Förvaltningsakademin

En blogg från centrumbildningen Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola.

Om förtroende

En av de frågor som skapade mest diskussion under Statskontorets förvaltningspolitiska dag häromsistens var den om medborgarnas förtroende för myndigheterna. Jon Pierre, professor från Göteborgs Universitet, pekade inledningsvis ut förtroendefrågan som central genom att hävda att ”… förtroendedata är myndigheternas aktiekurs”.

Toivo Sjörén, chef för SIFO:s opinionsundersökningar, redogjorde sedan för studier av myndigheters anseende, under ett tema som med rubriken ”brukarundersökningar som styrinstrument”. Sjörén visade på den spridning som finns i den tilltro som medborgarna har för myndigheterna.

I botten av rankinglistan låg Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket. I topp låg Riksbanken, Konsumentverket, Skatteverket och Smittskyddsinstitutet.

Sjörén pekade därutöver på de möjligheter som finns för myndigheter att förbättra sitt anseende, bl.a. genom att utnyttja sociala medier och genom att stärka relationerna till myndigheternas ambassadörer, dvs. till de personer som (trots allt) beundrade och talade väl om myndigheten.

Det finns många funderingar som man kan ha om det som det tycks växande intresset för förtroendemätningar, och den möjliga användningen av sådana som styrinstrument. En första reaktion är att ta allt med en klackspark. Det är förstås alltid lite kittlande att mäta och konstruera tidsserier som ger intryck av att man säger något väsentligt om de offentliga verksamheterna, och det är tacksamt att få igång en diskussion på basis av sådana listor. Frågan är dock vad mätningarna egentligen säger.

För det första är det som mäts mindre förtroendet för myndigheten än förtroendet för politiken. Detta blev tydligt i diskussionerna under den förvaltningspolitiska dagen. Förtroendet för den ekonomiska politiken och skattepolitiken är en smula högre än för politikernas skötsel av arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringarna, och det avspeglas i mätningarna. Förvaltning och politik hänger (föga förvånande) ihop. Vissa möjligheter skapas förstås ändå för de myndigheter som ligger bra till att försöka koppla sin listplacering till sådant som de själva har gjort, t.ex. effektiviserat verksamheten, men trovärdigheten för detta är inte särskilt hög. Man mäter något annat än det som man avser att mäta.

För det andra riskerar vi med den här typen av övningar att trivialisera något som är centralt för att förstå frågor om kvalitet och professionalitet i förvaltningen. De flesta som tillfrågas i SIFO:s studie har förmodligen ingen egen relation till den myndighet som de bedömer. Men förtroende bör ses som en relation. Det är i någon annans ögon som man har eller inte har förtroende. Jag menar att det stora förtroende som finns och har funnits inom staten (mellan politik och förvaltning, mellan departement och myndigheter, mellan och inom myndigheter) just handlar om sådana ömsesidigheter. Förtroende är det kapital som skapar förutsättningar för en effektiv förvaltning. Finns förtroendet till någon annan behöver man inte kontrollera och styra lika intensivt, och man kan på så sätt reducera transaktionskostnaderna. Det finns tecken på att det förtroendekapitalet håller på att eroderas (något som vore värt en egen mässa) men i den diskussionen är mätningar av detta slag inte alls till någon hjälp.

För det tredje riskerar vi att sätta igång en massa aktiviteter precis av den typ som SIFO:s chef rekommenderade, nämligen försök att direkt påverka hur människor svarar på SIFO:s och andra mätinstituts frågor (genom att utveckla relationer till sina ambassadörer, genom social media etc.). Rangordningar av detta slag kan helt oavsett brister i validitet och relevans ha stor betydelse, exempelvis för myndigheternas möjligheter att rekrytera och bibehålla kvalificerad personal. De flesta vill jobba på ett ställe som det talas väl om. Verkschefer kan få för sig att det nog är enklare att klättra på anseendelistan genom att förbättra sin marknadsföring, än genom att förändra sitt sätt att arbeta. Det kan måhända skapa en del jobb framöver i statsförvaltningen åt kommunikationskonsulter och ”reputation managers”, men det leder knappast till en förvaltning av hög kvalitet. Frågor om förtroende och tillit kan varken  delegeras eller utkontrakteras.

Bli först att kommentera på “Om förtroende

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *