lära sig dessa kärnvärden. Konferensen avslutades med en schweizisk röst som menade att vi måste börja se sociala medier som ett verktyg, inte som ett hot mot journalistiken.

   Många här saknar Karin Stigbrant, som jag har fått många varma hälsningar till.

Elin Gardeström

1 2