Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

Galna men inspirerande studier på ISMI’14 i Oslo

Förra veckan var Gunnar Nygren och jag i Oslo på en konferens inriktad på forskning kring medieinnovationer. Bakom konferensen stod Centre for Research on Media Innovations vid Universitetet i Oslo. Gunnar var allra först ut i programmet, direkt efter att konferensen öppnats med artikeln Multiskilling in the newsroom. Den del av konferensen som han tillhörde hade temat innovationer på redaktiorna. För min del fick jag vänta till dagen därpå med att presentera den artikel jag skrivit tillsammans med Helge Hüttenrauch på Medieteknik om de journalistiska hackathons vi anordnat här på Södertörns högskola. Titeln på vårt paper var Hacking for innovation – a data journalistic field report from Sweden. Både jag och Gunnar har nu som mål att försöka publicera artiklarna i tidskriften the Journal of Media Innovations, men det är ju inte säkert att man kommer med.

Gemensamt för de flesta studier som presenterades var att de utgick från ett gränsland mellan medieteknik, ekonomi och journalistik. Flera studier som presenterades handlade också om användarstudier av medietekniska tjänster. Av någon anledning hade alla de användarcentrerade studierna ursprung i Belgien och presenterades med färggranna presentationer där bilder på flashiga mobiltelefoner varvades med dagisbarn som tittade på barnprogram. Detta till trots verkade det vara otroligt rigorösa användarstudier som låg bakom resultaten och det störde mig att publiken som ställde frågor efteråt var märkbart okunnig om de metoder som faktiskt sedan decennier är vedertagna.

Det är otroligt inspirerande att lyssna till presentationer där innehållet är  i närheten av, men ändå långt ifrån det man själv håller på med. Ett spektakulärt exempel på en ämnesmässigt ovanlig studie visades upp av Professor Sabine Baumann från Jade University. Hon hade genomfört innehållsanalys på 96  flygsäkerhetsvideos från ett stort antal flygbolag i världen med syfte att studera flygbolagens kommunikationsstrategier. Det är vanligt att den här typen av videos blir virala, och ett exempel på just detta är Air New Zealands Safety in Paradise som ligger på Youtube:

Efter en hel del fniss och skrockande från publiken stoppade Sabine videon och den manliga delen av publiken vrålade: NEEEEJ! En tydlig indikation på att just den här videon förmodligen tilltalade vissa segment mer än andra, och uppenbarligen lyckats väl att nå fram med åtminstone delar av sitt budskap. Studier visar att få passagerare tittar på säkerhetsvideos i flygplanen, och ännu färre kommer ihåg vad som visats i filmerna. Andra studier visar dessutom att de som faktiskt uppmärksammat innehållet klarar sig bättre och som Sabine sa, till och med överlever i händelse av en krasch. Hur de nu har kunnat mäta detta kan man fråga sig.

Precis som Gunnar redan beskrivit i ett tidigare blogginlägg, fanns också ett antal företag representerade på konferensen. NRK-chefen Thor Gjermund Eriksen höll till exempel en keynotepresentation där han berättade om NRKs satsningar på innovation. Innovation på NRK föreföll handla om framtagande av nya format som på olika sätt varit ”lyckade” antingen som export till andra länder, eller för att de uppmärksammats internationellt. NRKs koncept Slow-TV var ett exempel som visades upp. Här i form av småfåglar i direktsändning:

NRK har fått rätt så stor uppmärksamhet för sina slow-TV satsningar internationellt, särskilt i USA där detta är tvärt emot hur man normalt tänker när man skapar format för TV. Eriksen som inte drog sig för att peka ut hur viktigt det är med public service beskrev deras främsta konkurrens – aktörer såsom HBO som gärna vill rikta sig direkt till publiken och inte gå via mellanhänder såsom public service bolagen. På grund av sådana aktörer är det nu extra viktigt för NRK att utveckla nya egna format och ta risker. Men hur har de råd med dyra produktioner? Jo, det går att hitta samarbeten, såsom det mellan NRK och Netflix där den senare står för merparten av produktionskostnaden. NRK har rättigheterna i Norge och Netflix i resten av världen. Föredraget mötes av kritiska frågor från publiken om huruvida sk. feelgood journalism kan kombineras med journalistiska ideal och kvalitet. Det påpekades också att det är viktigt att skilja på invention – något som utförs i någons garage, och innovation – som med fördel kan ske i större företagsstrukturer.

Dag två på konferensen inleddes med en till keynote-talare, nämligen dekanen för informationsteknologi på Högskolan i  Østfold. Hon presenterade för mig en  provocerande tanke kring hur det inte är bra att dela in människor i kategorier – tvärt emot  Everett Rogers teorier kring spridning av innovationer i ett samhälle. 

Eftermiddagen inleddes med den finske journalistikforskaren Turo Uskalis studie av definitioner av och strategier kring datajournalistik där han intervjuat ledande datajournalister främst i Storbritannien och USA. Hans studie liknar våra egna initiala studier av datajournalistik på Södertörns högskola, exempelvis denna. Några presentationer handlade också om hur innehåll från sociala medier kan verifieras och faran med att mycket innehåll på twitter är skapat eller vidarebefodrat av robotar, sk. bots.

Efter dessa två dagar har jag fått mycket inspiration till fortsatta studier och förfining av hur jag själv arbetar som forskare. Flera talare påpekade bristen på forskning inom området medieinnovationer, men jag tror inte riktigt att det är så enkelt. Det finns nog en hel del forskning i och med att området är så tvärvetenskapligt. Problemet är nog snarare att dessa studier inte finns samlade och ihopkopplade på just det här sättet – dvs att den gemensamma nämnaren skulle vara just innovation.

Studierna som presenterats var näst intill enbart empiriska och i samverkan med företag, dvs baserade på samma sorts projektstruktur som vi har i vårt Datajournalistikprojekt. Ett citat som har hängt sig kvar efter konferensen får avsluta mina reflektioner: Innovation is  a new match between a need and a solution. Det är just detta som blir svårt tycker jag – det nya och outforskade där behov och lösningar dominerar och hur det går ihop med den kritiske forskarens roll. Inte en enda gång hörde jag någon forskare yttra begreppet pro-innovation bias. Jag själv är medskyldig då jag deletade bort detta från mina powerpoints kvällen innan min presentation..

Media Innovation – vad är det?

Efter två dagar på konferens om ”media innovation” vid universitetet i Oslo är huvudet fullt av intryck. Ett tema var ”Innovation in the newsroom”, och där hade jag mitt paper om attityder och erfarenheter bland journalister när det gäller ”multikompetens”. Inte alls så negativt som man skulle kunna tro – och de som har egen erfarenhet är betydligt mer positiva är de som saknar det och känner sig förbisprungna av teknikutvecklingen. Andra i denna session var t ex Gerald Smit från Ütrecht som pratade om hur redaktioner kan arbeta fram bättre visualiseringar i samarbete. Och Leonardo Desideri från Navarra som diskuterade hur den ständiga publiceringen förändrar journalistiken och vilka alternativa former det finns av digitala medier med en början och ett slut.

I den sista sessionen idag var det flera spännande paper om t ex hur journalister bedömer trovärdigheten i källor på sociala medier och om hur Twittter används för spridning av medieinnehåll. Hela programmet med alla namn och rubriker finns på länken här.

Men konferensen efterlämnade också en känsla av att innovation används som ett slags modeord, ett tjusigt sätt att visa att man visst hänger med. Det finns visserligen teoretiska definitioner och en forskning att förankra studierna i. Men samtidigt används ordet också som ett sätt att beskriva alla sätt att använda digital teknik. Utan någon större förankring i de sociala och ekonomiska villkor som är både drivkrafter och hinder när det gäller ny teknik. Utan att diskutera makt och inflytande – vem behöver de nya tjänsterna och varför?

Telenors forskningsdirektör Björn Taale Sandberg var en av de inbjudna talarna från branschen. För honom handlade det om hur man skulle kunna bygga ut näten så att de klarar en ökning av trafiken med 66 % varje år. För att göra det har Telenor nu för små vinster, enligt forskningschefen. Istället ville han  att ”content providers” skulle börja betala för att använda näten, t ex  Google, Youtube och Facebook.

Att telekombolagen gjort rekordstora vinster i tio år som de bl a (som Telia) använt för att muta korrupta regimer i Asien, nämndes inte. Istället ska de medieföretag som nu säger upp journalister i hundratal också börja betala för att distribuera sitt innehåll på nätet. För Google och de andra jättarna från USA producerar ju knappast något innehåll själva, de bara tillhandahåller det andra producerat.

Här blir frågorna om makt och ekonomiska villkor tydliga. Om Telenors innovation blir ny standard i telekomindustrin internationellt, så betyder det att de medieföretag som producerar den journalistik som är livsnödvändig för demokrati och samhällets offentliga sfär får det ännu svårare. Skulle det vara en innovation?

 

 

Den ryska blogosfären som en alternativ offentlighet

Vid Higher School of Economics i St Petersburg finns ett lab för studier av sociala medier. Chefen heter Olessia Koltsova, och hon var på Södertörn tisdagen 22 april för att berätta om sin forskning. Seminariet ordnades av medie- och kommunikationsvetenskap som tidigare samarbetat med Koltsova i forskningsprojekt.

De stora ryska medierna har de senaste månaderna varit fulla av propaganda runt konflikten med Ukraina. Men det finns också andra offentligheter i Ryssland, kunde Olessia Koltsova visa på sitt seminarium. Blogportalen LiveJournal har miljontals användare, och bland ryssar under 34 år är nätanvändningen större än tv-tittandet.

Under tre perioder 2011-2012 undersökte Olessia Koltsova och hennes kollegor vid HSEs lab  de 2000 mest populära bloggarna på LiveJournal. Två av perioderna var veckorna runt parlamentsvalet och presidentvalet då det var stora protester mot valfusk och demonstrationer i många stora ryska städer. Också på bloggarna var valet en huvudfråga. Med hjälp av datorbaserade analyser av närmare 100 000 bloggposter kunde Koltsova få fram att valen var en huvudfråga i samhällsdebatten i bloggarna. Hälften av det samhällsrelaterade innehållet i bloggarna handlade om valet. En manuell analys av ett urval visade mycket kritik, men det fanns ingen direkt korrelation mellan stödet för oppositionen och för siffrorna för oppositionspartier i opinionsundersökningar. Kanske ett tecken på misstron mot politikerna.

Hela undersökningen finns i denna artikel som Olessia Koltsova skrivit med sin kollega Andrey Shcherbak finns här.

 

Behovet av forskning om det som inte tycks finnas, dvs det som inte publiceras

När TV4 lägger ner sina lokala nyhetssändningar och SVT koncentrerar sina regionala sändningar till storstäderna, ökar eller snarare accelererar behovet av mer forskning kring vad vi inte får veta i dagens kommunikationsintensiva s k informationssamhälle.

TV4s och SVTs nedprioritering av lokala nyheter gäller ändå bara det svenska samhället – vad får vi inte veta om det som händer och sker i den övriga världen? Jag vill här göra ren och skär reklam för SIM(O)s initiativ att uppmärksamma ”underrapporterade humanitära kriser runt om i världen” med bok och seminarium (se www.mediestudier.se) men frågan gäller naturligtvis inte enbart humanitära kriser utan en mängd icke-rapporterade händelser och skeenden i såväl vår svenska som mer globala omvärld.

 Värt att notera är också att svenska dagsmedier inte rapporterade på sina nyhetssidor om TV4s nedläggning av lokala nyheter och Tv4-gruppens vd Casten Almqvists retoriska uttalanden om att lokal journalistik inte tillhör framtiden:

 ”Vi väljer att lämna den lokala journalistiken eftersom vi inte tror att den tillhör framtiden.” (DN/Ekonomi 10/4)

  ”I en värld av svåra vägval konstaterade vi att linjär lokal tv-sändning mot en lokal publik inte är framtiden, säger han till TT.” (Sydsvenskan/Kultur & Nöjen 9/4)

 ”I en värld av svåra vägval konstaterade vi att linjär lokal tv-sändning mot en lokal publik inte är framtiden, säger han.” (SvD/Kultur 9/4)

 

 

Twittereliten

För ett par veckor sedan presenterade Intellecta och framför allt @hampusbrynolf, som stått för tankeverksamheten, årets Twittercensus. Detta är en återkommande undersökning som de senaste åren kartlagt svenska Twitter, alltså alla dess användare och övergripande aktivitet. I korta drag kan man säga att Twitter fortfarande ökar men att det sker långsammare, att de aktiva användarna i stort sätt är konstanta och att det fortfarande i allra högsta grad går att tala om en Twitter-elit. Mer om allt detta senare men först lite teknik.

Metoden för att göra detta är lite knepig då inte Twitter, såsom exempelvis Facebook, kräver att man anger nationalitet vid registrering. Hampus Brynolf har därför blivit tvungen att lista ut ett sätt för att med så hög säkerhetsgrad som möjligt påvisa att just ditt konto är svenskt, något han beskriver i presentationen av Twittercensus 2014. Tricket är att ta ett konto som med säkerhet är svenskt, lägga det i en kö, språkgranska de senaste 100 tweetsen, spara om det var svenska som användes (annars kasta), hämta listan på alla följare kontot har samt vilka som kontot följer, slänga in dem i kön och upprepa processen till inga unika fall upptäcks. Vips så har man data på vilka som tillhör ett visst lands twitternätverk. Ett bra exempel på hur logiskt svår programmering kan te sig om man struntar i att gå in alldeles för mycket i detalj.

Vidare till resultaten då. Antalet totala användare av Twitter i Sverige har ökat från 475 000 år 2013 till 641 746 år 2014. Samtidigt som den totala siffran ökar markant så sker dock enbart en liten ökning på antalet aktiva (minst en tweet i månaden) eller mycket aktiva konton (minst en tweet om dagen i snitt) från 219 732 år 2013 till 243 312 år 2014 respektive 80 000 år 2013 till 84 605 år 2014. Kanske tyder detta på att fler personer har Twitter enbart för att hänga med i diskussionen eller kanske skapar man ett konto som sedan faller i glömska, detta vet vi inte, det vi vet är att gruppen aktiva twittrare är i stort sätt den samma som förra året. En twitterelit med andra ord.

Detta elitfaktum förstärks ytterligare när siffrorna över antal följare presenteras. Hälften av den totala mängden twitterkonton följs av mindre än 10 personer och endast 10 % av kontona har 100 – 999 följare, någon promille har ytterligare fler. Det som verkligen cementerar tanken på en twitterelit är att 80 % av den totala mängden tweets som görs på svenska Twitter (80 % av 362 758 124 stycken) skrivs av 10 % av den totala mängden användare, de som har flest följare, de som redan är kända och därmed inflytelserika.

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra av detta men visst finns det skäl till att ifrågasätta det fria med Twitter, där alla har sin röst, där alla får vara med, där alla hörs men där det nästan aldrig är någon som lyssnar på någon mer än de som redan hörs?