Blogg / Journalistik – Forskning

En blogg om aktuell journalistikforskning med forskare från Södertörns högskola.

Gräv 2014 (2): Journalister ska inte behöva frukta för sina liv

Den fysiska säkerheten för journalister stod i centrum även andra dagen av Grävande journalisters stora seminarium i Umeå. På fredagen hölls en tyst minut för den mördade Nils Horner vid en paneldiskussion om framtida åtgärder för säkrare arbetsförhållanden för undersökande journalister, På lördagen belystes säkerheten för journalister som avslöjar korruption i Ryssland, men också åtgärder för svenskar på grävjobb i andra länder.

Grigorij Pasko är en rysk journalist som suttit i fängelse efter att ha avslöjat dumpningar av radioaktivt avfall i havet. Idag arbetar han både med miljöfrågor och korruption – ett arbete i motvind.
– I Ryssland är staten en maffia, sade han inför närmare hundra seminariedeltagare (ett av många parallella seminarier).
– Situationen påminner om medeltiden, men vi kan inte vänta på bättre tider. Vi måste skriva nu. Annars är riskerar vi att glömma hur man ska skriva.
Pasko jobbar med kurser och föreläsningar för journalister och studenter på många platser i Ryssland. På så sätt ger man nya röster möjlighet att kritisera de allt mörkare förhållandena i landet.
– Vi har fokus på fysisk säkerhet för journalisterna, sade Pasko som arbetat på den ännu frispråkiga Novaja Gazeta där han under tre år delade tjänsterum med Anna Politovskaja, en annan journalist som fått plikta med livet.

Den amerikanska och ryska journalisten Masha Gessen föreläste om sin bok “mannen utan ansikte”, boken som försöker förklara varför Ryssland i dag har en allt mer maktfullkomlig president. Gessens tes är att Putin ser sig som räddare av den stat som förråtts av svaga ledare som Gorbatjov och svekfulla utländska krafter, läs amerikanerna. Putin leds av den paranoida tanken att den inre fienden är den största faran, något som lever kvar sedan Putins arbete för KGB under sovjettiden. De allt mer åstramade rättigheterna ska ses i det ljuset och de åtföljs nu allt mer med hänvisning till konservativa värden som hotas av västinfluerad dekadens. Resultatet blir en stat som inte tolererar samhällskritik och det drabbar såväl oppositionella som grävande journalister.

En annan aspekt av säkerheten för journalister handlar om överväganden när hemmaredaktionen ger sig ut till länder där arbetsförhållandena kan bli riskabla. Ett sådant exempel är TV4- produktionen om Stora Ensos utnyttjande av barnarbete under miserabla förhållanden i Pakistan. ”Kalla fakta”-redaktionen berättade om hur man arbetade för att ta sig ut till de utsatta områdena utan att riskera alltför närsynt polisiär uppvaktning och utan att det egentliga syftet med resan avslöjades.
Inslaget om barnarbetet som nu lett till att flera chefer fått gå på Stora Enso syftar också till att bidra till att ge barnen rätt till ett värdigt liv i Pakistan. Det är ett arbete som kräver internationellt samarbete och uppföljning av ett avslöjande reportage som redan givit eko.

Jöran Hök

Fotnot: Kalla fakta-programmet sändes i mars och kan ses på TV4 Play.

Masha Gessens bok ”Mannen utan ansikte ” finns även på svenska. Gavs ut av Brombergs 2012, i pocket 2013.

Gräv 2014: ”hacktivisterna” i fokus

2010-talet har varit något av ”hacktivisternas” årtionde. David Leigh är en av de framträdande reportrar som arbetade med brittiska Guardians publicering av Wikleaks, med Julian Assange som ledande hackern och aktivist, senare följd av andra, däribland Snowden.
Leigh var inledningstalare på Gräv-konferensen (se fotnot) i Umeå på Fredagen.
En intressant detalj för internationell journalistikforskning är att Wikileak-affären startade ett unikt internationellt journalstiksamarbete. Journalister, it-experter och chefredaktörer från fem stora massmedier (New York Times, the Guardian, Le Monde, El Pais och der Spiegel) möttes och utbytte material.
Men inte utan problem:
– Vi tänker på olika sätt och har olika resurser, sade Leigh
– Men när vi undersökande journalister arbetar över gränserna kan vi åtstadkomma fantastiska resultat.
Ett annat exempel på internationellt samarbete är det gigantiska datamaterial som användes för att genomföra det stora grävprojektet kring den penningtvätt som länge pågått ostört via några ökända skattaparadis-öar. I projektet samarbetade över 100 journalister i olika länder. De fann att maskerade fastighetsaffärer i centrala London ledde till några rika affärsmän, inte bara i England utan över hela världen: en stormrik person i Kazachstan, en magnat i Ukraina och, vilket var mer oväntat, till flera regeringstjänstemän och företagsledare i Kina.
David Leigh kallar det nya internationella samarbetet för en ny typ av undersökande journalistik – det är grävande där man använder sig av stora datamängder som sorteras till sökbara databaser och som används internationellt.

Naturligtvis finns det en rad tekniska, men framför allt etiska problem med hanteringen.
Ett viktigt etiskt problem är vad som ska publiceras. Guardian valde att aktivt utelämna  bland annat namngivning av uppgiftslämnare i Afghanistan. Men ett problem för journalisterna är att ”hacktivisterna” inte har samma inställning till etiska frågor. De vill ofta publicera allt – och gör det också. Och många glömmer bort (eller vet inte) att de ledande ”hacktivisterna” Snowden och Assange även är aktivister på den politiska högerkanten. De har med andra ord en specifik politisk agenda och även det måste naturligtvis tas med när man gör etiska överväganden före publicering.
Jöran Hök
Fotnot: Grävande journalister är den svenska organisationen för undersökande journalistik. Publicerar tidskriften Gräv-Scoop och arrangerar ett stort grävseminarium varje år på olika platser i Sverige. Denna gång i Umeå under två dagar.

Töväder för journalistiken i Ukraina

Ukrainas journalister kan i dagsläget verka relativt fritt tack vare det folkliga upproret tidigare i år.
De traditionella massmedierna har bytt fot och stöder nu den nya regeringen som också har de stora medieägarnas (oligarkernas) stöd.
Det sade medieforskaren Roman Horbyk när CBEES (se nedan) i veckan arrangerade ett seminarium om situationen i Ukraina.

Under fjolårets överläggningar med EU var de traditionella massmedierna först välvilligt inställda i sin rapportering såväl om förhandlingarna som om EU. När Janukovitj regim bytte fot bytte också medierna inställning. Nu betecknades EU som hotfullt och instabilt.
De oppositionella rösterna mot den Rysslands-vänliga regimen återfanns huvudsakligen i ”gerilla-medier”, på webben och med stöd av frivilligt insamlade medel. 2013 blev en av de mörkaste pressåren i det fria Ukrainas historia.
Men idag är situationen annorlunda. Kritiska röster kan framträda även i de stora tv-kanalerna, men ”gerilla-medierna” fortsätter sitt arbete, väl medvetna om att situationen kan förändras igen när och om det yttre trycket från Ryssland lättar.

Vid seminariet underströk flera specialister på Ukrainsk politik att massmedierna i Västeuropa överdrivit de högerextrema krafternas inflytande. Visserligen har ultra-högerpartiet Svoboda fått plats i regeringen, men dess inflytande i politiken och bland allmänheten har kraftigt avtagit. Idag har partiet bara runt 3% av väljarkåren mot 10% vid senaste valet.

Fotnot: CBEES är Centre for Baltic and East European Studies

Jöran Hök

Efter mordet på Horner

Intervjuaren: Man kan väl säga att du själv tar stora risker genom att resa i de här länderna där krig och våld är vardag?

Nils Horner: Det är naturligtvis säkrare att sitta i Stockholm, men jag uppsöker inte de farliga ställena utan reser dit där jag vet att det är förhållandevis säkert.  Det kan ju hända saker i Stockholm också. Jag försöker hela tiden värdera risker och utsätter mig inte för fara i onödan.

Intervjuaren: Så du är en ganska försiktig person?

Nils Horner: Jag skulle tro det. Kanske är det därför jag uppsöker människor som utsätter sig för stora risker därför att de är hängivna något de kämpar för

(ur intervju för medieinstitutet Simo. Läs hela intervjun på www.mediestudier.se)

Den fega mördaren smög uppmed sitt vapen bakifrån, sköt en försvarslös utan förvarning.

Mordet på Nils Horner visade på nytt hur utsatt den internationella journalistiken är idag.

Det som skedde är ytterligare en påminnelse om en ny typ av krigföring, den vill skapa vad Mary Kaldor kallar ”ett klimat av rädsla och splittring” (Kaldor: New and Old Wars, Polity press 2010).

Rädsla. Du går inte säker någonstans. Terrorns arena är global. Och urskillningslös.

Splittring. Den separatistiska terrorn är exkluderande. De oönskade ska bort.

De ’gamla krigen’ fördes mellan arméer, kampen gällde territorium, målen var huvudsakligen militära, förhandlingslösningar är tänkbara och nationella politiska ledarna hade åtminstone ett visst mått av insyn och definitivt ett stort mått av ansvar.

De ’nya krigen’ förs ensidigt av paramilitära grupper eller underjordiska nätverk, kampen gäller etniska särintressen, drivs med terrormetoder och drabbar i första hand civilbefolkningen, förhandlingar avvisas eller undviks och nationella politiska ledare har inget inflytande eller vill inte synas i sällskapet.

Ansiktslösa, beväpnade, i uniformer utan beteckning, med ledare som inte kan ställas till ansvar.

Och de ’nya krigens’ aktörer har mer gemensamt: de skyr kritiskt granskande journalistik.

Den som kräver insyn, den som vill framföra en kritisk röst eller utsätta aktörerna för granskning räknas till fiendesidan. Och den som betraktas som fiende har man tagit sig rätt att eliminera.

En obehaglig tanke gnager: det finns ganska många makthavare i världen idag som inte har något emot att man skrämmer bort journalister som ”lägger sig i”. Inte minst därför har världen blivit farligare för journalister. Och för alla andra som ”lägger sig i”. Vår uppgift är att möta detta dödliga hot.

Jöran Hök

Ekologikris utan plankton?

Lokaltidningarna producerar journalistikens plankton, den basföda som alla de stora makrillarna behöver för att kunna bevaka hela landet.

Metaforen kommer från Lars Johansson, chefredaktör för Helsingborgs Dagblad. Han använde den på Mediedagarna i Göteborg 6-7 mars, i en debatt med andra mediechefer om lokaljournalistikens framtid. För vad händer med ekosystemet om basfödan sinar, om lokalredaktioner läggs ner och lokaltidningar kan producera allt färre nyheter?

Alla talade väl om den lokala journalistiken , och cheferna för public service framhöll  sina satsningar. Och visst är det bra om SVT skaffar fler lokala redaktioner och journalister. Men det är fortfarande de lokala tidningarna som står för basfödan, som gräver fram nyheter och bevakar landet i sin helhet. Även om ”medieskuggorna” växer i takt med att lokalredaktioner lägger ner.

Jag pratade mer flera chefredaktörer under de två dagarna i Göteborg. De är alla väl medvetna om den lokala journalistikens betydelse, att det är den som har det högsta läsvärdet och håller kvar läsarna. Det märkte t ex  Nerikes Allehanda när de drog in lokala editioner och upplagan rasade. När nya chefredaktören Katrin Säfström kom för ett drygt halvår sedan vände hon på det, och tillsatte nya lokalredaktörer och tog tillbaka de lokala editionerna för att ge mer utrymme åt de nära nyheterna. Upplageraset upphörde tills vidare.

Men NA har ändå i grunden samma problem som HD och alla andra tidningar som drar ner på det lokala – de har inte så många val när kostnader måste sänkas. Frågan blir då om det finns nya sätt att utveckla den lokala journalistiken inom de ekonomiska ramar som finns idag och de krympande ramar som förutses av många när de trogna tidningsläsarna dör. Hur ser den lokala journalistiken för 2000-talet ut?

Många hoppas på medborgarjournalistik utanför de traditionella medierna. Men en färsk rapport från Karlstads universitet konstaterar att den inte klarar av journalistikens granskning och information. Istället är det begreppet ”hyperlokal journalistik” som väcker nyfikenhet.  Ett center vid universitetet i Cardiff forskar om detta, och nyligen hölls en konferens i Oxford med deltagare från hela Europa om lokal journalistik.

I den hyperlokala journalistiken kan professionella och amatörer hitta nya former av samverkan, en engagerad publik kan medverka allt mer i den lokala bevakningen. Andra exempel på nytt innehåll är t ex automatgenererat innehåll när det gäller annonser och kanske även redaktionellt material?. Samtidigt ställer detta nya frågor när det gäller kvalitet, källkritik och etik – vilka grundkrav är det som gäller och vad händer med det redaktionella ansvaret?

Kanske de lokala medierna kan hitta tillbaka till den lokala publiken via publiknätverk och det lokala ”civilsamhället” i form av föreningar och aktivister? Här finns ett område att utforska, och alla förslag och idéer mottages tacksamt.

Gunnar Nygren

 

1 2