Förvaltningsakademin

En blogg från centrumbildningen Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola.

Nya vindar i förvaltningspolitiken

Det blåser nya vindar i förvaltningspolitiken. De verkade de flesta vara överens om när Statskontoret hade sin årliga förvaltningspolitiska dag i Kulturhuset, som samlade generaldirektörer, landshövdingar, statssekreterare, forskare och en och annan vanlig myndighetstjänsteman. ”Det händer saker nu som det inte gjort på många år”, var en kommentar från någon av talarna. Många uppskattar också den inbjudan till dialog som finns mellan de politiskt ansvariga för förvaltningspolitiken i Finansdepartementet, och myndigheter, kommuner, fackliga företrädare och forskare. Denna dialog har främst manifesterats i de kunskapsseminarier som departementet anordnat tillsammans med universitet och högskolor runt om i landet. Hittills har åtta sådana seminarier hållits, och ett nionde planeras. De personer som framträtt på seminarierna är 17 personer från forskarvärlden, 10 från fackliga organisationer, 9 myndighets- och förvaltningsföreträdare samt tre från kommuner och landsting förutom ministern och statssekreteraren. Idén är att de teman som kunskapsseminarierna kretsat kring kommer att vara grunden i de direktiv till den nya utredningen om ”Styrmodeller efter NPM” som kommer att tillsättas till hösten. Teman som professionellas ökade utrymme och tjänstemannarollen, nedtoning av den ekonomiska styrningen, utvärdering och granskning, administrationssamhället, vad kommer efter NPM, tjänstelogik och statens påverkan på kommuner och landsting har varit uppe vid seminarierna.

Vad kan man då säga om den förvaltningspolitiska dagen? Det är ju en arena där man får höra vad det talas om just nu i förvaltningen – vilka idéer och begrepp som är ”inne”. Den kommande utredningen och de också förmodade kommande förvaltningspolitiska reformvindarna satte ramen för diskussionen. Några begrepp som fladdrade förbi var profession, tillit, samverkan, manöverutrymme, suboptimering och balans mellan kontroll och uppföljning. Ministern själv lade ut texten kring de förvaltningspolitiska initiativ som hittills tagits och de kommande nyckelfrågorna. Det är uppenbart att det finns en hög ambition och en vilja att förändra. Det är nästan så att de nya vindarna som blåser känns igen från 1980-talets förnyelsearbete – Ardalan Shekarabi som en Bo Holmberg i ny tappning. Jämfört med förra årets motsvarande dag har det skett vad man kan tolka som vissa begreppsförskjutningar. Då talades det om förtroende och kundnöjdhetsmätningar, nu talas det om tillit. Då talades det om lean och processtyrning, nu om samverkan. Då om granskning, nu om balans mellan kontroll och uppföljning. Det som också är slående är att det tycks råda någon slags konsensus om de förvaltningspolitiska problemen och behovet av reformer. Symptomatiskt var att Ulf Kristersson inte hade en aning om att det var NPM-reformer som hade genomförts, och att han pekade på problemen med att använda sig av kundbegreppet i offentlig verksamhet.

Vad nämndes inte? En av de få förvaltningspolitiska satsningarna som genomförts under de senaste åren fick ingen uppmärksamhet alls, nämligen det statliga värdegrundsarbetet. Inte heller utbildningsfrågorna berördes närmare. Detta är en aning märkligt eftersom utbildningsbehovet när det gäller grundläggande förvaltningskunskap är trängande, inte minst för de myndigheter som har stora behov av nyanställningar av handläggare.

Men det bestående intrycket av dagen är att nya förvaltningspolitiska vindar blåser. Återstår att se om det bara blir en lätt bris, eller om de tilltar till styv kuling. Den nye civilministern och hans stab står i alla fall beredda med hissade segel.

Att utvärdera forskning

Vetenskapsrådet har på regeringens uppdrag tagit fram ett utvärderingssystem för all forskning. Systemet är tänkt att användas för att fördela (en del av) basanslagen till de lärosäten vars forskning håller bäst kvalitet.

Förvaltningsakademin anordnade i förra veckan ett seminarium på Södertörn där en av systemets konstruktörer presenterade myndighetens förslag. Så här ser förslaget ut.

Systemet beräknas kosta ca 170 miljoner per utvärderingsomgång, vilket av utredarna ansågs rimligt. Jag tror att kostnaden hos de granskade (lärosätena) är underskattad, och tvivlar på att regeringen framöver kommer att tycka att systemet är värt pengarna.

Ett problem är att det föreslagna systemet framförallt stärker organisationsledningarna  vid lärosätena. Förslaget innehåller en hel del om att förbättra lärosätens långsiktiga planering, och att systemet kan vara ett stöd för ledningen i strategiska frågor. Lite mer new public management.

Man bör heller inte glömma att de professionella inom universitet och högskolor redan (åtminstone i vissa avseenden) är relativt väl utvärderade. Noggranna granskningar sker regelmässigt, bland annat i samband med tjänstetillsättningar och när projektanslag ska bedömas.

Vill regeringen att en större andel av medlen ska fördelas till dem som bedöms vara bäst, finns billigare sätt. Alla forskare som efter omsorgsfulla granskningar av sakkunniga lyckas få forskningsmedel av etablerade finansiärer, skulle exempelvis kunna få en extra dusör.

Om det – mot förmodan – skulle finnas pengar för att skapa ett mer ambitiöst system, skulle man kunna låta sakkunniga läsa och bedöma det som forskarna har skrivit (artiklar och böcker), och utifrån detta fördela pengar. Efter principen att ” … dina kollegor tycker att du har gjort något bra, så här får du pengar att göra något mer”.

Inte blev jag under seminariet övertygad om systemets fördelar. Ett införande skulle stärka byråkratin vid lärosätena och de profesionellas roll skulle ytterligare naggas i kanten. Systemet kostar nog också mer än det smakar.

Om jag vore nationalekonom skulle jag säga att marginalkostnaden påtagligt verkar överstiga (den eventuella) marginalnyttan.