Blogg / Geo

Geobloggen tar upp aktuell geovetenskaplig forskning och forskningsresultat från institutionen för naturvetenskap, miljö och teknik vid Södertörns högskola.

216 meter offrat för vetenskapen

Som rubriken lyder för nu sitter det 216 meter drillpipes (fint ord för järnrör) i havsbotten söder om Anholt till att pris av cirka £ §1500 per niometerslängd. Surt tycker nog Brittiska Geologiska Undersökningen det är ju en ansenlig summa pengar det handlar om. Själv sörjer jag mest att vi inte kan få några fler prov från den djupaste delen av denna borrplats, nog för att vi har fler rör men vi vill ju inte sätta fast fler i havsbotten, i alla fall inte just här. Vad som nu kommer att ske är att vi borrar ett ”kort” hål ned till lite drygt 100 meter för mikrobiologerna så de kan få sitt lystmäte för bakterier och virus stillat, i alla fall för någon vecka framöver.

Sedan vad jag inte riktigt vad som kommer att hända men det finns risk för riktigt blåsigt väder framåt onsdag och torsdag och i vindar med en hastighet på över 15 meter i sekunden kan vi inte ligga tillräckligt stilla för att borra på så grunt vatten som här i Kattegatt. Med bara 30 meter vatten mellan borrfartyget och havsbotten kan borrören böja sig mycket lite och då knäcks de lätt och fler missöden behövs inte just nu.

Dagens bild är en påminnelse om att vi har ställt in oss på en lång vistelse här på fartyget men att hänga upp julljusslingor är väl i alla fall lite överdrivet (personligen tror jag att flera av britterna ombord är överdrivet förtjusta i sånt bling-bling). Jag och fler med mig räknar med att ”mönstra av” runt 10 november och då räcker vistelsen här ombord mycket väl. Förhoppningsvis har vi då också ett rikligt borrkärnematerial som vi kan ge oss många nya data att jobba med och har i bästa fall inte lämnat fler rör i havsbotten efter oss.

001B_blogg

Nu sitter vi i skiten

Idag har det hänt grejor, från lunch idag har vi provtagit sand och sand och sand och mera sand. Måste säga att det är något alldeles särskilt med sand som hämtas upp från sådär 225 meter under havsbotten. Det är ingen vanlig sandlådssand det utan en mycket exklusiv sand med inslag av gamla fossila snäck- och musselskal. Det Ni!

Skämt åsido så har vi här i Kattegatt fått riktigt bra prover hela vägen från havsbotten ned till 235 meter under botten där borren just nu sitter fast i, just det, sand (alltså skiten). När den kommer loss kommer vi att flytta 20 meter och börjar på ett nytt hål för mikrobiologerna. Eftersom det då inte kommer att ske särskilt mycket att göra för oss före lunch i morgon är det många timmar av skön sömn för mig innan dess.

Dagens bild är från bokmässan i Göteborg. Varför då kan man ju undra men det var faktiskt så att jag via telefon hade en presentation på forskartorget där av vårt borrprojekt under eftermiddagen. Onekligen lite annorlunda att göra en presentation via telefon men det hela avlöpte bra tycker jag och hoppa att publiken där också tyckte det. Fick faktiskt en inbjuda på stående fot i dag om att delta nästa år också så jag får se till att närvara själv då med färska resultat från vårt borrprojekt.

001_blogg

Foto: Eleonor Björkman

 

Inte mycket nytt

Någon gång under tidiga morgontimmarna gick lyftwiren som drar upp provtagaren genom rören av och försöken att fiska upp wirestumpen längst ned i rören misslyckades (som vanligt, förstår inte att de ens försöker). Borren var då nere på 188 meter under havsbotten och alltihop måste upp för att få tag i provtagaren längst ned som dessutom hade kilat fast sig i röret visade det sig när den äntligen kom upp på borrdäck. Det var visst några SANDKORN som kommit emellan. Känn på den, några sandkorn får en geologisk borrutrusning att sluta fungera! Dagens positiva nyhet är att när vi samställer data från det som vi hittills borrat i Kattegatt ser vi riktigt spännande information från själva sedimentet, dess fossilinnehållet och de preliminära geokemiska resultaten. Vi kommer att ha en verkligt spännande historia att berätta när allt material är undersök och färdiganalyserat. Vänta bara!

Dagens första bild (båda dagens bilder är tagna av vår duktiga kapten Nikhil Arun Kanetkar) är så vacker att jag bara måste visa den för Er särskilt om betraktar vindkraftverken som en symbol för en hållbar utveckling. En positiv framtidsbild är särskilt viktig idag när den internationella klimatpanelen IPCC lägger fram första delen av sin nya klimatrapport.

DSCN3525_blogg

Foto Nikhil Arun Kanetkar

Den andra bilden visar en av våra två ”fripassagerare”. Har ingen aning om vad det är för art (kanske någon av Er kan tala om det) men den har funnit sig väl tillrätta uppe kring bryggan där den också blir matad. Det finns ytterligare en lite fågel med ombord som mest håller till kring våra containrar på akterdäck med den är inte lika oskygg men vi skall nog få den också på bild.

IMG_5290-2_blogg

Foto Nikhil Arun Kanetkar

Inte mycket har hänt idag

Vi fortsätter sakta och säkert ned mot bergrunden på c. 244 under havsbotten. Under dagen har det sediment vi fått upp mest varit leror med varierande inslag av sand. De fossil som vi sett har varit olika typer av foraminiferer, på en del nivåer rikligt och av flera arter på andra nivåer en lite fattigare fauna. Det är inte lätt att på ett prov som ibland inte är mer än en matsked stort försöka sätta in det i ett geologihistoriskt sammanhang, särskilt som vi inte har några dateringar som säger oss hur gamalt sedimentet är. Det blir minst sagt lite snillen spekulerar över oss i containern och just när vi tror att vi har en bra lösning kommer nästa borrkärna upp med ett nytt sedimentprov och så är det bara att konstatera att vi nog inte hade helt rätt.

Det positiva under de senaste dygnet är att borren har i princip fungerat som den skall och när jag lämnade borrdäck var den nere på nästa 170 meter under havsbotten. Därför är det kanske inte så konstigt att dagens bild blir en som visar precis som vi vill att det ska se ut i provtagaren varje gång den kommer upp på däck, full med lera. Vi är nog ett konstigt släkte men ett 3 meter långt plaströr fullt med lera gör oss inte bara glada utan också spända av förväntan på vad leran kan tänkas innehålla och vad den kan berätta om den tidigare havsmiljön, i detta fall i Kattegatt.

020_blogg

Man skall ju vara positiv

I natt fungerade borren utmärkt och när jag började vid lunchtid var vi nere på 104 meter under havsytan och hade  börjat finna flera olika typer av snäck- och molluskskal i sedimentet och en mer varierad sammansättning hos de små kalkskaliga fossil som heter foraminiferer. De som jobbat under natten hoppades på att vi hittat avlagringarna från förra mellanistiden, Eem, men när jag tittat på skalen var jag tvungen att göra dem besvikna. Vi var nog fortfarande i avlagringar från den senaste istiden och i bästa fall början på den och då är vi ju nära Eemavlagringarna.

Under dagen och kvällen har det gått lika bra dels beroende på sedimentet, bl.a. hade vi en stor bit granit som gång på gång låg i vägen för borren som bara trycktes vidare ned med resultatet att det inte gick att ta något prov. Därefter gick vi ned i ett sandigt lager som hade ett jättehögt vattentryck i sig och vi var tvungna att vänta på att det skulle lätta innan vi kunde fortsätta ned. Vi hade faktiskt vattentryck i borröret hela vägen från 118 meter under havsbotten till upp på däck där det sprutad ut som en liten fontän. Snyggt men inte särskilt praktiskt för borrningen!

Nu fortsätter borren ned under natten så får vi se vilka överraskningar jag får vid planeringsmöte i morgon bitti.

Dagen bild blir av av de fossila skal (finns faktiskt en växtrest också på bilden) vi hittade idag. Den som ser ut som en glasstrut är skalet efter en Turritella (snigel) och det lilla mörka längst ned till höger är nog en mussla som heter Portlandia arctica (ev. skalexperter är välkomna att e-posta avvikande artbestämning). Precis som Magnus och Brasse säger jag ”en skall bort”! Vilken?

Det skall bli spännande att följa fortsättningen på detta borrhål ned till nästan 250 meter under havsbotten där vi antar att berggrunden finns.

014c_blogg

 

Trasig borr

När jag började vid lunch verkade allt funka alldeles utmärkt men straxt efteråt gick lyftwiren av nere vid borren i röret på ett djup av 74 meter under havsbotten. Trivialt kan man tycka men när snillen (alltså engelsk borrpersonal) börjar spekulera kan det hela bli synnerligen komplicerat. Först skulle man genom röret försöka ”fiska” upp den resterande wirebiten där nere. Visade sig att man måste börja med att tillverka själva fiskeverktyget för att efter otalig försök konstatera att det inte fungerade. Resultat, två timmar förlorade.

Nytt rådslag och därefter görs det som borde gjorts från början, plocka upp alltihop för att komma åt provtagaren längst ned. Resultat, ytterligare timmar förlorade.

Nu kan man ju inbilla sig att det bara var att börja om men icke sa Nicke här måste orsaken till brottet i wiren redas ut. Kloka (nåja) hjärnor slogs ihop. Resultat, flera timmer förlorade på det funderandet. Resultat, nu vidtog en febril verksamhet på borrdäck. Det vinkelkapades. Resultat, snyggt gnistregn i skymningen (för nu är vi framme efter middagen). Sedan måste man svetsa vilket också hade sina pyrotekniska finesser i det begynnande mörkret. Därefter börjar de subtila arbete med att sätta ihop det finmekaniska underverket igen med hjälp av bl.a. jätteslägga vilket inte hade några synliga effekter alls med det låter ju ganska häftigt när man bankar på som värst. För mig som ickevetande verkar bankandet mest ske på måfå lite här och där men det finns säkert något ytterligt subtilt system i bankandet som ingår i den stora renoveringsplanen och helt förbigått mig.

Resultat av all denna verksamhet, tja borren hänger där den hängt de senaste åtta timmarna, men vänta nu skall vi vara rättvisa och erkänna att nu, 23.00, så rör sig borren åter nedåt i borrhålet. Kanske nästa skift har tur och får se en ny borrkärna på däck.

Dagens bild visar att vi nu fått ett tält för en spåtant i vår container, något som verkar behövas om vi skall få veta när borren kommer att göra det den skall, borra, igen och hur länge. Egentlige döljer sig ett mikroskåp därunder och man vill undvika ströljus som stör själva mikroskåptittandet (eller så är vederbörande mikroskåpkör bara är blyg, vem vet).

014b_blogg

På plats i Kattegatt

Efter något gungig färd under natten var vi på borrplatsen vid klocka fem i morse och nu ligger fartyget still med en precision av som bäst 5 cm. Ja, Ni läser rätt 5 cm! Den precisionen uppnår man med hjälp av specialfunktioner i GPS navigationssystemet tillsammans med tre radiosändare som placeras ut under fartyget på havsbotten. Att sedan ha fyra propellrar på var sid av fartyget hjälper så klart till. Att ligga så stilla som möjligt är nödvändighet på så grunt vatten som här, bara 35 meter. Vi har borrar ned stålrör, 3 meter i tagen, i havsbotten som vår provtagare går ner i för att ta prov och sedan hissas upp igen till borrdäck. Den maximala rörelse som man kan tillåta är 1 meter sedan bryts borrören av. Som Ni förstår är vi just nu verkligt väderberoende, för mycket vind och det är bara att avbryta. Till vår hjälp har fartyget också ett sjöhävningskompensationssystem (låter inte klokt på svenska, eng. ”heave compensation system”). vilket gör att vi inte märker så mycket av sjögången när vi ligger på borrplatserna. När jag vid midnatt lämnade borrdäck var vi på 25 meter under havsbotten och på denna plats skall vi ned till nästa 200 meter. Hittills har allt gått perfekt men så har vi också bara borrat i lera än så länge.

Av dagens bild kan man lätt förledas tro att vi bara leker när inget annat finns att göra men det är helt fel. Bilden visar geokemisten Dalton som undersöker om vårt ”heave compensation system” verkligen håller vad det lovar och som man kan se så verkar det funka. Vinden var i alla fall 8-10 m/s i byarna (straxt efter att bilden tagits rasa faktiskt alltihop men det var nog Daltons eget fel).

053_blogg

Eem var inte hemma – i alla fall inte i Lilla Bält

Det blev inte som vi tänkt och avlagringarna från den förra mellanistiden lyste med sin frånvaro. Känns inget vidare när man hade så höga förväntningar. Surt!

Just nu styr vi med full fart mot näst borrplats i Kattegatt där vi hoppas på samma typer av sediment som vi inte hittade i Lilla Bält. Så nya insatser kan ge nya vinster!

Dagen bild är något som jag borde gett Er för länge sedan men inte tänkt på nämligen en karta som visar de platser vi kommer att borra på enligt planerna.

Baltic_master_blogg

Jag hoppas att jag fortfarande i morgon kväll har någon form av Internetkontakt annars kan det bli tyst på bloggen några dagar.

Stay tuned!

Finns Eem här?

 

Nu har vi nått ned till 144 meter under havsbotten och hittills har vi bara fått omväxlande lera, silt, sand och grus i våra borrkärnor de senaste 50 meterna. Om loggningen av det elektriska motståndet i parallellborrhålet är riktig skall det bara vara några få meter kvar till vi träffar på den vi vill undersöka, sediemneten från Eem. Mitt skift är slut sedan en timme men jag kan inte gå och lägga mig nu utan festar loss på lite jordnötter och en Seven Up, det är ju ändå lördag natt. Om någon eller några timma måste jag bestämma om vi skall stanna här och borra ett parallell hål för att få större provmängder eller lämna för att ge oss iväg till nästa borrpaltas i Kattegatt sydost om Anholt.

Idag hade vi besök av dansk TV som i första han skulle intervjua Bo men även jag blev intervjuad men framför allt tyckte tydligen deras fotograf att det var väldigt roligt att man tuggar på leran för att avgöra om den innehåller någon silt. Och detta trots att jag talade om för honom att det är som vinprovning, man spottar ut efteråt.

P1050774_blogg

 

 

 

På väg mot Eem?

Efter lunch idag avslutade mikrobiologerna sin hektiska provtagning och vi fortsatte i hålet från 82 meter under havsbotten ned mot 145 där vi nu hoppas att hitta den avlagring från förra mellanistiden som vi borrar i Lilla Bält efter. Vi kommer att ta ett prov var tredje meter på vägen ned av två anledningar; för det första vill vi inte göra om samma misstag som i förra hålet och borra förbi något viktigt utan att ta prov; för det andra så tar vi prov för datering med hjälp av en metod som kallas OSL (på svenska Optiskt Stimulerad Luminiscens, Googla om Ni vill veta mer information). Då dessa prover är känsliga för dagsljus så går de direkt ned i en svarta plaststrumpa på det sätt som visas på dagens första bild. Vår provtagning har nu när jag går av mitt skift vid midnatt nått ned till 97 meter och jag hoppas att jag är på däck när vi når ned till det vi hoppas på!

 

036_blogg

 

Dagens andra bild visar att Science Garden nu också begåvats med något som väl snarat kan liknas vid en lerträdgårdstomte. Det är inte klokt vad lite lera kan förändra vuxna människor!

031_blogg

 

 

1 2 3 4