Blogg / Geo

Geobloggen tar upp aktuell geovetenskaplig forskning och forskningsresultat från institutionen för naturvetenskap, miljö och teknik vid Södertörns högskola.

Öppna Landskap

Nu gör vi det alldra sista på denna expeditions ”offshore” del vilket betyder att vi i den vetenskapliga delen av besättningen inte kommer att träffas igen förrän vi möts i Bremen för att öppna kärnorna. För min del innebär det att under morgondagen kommer jag att resa från Kiel till Hamburg för att framåt kvällen ta ett flyg hem till Stockholm. Detta kommer också att betyda att jag inte kommer att blogga lika regelbundet som hittills innan Bremen övningen som kommer att starta 22 januari och vara, i värsta fall, fyra veckor. Där kommer vi att mötas igen för att öppna kärnorna och för första gången verkligen få se vad vi verkligen har fått för sediment i våra borrkärnor. Riktig liten julafton för oss alltså.

Dagens bild föreställer den vanligaste vyn på min dator under de gångna veckorna till sjöss.

Den observante läsaren av bloggen har kanske också noterat att det sedan vi gick upp i Ångermanälven den 5 oktober har funnits ett tema eller kanske en röd tråd i mina rubriker. Kommit på det redan? Om inte så kommer nu den sista ledtråden och då borde det vara ganska enkelt. Nu har jag fått nog av sjön för att tag och vill istället vistas i öppna landskap. Kommit på det nu då om inte så får Ni grunna på det till jag är åter med bloggen i mitten på januari. Till dess, ha det bra och hör gärna av Er om det är något som Ni vill veta mer om. Jag svarar så gärna. Over and out!

screenshot_2

Lycklig, lycklig

Det är just vad jag är nu eftersom det borrhål vi nu borrar är det sista på denna expedition och hur kul och spännande det än har varit så längtar man utan tvekan hem riktigt ordentligt nu. Vi har trots allt varit ombord sedan den 12 september och det känns vääääldigt länge sedan vi klev ombord. Men nu sluts cirkeln och vi är tillbaka i Lilla Bält där det hela startade. Då trodde vi att vi skulle ha svårt att hinna med alla våra borrpunkter men det har vi faktiskt lyckats med och dessutom borrat så djup som planerat utom i Landsortsdjupet där vi saknade tillstånd från svenska myndigheter att flytta punkten c. 950 meter: Vi har för övrigt fortfarande sett inte röken av tillstymmelse till tillstånd eller någon reaktion över huvudtaget från departementet.

Nu när detta är den näst sista bloggen från Greatship Manisha så vet jag med mig att jag är skyldig er en bild som aldrig blev uppladdad och visade hur vår kollegor som tar emot borrkärnorna, core curators, och förser oss med en liten bit från spetsen på borren förmodligen drev lite med oss. Hoppas att det bara var vid detta tillfälle annars finns kanske beskrivningar av konstiga sedimentformationer från oss som egentligen bara är, mer eller mindre, konstnärliga installationer. Hemska tanke!

Men skit i det nu för nu är jag alldeles snart på väg hem och är lycklig, lycklig!

011 blogg

Hur lång är en tyst minut?

Mitt i stormen under gårdagskvällen kom ett mycket tråkig meddelande via tidningen Rollings Stone´s webbsida, Lou Reed hade gått bort. Han blev 71 år och hans betydelse för den moderna rockmusiken kan inte överdrivas. När jag berättade det för några av mina kollegor här på fartyget så såg de ut som frågetecken utom en som undrade om Lou Reed var med ombord och i så fall vem det var.

Hjälp, ta mig från planeten Uranus och dessa ufos, jag vill hem till Jorden!

Själv lyssnade jag på Rock and Roll Heart och satt sedan tyst säkert mycket längre än en minut och mindes Konserthuset 14 maj 1974, en av de bästa konserter jag någonsin varit på.

Trodde att det blåst över i natt min det var hur fel som helst för mitt på dagen idag kom den värsta stormby jag någonsin varit med om på sjön. Vi tappade positioneringen och fartyget gled av borrpunkten med påföljd att vi inte han få upp borrträngen tillräckligt fort ur havsbotten. Lyckligtvis böjde vi bara ett rör men det hade kunnat bli mycket värre om inte borrarna varit så skickliga.

Bilden kommer inte att göra blåsten och sjön rättvisa men för den som vet hur mycket det blåser när vindstyrkan i byarna är närmast 50 m/s och medelvinden ligger på 30 m/s förstår hur vi hade det i några timmar. Som tur var hann det inte bygga upp ordentligt med sjö utan fartyget gungade påfallande lite trots allt.

051_blogg

Lugna vatten

Nu är vi på väg tillbaka till Lilla Bält och rakt in i stormens öga. Kollegorna från Skottland säger att Brittiska öarna inte upplevt ett liknande vindstyrkor på de senaste 5 åren och min containergranne från Tyskland (ja, egentligen är han holländare men jobbar i Bremen nu) berättar att tyska medier varnar folk för att vistas utomhus. Vad gör jag då? Jo sitter på en båt med ett högt borrtorn som styr med 10 knop rätt in i ovädret. Kommer att bli en spännande natt när vi nog alla ombord kommer att uppskatta om vår kapten kan hitta lite lä från land så vi får sova lite. Problemet är ju bara att Danmark är så förtvivlat platt och det kan nog bli knepigt att hitta lä någonstans. Kanske blir det en natt utan sömn, vi får se. Åt i alla fall bara lite pizza till middag just utifall…..Nu brukar jag aldrig bli sjösjuk men man vet aldrig på en ny båt som rullar och kränger på ett för hjärnan nytt sätt. Om det skulle bli för jävligt har jag smugit med mig ett armband som funkar mot både åk sjuka (förpackningens särskrivning, inte min) och graviditetsillamående! De Ni, men det heter i alla fall ”Sea Band” vilket verkar betryggande. Återkommer på andra sidan stormen när vi åter är på lugna vatten!

Strändernas svall

Det har blivit lite si och så med uppdateringar av bloggen den senaste veckan beroende på att jag nästan helt varit utan internetkontakt. OK, fartygets internet finns men dess hastighet tillåter inte ens textuppladdningar. De få uppdateringar som jag gjort har gjorts via en vänlig mig närstående. Vi har borrat under veckan i Bornholmsbassängen och hittills haft bra väder men blåsten skall komma och vi bör vara härifrån före måndag lunch.

Om jag skall försöka sammanfatta vad vi gjort här så långt så har vi till att börja med sett alldeles för mycket sand. Men det vet Ni som läser regelbundet redan. Om jag skall försöka mig på en tolkning av all sand så kan den vara en strandsand sorterad av vågornas svall eller möjligen vinden. Under gårdagen kom det i spetsen på en borrkärna från 46 meter under havsbotten och nästan 130 meter under havsytan mycket fint laminerade (randiga) sediment av samma typ som avsätts på de syrefria bottnarna (”döda bottnar” i tidningarna) i dagens Östersjö. Eftersom det vi fann igår låg under leror från tiden när den senaste inlandsisen smälte bort och moderna, bara 10 000 år gamla, sediment så är de laminerade sediment vi fann riktigt gamla, kanske cirka 30 000 år. Hur de skall tolkas är inget som jag vill ge mig in på här och nu eftersom jag vill vara alldeles säker på att vad jag säger inte kan misstolkas. Det är så lätt hänt att tolka det som om det varit syrefritt på Östersjöns bottnar tidigare som  Thomas säger så är det ingen fara att det är det nu, det kommer att fixa sig. Bergis, efter nästa istid men vem har tid att vänta så länge?
Vi har blivit ombedda att skriva lite i expeditionens loggbok om hur vi upplevt av vara på fartyget och vad vi ser mest fram emot när vi kommer hem. Många av mina kollegor verkar se öl och vin som en helig graal på ett ganska tjatigt sätt. Andra längtar efter maträtter som de saknat. Jag förstår inget av detta, jag längtar efter min familj och den relativa tystnaden från tre barn till skillnad från konstanta ljud här ombord, både från maskiner och människor. Vad det gäller mat är det en utmärkt och varierad meny som dukas upp men det är klart om man har svårt för lite starkare kryddning som rätterna från Asien har så kanske det inte alltid har varit så lätt. Det har sannerligen inte serverats mycket mat av typen kött, sås och potatis utan mer grytor, nudel- och risblandningar. Utmärkt gott tycker jag! OK då, att få lägga upp fötterna på soffbordet och dricka en kall lager är inte helt fel och inte heller ett glas italienskt rödvin men det har uppenbarligen gått att leva utan för egen del utan att uppleva alltför stor uppoffring. Bara det faktum att snacket går på detta sätt är väl ett säkert tecken på att denna expedition börjar gå mot sitt slut. Efter ytterligare en plats i Lilla Bält på vägen mot Kiel är den över och då har vi varit på sjön i nästan åtta veckor.

Frisk luft

Nu har vi kommit till Bornholmsbassängen som ligger lite öster om själva ön
Bornholm och vi har också borrat vårt första hål här som, dessvärre, var lite av en besvikelse. Det som från seismiken såg så lovande ut och som antogs vara mjuka sediment från ett tidigare sjö- eller havsstadium visade sig vara mycket välsorterad fin sand. En sådan sand kan sorteras på två sätt, antingen av vind då den blåser ihop till t.ex. sanddyner eller med rinnande vatten och det är nog den sista processen som varit aktuell här vid Bornholm. Självklart kan vi vaska fram massor av annan information från våra borrkärnor men inte det vi trodde från början och det är kanske bra det. Då blir det ju bara att börja om tankebygget från början utan förutfattade idéer. Dessutom så har jag ännu inte sammanställt alla data från de sediment som vi får se i spetsen på varje 3-meters borrsektion och, bäst av allt, det finns massor med information ytterligare när kärnorna öppnas i Bremen månadsskiftet januari-februari. Nästan lite jobbigt att behöva vänta så länge, jag vill ju se dem nu med detsamma.

Blir ingen bild idag därför det verkar inte riktigt funka med uppladdningen från fartygets internet, tja Ni har hört det förut. Nu skall vi bara hoppas att vi hinner färdigt här innan det börjar blåsa riktigt ordentligt med byar upp mot 20 m/s och då kan vi inte fortsätta borra utan bara ligga och vänta på att det skall blåsa ut. Man får ju i alla fall ordentligt med frisk luft medan vi väntar och eftersom vi just nu är en mellanlandningsstation för flyttfåglar så kanske de uppskattar att vi ligger kvar och väntar ut vinden.

Förlorad värld

Nu är vi inne på vårt tredje borrhål här i Hanöbukten och som vanligt överraskar geologin oss. Under sådär 10 meter lera och sand förväntade vi oss att finna sedment avsatta i en sjö eller ett innanhav men icke, här borrade vi upp den ena metern efter den andra med jättekompakt morän, något som en glaciär eller inlandsis avsätter. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss men lika spännande eftersom det gör att vi måste tänka oss en annan geologisk historia eller i alla fall en bra förklaring till moränen på havsbotten. Detta är förstås ytterligare ett bevis på naturens föränderlighet och det är ju därför som ett moment på kursen Naturens processer heter just det ”Den föränderliga naturen”. Se där fick jag allt till det med lite kursreklam till det omgivande samhället, sug på den kommunikationsansvariga!

 

Jag har av en högskolekollega blivit ombedd att kika lite extra efter möjliga spår efter och möjligheter för mänsklig aktivitet här i Hanöbukten och det gör vi så gärna dock hittills utan framgång. Våra marinarkeologer vid Södertörn har hittat jättespännande lämningar på havsbotten i Hanöbukten efter en förlorad värld och det kan man läsa mer om på Facebookgruppen ”Landscapes Lost”.

 

Dagens bild visar än en gång vilka sediment vi arbetar med. Från varje borrkärna får vi ett litet prov av det som är längst ned i själva spetsen på provtagaren men denna gång tror jag allt att våra ”core curators” har försök att skoja lite med oss. Döm själva!

 

Backstage

Idag har vi mest varit på resa mot Hanöbukten efter att avslutat i Landsortsdjupet. Eftersom vi aldrig fick något tillstånd att flyta borrpunkten ynka 970 meter mot nordväst där vi skulle sluppit gruslagret som det var omöjligt, utan att riskera utrustningen, att komma igenom så vet vi fortfarande inte vad som döljer sig längst ned i Landsortsdjupet. Surt!

Vad vi fick under dagen var en titt ”backstage” alltså i maskinrummet som var imponerande men som man inte fattade mycket av mer än att det var förvånansvärt rent och prydligt och att det var ett förfärligt oväsen. Dagens bild visar några grejor därifrån, både blåa och röda. Vad de har för funktion vete fan men snygga var de.

033B_blogg

Den kalla vinden

I natt har det blåst riktigt ordentligt (medlvind 15m/s och upp mot 20 i byarna) men jag sov som vanligt. Det gjorde nu inte en del andra förrän de tagit sjösjukepiller men då är de å andra sidan däckade i bortåt åtta timmar. Självklart fick vi sluta borra eftersom rören, borrsträngen, som går från fartyget ned till havsbotten och som vår provtagare går upp och ned i böjer så mycket när fartyget rör sig i vinden att provtagaren riskerar att klämmas fast. Vi gjorde ett par försök men det var inte förrän nu på kvällen som det lugnat sig så mycket att vi kunde fortsätta med borrningen.

Eftersom det var stjärnklart så blev det riktigt kallt i den kalla vinden som fortfarande var ganska kraftig. Som bildbevis på hur klart det var bjuder jag på en fullmåne (tror jag) över Östersjön sedd från Landsortsdjupet som vi med största sannolikhet lämnar i morgon eftersom vi inte fått något tillstånd att flytta borrpunkten 970 meter. Känns inte helt sannolikt att svensk byråkrati jobbar på helger så nästa borrning kommer att bli i Hanöbukten.

 

032_blogg

Utan er

Idag har det varit en full dag för mikrobiologerna som har haft fullt upp sedan 02:00 natten till idag när den första borrkärnan var på däck. Eftersom de jobbar med bakterier och virus som ju är jättesmå så måste man vara jätterenlig när man tar ut sina prover, något som inte alltid är så lätt när man jobbar med gyttja och lera. Men de är på sitt sätt ganska gulliga med sina blåa kirurghandskar och små sprutor som de suger upp sedimenten i. Känns onekligen som lite annorlunda geologisk forskning för mig som är van vid hink och spade, typ.

För mig är bakterievärlden en gåta och för de elaka bakterier och virus som bosätter sig i min hals och näsa med jämna mellanrum känner jag nog allt att jag klarar mig bra utan er.

Jag undrar för övrigt om inte någon försöker göra sig lite lustig över mikrobiologernas noggranna renlighet. I alla fall om man skall döma av dagens bild som jag tog bara för någon timme sedan.

011b_blogg

1 2 3